Yellow Yellow Yellow

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

Det finns få färger som jag älskar så mycket som gult. Vet inte varför jag snöat in mig på det, men klickar ofta in på hemsidor och väljer gul i sökrutan bara för att kunna scrolla igenom allt i min favoritfärg. Det poppar så fint, typ? En person med en riktigt gul tjocktröja ser ut att leva livet. Det är liksom glatt, modigt och stilrent på en och samma gång. Har samlat mina favoriter från NA-KD som ni kan kika igenom.

Hoodie HÄR // Tjocktröja HÄR 

Fast HUR fin var hoodien? Längtar tills jag får pengar och kan beställa den. Ihh.

Sandaler HÄR // Pilotglasögon HÄR // Ovala solglasögon HÄR // Pumps HÄR

Favoriterna är de ovala solisarna och sandalerna, faktiskt. Gillar verkligen sandalerna. De känns så perfekta till kvällar på en uteservering, med bara jeans och en skjorta till.  

Lackkjol HÄR // Klänning HÄR

LACKKJOLAR!!! Min nya grej verkligen. Har en knallröd (HÄR) som är så fkn snygg, ni har säkert sett den (bland annat i det här inlägget). Det är så sjukt snyggt, speciellt med bara en enkel vit t-shirt eller en skjorta.

Vad tycker ni? Har ni en go-to färg som alltid funkar? Let me know! SAMT: vad vill ni att jag ska tipsa om i klädväg?

Enter a title

sensommarkläder

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Får lite lätt panik när folk säger saker som ”sommaren är över” eller ”höstgarderoben ska fram”. ??. Det är fortfarande varmt och vi har hela augusti framför oss, är så taggad på svala sensommarkvällar i Stockholm, vid en uteservering, med en mjuk tjocktröja och bara ben. Tittade omkring på nelly.com och hittade dessa bilder, älskar dem! Verkligen rätt känsla för mig.

Kjol HÄR // Tröja HÄR // Örhängen HÄR // Bh HÄR

Min favorit är bh:n och tjocktröjan, de är så fina båda två. Kika in och kolla!

Byxor HÄR // Tröja HÄR

Detta set är lite dyrare men det är så himla fint verkligen. Kan användas både på sensommaren och på hösten, kanske med en stor skinnjacka? På bilderna ser man inte att de är lite mer ‘glansiga’, men tryck på länken så ser ni bättre hur de ser ut.

 

Tjocktröja (liknande) HÄR // Vita jeans HÄR 

Tjocktröjan hade visst inte kommit i butik ännu, men hittade en annan med liite samma stil. Jag älskar långa tjocktröjor med hög hals. Har en från Acne som jag typ svurit mitt liv till. Hade på mig den typ varje dag i vintras, haha.. Ni kanske vet vilken jag menar? Den svartvita? Har till och med skrivit om den i min bok.

Basker HÄR // Body HÄR // Jeans HÄR

Ja, bodyn är verkligen att dö för. Men upptäckte att det typ var en liten jumpsuit? Förstår inte riiiktigt hur de har lyckats stoppa in den i jeansen. Men men. Samt – baskern är hur fin som helst men haha, kan ni klicka på länken? Är det bara jag som tycker att modellens läppar är helt otroligt stora? Det måste väl ha hänt något med bilden? Eller? Äsch jag vet inte. Snygg är hon i alla fall men satt länge och tittade på läpparna och kunde inte bestämma mig om jag såg fel eller om de skulle se ut så.

Well well! Vad tycker ni om kläderna? Har ni någon favorit? Let me know!

UPPDATERING: Trump, mitt favoritställe och bokens handling

Hej kära läsare.

