skjortor för uteserveringen

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

Förutom örhängen (som jag tipsade om förut) så har jag verkligen fått upp ögonen för skjortor. Har köpt två stycken med blommönster från Zara (i två olika färger, haha…) som jag verkligen älskar. Har kikat runt lite efter liknande skjortor, och nu har jag verkligen blivit sugen på att beställa den silkiga (nr 4). SÅ JÄVLA FIN? Passar perfekt till jobbet, AW, event, möten… Errthang.

HÄR // HÄR // HÄR

Mitten är min favorit! Ha ren klänning med citronpattern som jag hade i Cannes i somras, fick många frågor om den.. Älskar gult.

HÄR // HÄR

Och min favorit ser ni här till vänster! Hur fin? Och inte dyr alls heller.

HÄR // HÄR // HÄR

Har ni någon favorit? Let me know gänget!

Enter a title

”tankar kring…” vem är jag utan dig?

”Jag kommer aldrig vara någon utan dig”. 

Så skrev jag i min dagbok, två veckor efter att jag blivit dumpad. Jag minns att jag brukade se mig själv i spegeln och leta efter den Olivia jag kände. Hon fanns ingenstans. Jag brukade dra med fingrarna över kindbenen, gnugga mig i ögonen, bita mig i läppen, men ingenting var som vanligt. Jag var inte längre en del av ett sammanhang. Jag var bara… jag.

Det är konstigt det där med kärlek. Att man plötsligt identifierar sig som en helt annan person. Olivia Hagéus, flickvän. Hela min existens grundade sig i att du andades. Hela mitt liv gick ut på att få vara med dig. Att få hålla handen med dig på drottninggatan. Att få göra en kopp te till dig. Att få somna och vakna bredvid dig. Man binder sig till någon så kraftfullt att den man är försvinner, upplöst i tomma intet och rekonstruerat till en ny person vars fötter inte längre är bundna till jorden utan till den person man valt. Ganska sjukt beteende om jag får säga det själv.

Det är väl därför, när man gör slut, som man tappat fotfästet. Jag kände mig som en heliumballong som flöt iväg utan att kunna landa, som om det enda sättet att komma tillbaka på jorden var om jag gick sönder. Jag gick sönder. Flera gånger. Tusen gånger. Jag spred ut bitar av mig själv på stranden i Cannes, på flygplatsen i Nice, på hallgolvet hos mamma och på regeringsgatan 71. Jag tappade allt jag var för att du försvann. Jag fick plocka upp alla bitar manuellt sedan. Gå på jakt efter dem, sätta dem på rätt plats. Det tog en jävla tid.

Vem är jag utan dig? Jag brukade ställa frågan till mig själv varje dag, innan jag gick och lade mig, när jag gick upp på morgonen. Vems är du, om inte min? Vems är jag, om inte din? Vem är jag om jag inte har ett sammanhang, vem kommer jag vara om jag inte får vara den med dig? 

Det har gått snart ett år sedan jag gick upp i rök. På något sätt sitter jag ändå här. Jag har både armar, ben, hjärta och lungor. Jag har rosa och gröna kuddar från H&M home som jag valt ut alldeles själv. Jag har kort hår. Och när jag ser mig själv i spegeln ser jag inte den jag var med dig; jag ser mig själv. Min Olivia. Min bästa vän, och den finaste jag känner. Vi klarar oss utmärkt vi två. Vi växer tillsammans och gror rötter som binder sig rakt ner i jorden, stabilt, stadigt, och fullkomligt orubbligt. Jag älskar den jag är nu. Den jag egentligen skulle ha varit. Jag är så glad att jag hittade henne igen. Hon som älskar att skriva, festa, diskutera, läsa, resa. Hon som förlåter sig själv när ingen annan vill göra det. Hon som siktar mot stjärnorna för att hon vet att hon förtjänar det absolut bästa. Hon som är precis rätt blandning av hysteri, humor, djup och beslutsamhet. Hon som lärt sig att skratta över att livet kan vara så läskigt. Hon som bara är.

Alltså, egentligen var det ju inte jag som försvann. Det var du.