Mår ni bra? Jag sitter på balkongen i Cannes, dricker rosé och tittar på Obamas bästa tal. Det finns ju hur många som helst men har några favoriter som verkligen får mig att rysa över hela kroppen. Vilken fantastisk president. Vilken fantastisk människa.
Ja, speciellt i kontrast till den idiot som nu sitter och gömmer sig i Vita huset. Behöver väl inte ens gå in på hatet för honom, tror det är underförstått. Men, ville gärna säga en sak om hans senaste utspel eftersom det kanske berör någon som läser detta. Trump gick ut på twitter och berättade att alla transpersoner numera inte får tjänstgöra i militären på grund av ”kostnader”. Detta är ju bullshit, det vet ni säkert lika väl som jag gör. Bara något så tragikomiskt som att viagra och andra medicinska preparat för erektion kostar tio gånger mer än vad transpersoners behov beräknas kosta (källa). Jag menar, vad i helvete. Men sedan är ju inte Trump direkt känd för att grunda sina utspel på fakta. Well, well.
Hur som, tänkte i alla fall skicka ut en tanke till er som känner er olustiga/rädda/ledsna över hans jävla åsikter. Transpersoner är inte en börda. Transpersoners behov är inte heller en börda. Transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter. Ni är inte mindre värda än någon annan som promenerar omkring på denna jord och jag hoppas ni vet att ni har otroligt många  som står vid er sida när ni känner er vilsna. Vi är här!!! Vi uppskattar er!!! Vi tycker ni är bra!!! Åh, blir så ledsen i hjärtat när jag tänker på vilken skit ni behöver stå ut med bara för att ni varit modiga nog att vilja vara er själva.

liknande bikini HÄR (annonslänk)  

Vidare till något annat. Det är ganska roligt att jag ofta säger att jag sitter ”på balkongen i Cannes”, eftersom detta är en återkommande plats för min karaktär Erika i boken. Jag har ju ännu inte sagt exakt vad den handlar om, men det kommer ni snart att få veta. Ni har säkert kunnat gissa er till lite. Är ni taggade, förresten? Jag är så sinnessjukt nervös. Tänk, bara två månader kvar, sedan kommer jag kunna hålla den i handen. Ni får lova att sprida nyheten till alla era vänner, för just nu är min största oro att ingen kommer köpa den.. Haha. Seriöst, tror jag kommer sälja max 134 exemplar. Den siffran kom till mig i en dröm och sedan dess har jag inte kunnat släppa den. Etthundratrettiofyra exemplar. Inte mer. Inte mindre. Ja, vi får väl se.

Jag ska strax bege mig ner till mitt favoritställe här i Cannes, ”Le Melting pot”. Det är inget särskilt med restaurangen, men jag gillar att det är lite avskilt och att jag kan kika på människor som promenerar ute vid kajen utan att de kan se mig. Och vid det här laget känner jag servitriserna så bra att jag knappt hinner sätta mig ner innan jag har serverats ett glas rosé med is.
Det är min plan ikväll i alla fall. Där ska jag sitta och skriva, läsa igenom min bok för hundratusende gången och fundera över livet. Fint man kan ha det, eller hur? Väldigt fint. Puss

Readers Friday: ”40 gram gröt”

Här kommer första delen av ”Readers Friday”. Texten är inskickad anonymt och ingen bild bifogades. 


Imorse när jag stod och kokade havregrynsgröt på spisen så kom jag på mig själv att hälla i lite salt under kokningen. Ni vet, det gamla hederliga havregrynsgröt-receptet som morsan körde med när man var yngre? De tre magiska ingredienserna: havregryn, vatten och salt. Kanske är det mjölk man ersätter med vatten under tillagning? Hur som helst är det lyckligtvis inte en kokbok som mina tankar samlats i, för det hade varit både en tråkig och smaklös kokbok.

Kyckling i ugn”
Ingredienser:
Kyckling
Olja
Salt…

Ni hör ju. Hade jag slagit upp en sida ur boken och fått upp ovanstående recept hade jag lagt ner boken i samma sekund och sen undrat hur fan den blev publicerad. Men nog om kokböcker, för jag lovar att mitt tråkiga frukostrecept har en djupare mening än så.
Det har nämligen tagit mig två år att regelbundet kunna få i mig frukost, eller snarare, mat, över huvud taget. Och ytterligare två år har det tagit för mig att ens kunna förmå mig själv att krydda min mat med några saltflingor. Att se de där genomskinliga saltkornen lösas upp i vattnet på min gröt, gjord på fyrtio gram havregryn och en och en halv dl vatten var som en uppenbarelse för mig.

Jag har upplevt alldeles för mycket under de år som passerat sen jag kom upp i tonåren. De hinder jag mött på vägen har jag antingen tagit mig förbi som på räls, medan andra har fått mig att snubbla, men så finns det de allra värsta som har fått mig att stå framför dem, med fötterna trampandes på samma ställe. År efter år. Trots detta befinner jag mig ändå på banan, jag menar, jag lever ju? Och visst är jag stolt över det jag uppnått. Till exempel:
*Jag påbörjat och avslutat både högstadiet och gymnasiet med toppbetyg
*Jag lyckades motstå att hoppa från en bro under mina permissioner

Så när jag stod i köket imorse och såg de där ynka saltkornen blandas tillsammans med en gröt som absorberat femtio procent av vattnet, vars tröga konsistens började bränna sig fast på botten av kastrullen, så kom jag också att tänka på hur snabbt tiden går och hur jag måste hinna ifatt den. Det har tagit mig fyra år att lära mig att det är okej att lätt kunna salta min mat. Och om jag mot all förmodan fortsätter i denna takten så kommer jag vara död innan jag ens hunnit acceptera det är okej att äta överlag. Och envis som jag är, har jag egentligen för länge sedan bestämt mig att det är jag som ska vinna livets spel. För hur illa, sjukt, roligt eller naivt det än låter så är det något inom mig som tror att jag har de där saltkornen att tacka, som återigen påminde mig om mitt mål och vem segraren lär bli om jag imorgon väljer att återigen salta min gröt på kanske, tja… femtio gram.


Åh, alltså… Till dig, ”M”: Du ska veta att jag har mailat tillbaka till dig, trots att du sa att du inte skulle logga in mer. Otroligt bra skrivet, älskade ”distansen” som gör att känslorna i inlägget nästan förstärks för att de förminskas. Verkligen fantastiskt!

Vad tycker ni om ”M”s inlägg, kära läsare? Peppra på med kommentarer!

ett helt år senare

Tre dagar efter att han lämnat mig packar jag mina väskor och flyr till Frankrike.

I boken som kommer att finnas på både fysiska och imaginära hyllor runt om i Sverige denna höst har jag skrivit stycken och meningar som jag rättat, flyttat, förfinat eller tagit bort. Nästan allt är annorlunda från originalet; dokumentet jag öppnade på restaurangen i Cannes efter att ha suttit och druckit två, nej tre, glas rosé utan att ha ätit så mycket mer än en macka. Nästan allt. Förutom den där meningen. Den som var början på slutet. Eller slutet på början? Äh, jag vet fan inte. Jag behöll meningen i alla fall.

Ibland ekar den i huvudet. Jag älskar den och hatar den. Minns att jag skrev orden med en hand (i den andra höll jag mitt vinglas), och jag visste inte ens varför jag skrev eller vad jag skrev, jag skrev bara för att det är det jag alltid gör. Jag skriver. Så jag skrev. Med en hand, bedövad, nästintill paralyserad av smärtan som kom i vågor; ena sekunden brusandes, andra lika våldsam som en tsunami.

Ett år och tolv dagar efter att han lämnat mig packar jag mina vägkor och flyr till Frankrike

Fast jag flyr inte denna gång. Jag bara är här. Men ibland, när jag öppnar porten för att gå in i trapphuset och doften slår emot mig blandas den med minnen som fullkomligt drabbar mig, och jag blir helt darrig i hela kroppen. Det känns som om jag är där igen. Precis där jag var. På ruta ett.

Jag läser era texter om olycklig kärlek, om att bli dumpade och sårade, om att längta efter någon och om att bli lämnad för någon annan och då undrar jag, på fullaste allvar, om det någonsin kommer bli bra igen. Alltså, blir det det? För ja, visst sitter jag här ett år och tolv dagar senare men ändå, ändå gör det ont i hjärtat. Tänk om han var min person? brukar jag fundera. Tänk som han var _den_rätta, och jag förstörde allt? Tänk om det finns en chans? 

Åh, så sentimental och löjlig man kan bli när man befinner sig på platser som fullkomligt vimlar av gamla spöken. Jag tror jag behöver en rejäl dos av Stockholms råhet som den romantiker jag är. Och kanske också en slags definitiv acceptans som inte behöver leda till någons (eller mitt eget) medlidande: tanken om att det bara får vara som det är. Det kommer nog ta år för mig att komma över min person, och hur mycket jag än vill förbanna honom och kräva att han ska känna samma sak, så är det okej att han inte gör det. Man får vara olyckligt kär. Man får erkänna att man inte är riktigt där ännu, att man fortfarande vaknar upp kallsvettig efter att ha drömt om uppbrottet igen, att man ibland tar upp telefonen och stirrar på numret klockan 04.32 påväg hem från F12. Man får erkänna det. Att man var så kär att världen plötsligt blev rimlig, och att det inte är så lätt att komma över det, men att man försöker och att man kommit långt trots att man någon gång i månaden lägger sig på köksgolvet och röker tio cigaretter på raken. Det händer ju åtminstone inte varje dag längre, eller hur?