Krönika: ”Jag slår upp ögonen och du är borta”

Något är inte rätt.
Jag begraver mig i jobb. Hoppar över lunchen för att avsluta en artikel jag inte ens behöver skriva, tidsinställer tio blogginlägg och rensar datorn på onödiga bilder. När det är dags att gå hem lyssnar jag på hög musik, glad musik, sådan som får en att vilja ta små danssteg mitt på gatan. Jag korsar bron och njuter av solnedgången; den som färgar vattnet rött och får träden att skifta nyans från grönt till gult. Jag läser noggrant varje reklamskylt jag går förbi, alla affischer och posters. En ny musikal. Ett nytt band. Någon har släppt en bok. Ett medium kommer till stan.
När jag svänger av på drottninggatan och närmar mig min port stannar jag tvärt framför glasdörrarna. Jag vill inte gå in. Det känns som om någon väntar på mig däruppe. Något obehagligt och smärtsamt.
Jag motar undan tanken, som ändå bara dykt upp längst bak i huvudet, och styr stegen mot mataffären. Jag är dödstrött, kroppen skriker efter sömn efter att ha jobbat i tio timmar, men ändå spenderar jag nästan fyrtio minuter mellan hyllorna. Plockar på mig varor jag inte behöver och glömmer att köpa det jag skulle. Typ toapapper. Och mjölk. Går hem med tre paket sojabönor av någon anledning.

Tvekar utanför dörren. Trycker ändå in koden och låser upp, går snabbt in i lägenheten och lämnar kassen på matbordet. Jag är andfådd. Mobilen plingar till, en kompis vill ses, och jag är så trött i huvudet att jag känner mig svimfärdig men jag är ute ur lägenheten på fem sekunder.

Vi möts på Stureplan, tar ett glas rosé, pratar om hur fantastiskt vädret är, pratar om hur bra det går för mig, pratar om hur nöjd jag är med allt, vilket jag är, jag menar det från djupet av mitt hjärta, jag är dödstrött men så jäkla tillfreds med livet, det enda som stör mig är att det är någonting i ögonvrån som hela tiden är närvarande, någonting obehagligt. Jag ignorerar det. Ignorerar, ignorerar, ignorerar.

Till slut måste jag ändå hem. Jag har varit uppe i femton timmar och sovit för lite natten innan. Jag promenerar hem med musiken på högsta volym, stänger inte av den när jag klär om, stänger inte av den när jag borstar tänderna, stänger inte av den när jag lägger huvudet mot kudden. Först en timme senare drar jag ned volymen, lägger ifrån mig mobilen, ställer klockan, vänder mig om.

Och blundar.

Och då är du där. Reducerad till en hägring på dagtid, men fullt närvarande så fort mörkret fångar in mig. Du är där, i min säng, bredvid mig, ditt lockiga hår doftar mynta, du drar mig till dig i sömnen och när jag pussar dig så kysser du automatiskt tillbaka, som om det var en djupt begravd instinkt. Du är där, på alla sätt och vis, du kittlar mig och himlar med ögonen och kokar te på ditt vis och introducerar mig för en ny låt. Du är där och klagar på att jag aldrig dammsuger och du är där när jag gråter över att livet kan vara så läskigt, du är där och säger att du älskar mig du älskar mig du älskar mig.

När klockar ringer morgonen därpå har jag sovit i tre timmar. Jag slår upp ögonen, och du är borta.

 

Ni kan också läsa krönikan HÄR

akuten

Hej gänget!

Det är röd dag i dag och jag har sovit i tolv timmar. Haha. Igår vaknade jag med igensvullna ögon så fick promenera iväg till optikern, som skickade mig till akuten. Diagnos: infektion i hornhinnan. Halleluja! Detta innebär att jag måste droppa antibiotika i ögonen 3 gånger per dag i två veckor (föreställ er den smärtan. Medicin i ögonen. Nej det är inte roligt).
Förutom detta innebär det också att jag inte kan ha linser på två veckor. Tappade hakan när läkaren sa det.
”Men…” försökte jag.
”Nej.”
”Men jag ser ju inte…”
”Nej, sa jag.”