 Kärlek (eller icke-kärlek) är på något sätt ändå ganska vackert. Jag menar, här sitter jag klockan 23.41 och skriver om de känslor en person givit mig. Hur fint är inte det? Att man liksom känner hela tiden, oavsett om det är fult eller jobbigt eller hemskt eller fantastiskt. Man känner ju så himla mycket och på något sätt är det fint. Tycker jag, i alla fall.

Till er som skickat in texterna som olycklig kärlek; nu tar vi oss framåt. Okej? Vi kanske är på olika rutor och olika steg allihop, men vi sträcker oss framåt och bakåt i ledet och tar varandra i handen och så marscherar vi fan i mig framåt. In till det fantastiska som väntar. Det finns runt hörnet. Jag vet det.

Puss

Processed with VSCO with p5 preset

sommarens snyggaste baddräkter

 ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Sommaren är ju faktiskt inte slut ännu. Trots att jag inte hann köpa någon baddräkt har jag länge haft ögonen på flera stycken, alla från NA-KD. Baddräkt är verkligen det snyggaste som finns, håller ni inte med? Man kan lätt matcha med ett par shorts och en skjorta över, så är man redo både för strandhäng, lunch och eftermiddagsdrink. Har samlat mina favoriter här under, klicka på länken för att komma direkt till plaggen!

HÄR // HÄR

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR

Min favorit är nog den blå här över, och den med blommor. Har ni någon favvo? Let me know!

days in Cannes

Gängeeeet! Whats up? Hur mår ni?

Jag mår prima. Dagarna flyter på här i Cannes, dricker rosé och hänger på stranden med mina vänner. Älskar att vara här. Har bestämt mig för att ta vara på tiden och försöka att inte oroa mig över bloggen just nu, kan bli så himla stressad när jag kommer på att jag måste uppdatera. Men med det sagt är jag ju fortfarande här, och jag kommer inte ta en ”paus” som jag gjorde i L.A!
Och apropå L.A: Jag känner inte riktigt att det finns så mycket mer att skriva om saken.. Staden var inte riktigt min stad, men jag åkte ju dit för att träffa min bästa vän och det fick jag ju göra. Jag tror man måste vara där under en längre tid för att faktiskt greppa staden, den är så sjukt stor. Nog om det alltså.

Trots att jag älskar att vara här och verkligen njuter av solen, havet och alla färger, kan jag inte låta bli att längta till tisdag då jag börjar jobba igen. Jag gillar verkligen mitt jobb. Jag älskar mitt jobb? Jag ser fram emot att komma in i rutinerna igen.

Och förutom att jag börjar jobba så börjar också årets roligaste period om en månad. Vi rivstartar hösten med fashion week, och sedan pressveckan, och när den är slut är det dags för releasefest för…. MIN BOK. Ahh!! Det är sjukt mycket som händer nu ska ni veta. Vi håller på att sätta sista, sista ändringarna på omslaget och så fort det är klart går den på tryck. Alltså, snart. Och när den gör det kommer ni, exklusivt genom bloggen, att kunna förhandsbeställa den. Skulle det vara intressant?? Eller vill ni vänta till att beställa/köpa i september? Let me know!!!

Så ja, vi har en sjukt rolig period framför oss kära vänner. Är så taggad och så glad över att vi gör det här tillsammans! Ska bli så kul så kul. Vi hörs lite senare, puss!

Krönika: påsen med dina kläder

Påsen med hans kläder dunsar mot ena benet. Jag orkar liksom inte hålla upp den ordentligt, känner mig helt svag i armarna. Han stiger av bussen, sveper med blicken över folkhavet och får syn på mig. Börjar släntra fram.
Jag får en vansinnig impuls att bara släppa påsen och springa åt andra hållet, som om det som var påväg mot mig var livsfarligt. Adrenalinet rusar i ådrorna. Herregud, tänker jag, nu måste jag skärpa mig.
Han stannar på betryggande avstånd och skjuter upp solglasögonen på huvudet.
”Hej” säger han.
”Här” svarar jag, och räcker över påsjäveln. Han tvekar en sekund och jag har precis bestämt mig för att släppa den på marken när han tar emot den. Jag drar åt mig handen som om jag bränt mig. Tänder sedan trotsigt en cigg för att jag vet hur mycket han hatar att jag röker.
Hatade, rättar jag mig i huvudet. Inte hatar.
”Hur mår du?” säger han.
”Känner för att dö” säger jag.
”Va?”
”Inget”
Vi står tysta en sekund, jag med min cigarett och han med sina ledsna med distanserade ögon. Han ser på mig som om jag är ett skadat djur, något han råkat köra på med bilen, en döende varelse som han gärna tröstar men inte förmår sig att rädda. Bortom all räddning. Benen är brutna och blodet pumpar ut ur såret vid halsen, bildar en stor, svart pöl runt den snart livlösa kroppen.
”Jaha” säger han.
HUR KUNDE DU LÄMNA NÅGOT SOM VAR VACKRARE ÄN NYLIGEN UTSLAGNA LILJOR NÅGOT SOM GLITTRADE MER HYSTERISKT ÄN EIFFELTORNET VARJE HELTIMME NÅGOT SOM VAR MENAT ATT FINNAS I ALL FRAMTID OCH ALL OÄNDLIGHET? JAG LÄRDE MIG TILL OCH MED ATT ÄTA KNÄCKEBRÖD FÖR DIN SKULL, DIN JÄVEL.
”Jaha” säger jag.
”Så…”
”Mitt hjärta är så trasigt att jag är rädd för att det aldrig kommer bli helt” säger jag plötsligt. Han rycker till, förvånad över min plötsliga vilja att tala.  ”Jag tror det till och med fattas några bitar.”
Han tittar på mig.
”Jag vill ha tillbaka dem” säger jag.
Han är tyst i några sekunder.
”Jag är ledsen.” säger han sedan.
”Ja” säger jag och suckar, plötsligt trött över hela situationen. ”Jag med.”
Vinden blåser i trädkronorna och skapar ett oroväckande sus som växer i styrka. Någonstans skäller en hund lyckligt. Skärvor av hjärtat har spridit ut sig i kroppen och det sticker till varje gång jag andas.
”Fast det räcker inte” säger jag och går.

era historier och en fantastisk bok

Hej gänget!

Vilken fantastisk respons jag fick. Åh, tack så hemskt mycket! Blev så glad över alla kommentarer, och framförallt av era inskickade texter! Ska sätta mig ner och läsa igenom dem allihop, njuta av dem. Ni är helt otroligt duktiga måste jag säga. Är så imponerad.

Well, från den ena saken till den andra. Jag befinner mig nere i Cannes och har spenderat de senaste dagarna med att sola, dricka rosé och läsa. Och bada, såklart. Det är något med medelhavet som gör att mitt hjärta nästan växer två storlekar och trängs i bröstet. Smaken av salt och doften av solkräm blandat med varm hud och mjuka vågor. Det är som om man, tidigare, spenderat tiden bara halvt levandes, och när man kommer hit så finns man äntligen på riktigt.
Låter det lite pretentiöst, kanske? Jag antar att vi alla har en sådan plats på jorden, där luften känns tredimensionell. För mig är det Cannes och framförallt huset uppe i Mons. Ibland kommer jag på mig själv med att kippa efter andan som om jag liksom inte fått någon luft på åtta månader.

Igår när jag fick mina älskade ostron. Vi åt middag vid hamnen och fortsatte sedan till en privatfest på en båt

Så känner jag. Vad händer annars? Jo, jag har läst ut boken ”Den hemliga historien” av Donna Tartt. Satt på fyren och vågorna slog något helt vansinnigt mot träplankorna när jag slog ihop boken och lade den ifrån mig; ögonblicket var nästan för dramatiskt för att vara på riktigt. Nästan. Inte helt. Jag älskade den. Jag älskade den så mycket att jag genast, efter att ha processat de sista meningarna i några minuter, slog upp boken och började läsa om den på nytt. Så nu är jag på sida 15 igen, där jag var för tre dagar sedan. Jag rekommenderar den verkligen. Den går i samma anda som Vindens skugga av Carlos Ruiz och Andarnas hus av Isabel Allende. Jag älskar sådana där böcker som har så många detaljer att de nästan trasslar in sig i sig själva.  Blir lycklig i själen. Ska genast se till att ge Steglitsan en andra chans.

Eftermiddagens drink vid havet och gårdagens ostron

Nu ska jag umgås lite med mina hundar som pockar på min uppmärksamhet. Vi hörs lite senare! Puss

Readers Friday

Nu är det äntligen dags att avslöja min idé, som jag funderat över och grubblat på i flera månader. 

Allt började med en utgång på F12. Jag trängde mig ut till trappan och kippade efter luft samtidigt som jag rotade i väskan efter mina cigg. Det var oerhört varmt och oerhört mycket folk. Jag hade för länge sedan tappat bort mina vänner och planerade att leta upp dem om en stund. Efter en cigg.
Precis när jag tänd cigaretten fick jag ögonkontakt med en tjej i min egen ålder som stod framför mig.
”Hej?” sa jag undrande och lade ner tändaren i fickan.
”Hej, förlåt” sa hon lite generat, ”Jag ville bara säga att jag läser din blogg”
”Jaha!” ropade jag med ciggen i munnen. Jag drog undan håret från ansiktet och närmade mig henne. ”Förlåt själv, jag är lite full”
Hon skrattade. ”Jag tycker du skriver så otroligt bra” sa hon.
”Tack” svarade jag och log, som vanligt pirrig i magen över att höra det. (Det spelar faktiskt ingen roll hur många som kommer fram och berömmer mig, jag blir lika nervös, glad och tacksam varje gång.)
”Jag skriver själv” berättade hon och tände en egen cigg, ”Men jag har liksom aldrig riktigt velat publicera något, det känns så.. utlämnande, på något sätt. Eller jag har inte velat starta en hel blogg, utan … äh, jag vet inte”
Jag nickade förstående. ”Du kan skicka något till mig om du vill” sa jag.
”På riktigt? Det skulle va sååå nice…”
Vi stod en stund och pratade och skiljdes sedan åt. Sedan dess har det hänt allt oftare, att jag stött på läsare som uttryckt sina egna drömmar om just skrivande. Det gör mig rörd och lite generad att ni kommer fram till mig och ser just mig som förebild, jag tycker det är helt fantastiskt, men jag tror inte jag är så otroligt mycket bättre än någon annan utan att jag bara tagit steget och vågat publicera oavsett kritik eller särskilt mycket tanke på vad andra tycker. Hur som, där och då började idén att gro: varför inte använda min plattform åt att dela andras texter, också?

Gemensamt med alla som jag pratat med har varit att de själva inte vågar publicera av olika själ; de vill inte vara för privata, de är rädd för att det inte är tillräckligt bra, de är osäkra, de vill inte känna press, osv. Men tänk om ni kunde skicka era texter till mig, låta mig läsa dem och dessutom publicera dem? En dag i veckan, varje fredag, får ni chansen att publicera något som alla får läsa. Ni kan vara anonyma eller inte, få en länk till er egen blogg eller inte, och det ni skriver om kan vara precis vad som helst. En artikel, en krönika, en liten text, en dikt… Verkligen vad som helst. Jag har bara ett fåtal krav:

1. Det måste vara du som har skrivit det. Här sysslar vi inte med plagiat
2 Du måste själv välja bild till inlägget (eller ingen bild alls). Av den enkla anledningen att jag inte vill att det ska bli fel. Det är er text, er känsla, jag vill inte lägga mig i. Vilket leder till regel nummer tre…
3. Om ni ber mig om tips kommer jag självklart att bolla med er, men jag kommer aldrig under några omständigheter röra er text och lägga till/dra ifrån saker på eget initiativ. Jag vet själv hur viktig en text är för en. När jag lämnade in boken för korrekturläsning första gången vaknade jag nästan varje natt, kallsvettig, efter mardrömmar om att någon skrivit om den och gett ut den i mitt namn.
4. Alla ämnen är tillåtna, inom rimlighetens gränser. Jag tror ni själva förstår att jag aldrig kommer att publicera något rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt. Ganska självklart men tåls att upprepas.

Annars är det fritt spelrum. Jag hoppas verkligen att denna idé tilltalar er lika mycket som den tilltalar mig. Om jag inte får in några texter lägger jag ju såklart ner projektet, men vi kör en testvecka och så får jag se hur mycket material som kommer in. Texterna får vara hur korta eller långa ni vill, men också inom rimlighetens gränser (jag tänker liksom inte publicera en roman här). Om allt går som det ska publiceras första texten nästa fredag.
Vad tror ni om den här idén? Låter det kul? Läskigt? Ska vi skita i det eller låter det tungt? Berätta vad ni tycker!!!

OBS: allt material mailas till [email protected]

Puss på er