Halvblind lyckades jag lokalisera bussen utanför sjukhuset (det tog ett bra tag måste jag säga) och åkte iväg till optikern, som meddelade att ett par glasögon kunde jag få – om två och en halv veckor.
:)?
Jag har – 3,75 på båda ögonen vilket helt enkelt gör att jag inte ser jack shit. Allt är suddigt. Det är fruktansvärt frustrerande. Det gör mig handikappad på så många sätt. Inte bara för att jag inte ser så mycket, utan också för att medicinen gör så jävla ont så när jag väl tar den måste jag sätta mig ner och blunda tills det inte känns som om jag kommer kräkas av smärta längre. Och för att inte tala om ljuskänsligheten. Ugh.

Well, efter optikern gick jag hem och monterade upp mitt nya bord, och sedan … ja. Sedan satt jag hemma bara. Jag var extremt ljuskänslig igår så höll mig inomhus. Ni såg ju hur jag blev lite lätt galen på  snapchat, haha. Well well. Idag vaknade jag sent som sjutton, det var skönt att få sova ut lite. Har sedan dess suttit och funderat över huruvida jag ska våga mig ut eller inte… i så fall behöver jag nog en guide. Hm.. Ska fundera på det. Vi hörs sen gänget!

Såhär såg jag ut igår… Haha. Deppigt.

STORYTIME: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 3)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Nu har det dock gått snart ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Fyra delar, släpps varje måndag. ENJOY. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

DEL 1 HÄR. 

DEL 2 HÄR. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Jag kommer sakna dig” sa jag. Alina sköt ner solglasögonen över ögonen.
”Nä, det kommer du inte” sa hon avmätt.
”Kommer jag visst” sa jag.
”Jaja,” Hon lade armarna i kors. ”Jag kommer nog inte vara så långt borta. Vi får hälsa på varandra.”

Dagen efter attacken på Istanbuls flygplats bokade min agentur i Stockholm en biljett åt mig. Jag skulle flyga hem redan morgonen därpå, och jag och Alina bestämde oss för att ”fira”. Vi satte oss på kebabstället vid gallerian och beställde vår första riktiga måltid på väldigt länge. Vi åt långsamt för att inte få ont i magen.
”Ska det bli skönt, då?” frågade hon och syftade på hemresan.
Jag tuggade klart och svalde. ”Ja, ganska. Jag ser fram emot att träffa min pojkvän”
”Juste, pojken” Alina nickade. ”Hur är det mellan er?”
”Jag saknar honom” sa jag, och tog en klunk av min cola light, ”Hela tiden. Jag har aldrig älskat någon så mycket. Det gör mig nästan lite rädd hur kär jag är.” Det bubblade i magen när jag tänkte på honom.
”Jaja” sa Alina. Hon borstade bort några osynliga smulor från skjortan. ”Det går över.”
”Vaddå går över?”
”Ert förhållande.” Hon tände en cigg. Jag såg irriterat på henne. ”Vad?” sa hon och slog ut med armarna. ”Du kommer ju inte vara tillsammans med honom hela livet.”
”Måste du vara så pessimistisk?” muttrade jag och sköt ifrån mig tallriken. Jag hade tappat aptiten.
Alina ryckte på axlarna. ”Ärlig. Inte pessimistisk.”
”Men håll din ärlighet för dig själv då” fräste jag.
Hon skrattade. ”Jaja, okej. Du slipper den snart ändå. Kan vi inte gå och dricka lite sprit? Kom.”

När jag landade i Stockholm hade jag ett BMI på 15,84 och var helt utmattad. Någonting inne i mig höll på att brista, men jag visste inte vad. När jag äntligen fick träffa min pojkvän som jag längtat efter så himla mycket, var jag så full att jag knappt kunde stå efter att ha varit ute på Berns med mina vänner. Han var irriterad, jag var irriterad, och dagen efter fann jag mig själv längta tillbaka till bekymmerslösheten i Istanbul, där ingen hade några förväntningar på mig förutom när det gällde min vikt.

Någon vecka efter att jag kommit hem satt jag och Megan på Utecompagniet med varsitt glas rosé. Min pojkvän skulle åka iväg till Norge samma helg för att jobba, och jag var surmulen över att jag blev lämnad i Stockholm.
Som om Gud, eller kanske djävulen, lyssnat på mina tankar fick jag plötsligt ett sms. Lite smått berusat läste jag meddelandet. Det var från Leo.
”Leo wants me to come to Mykonos with him” sa jag till Megan och lade ifrån mig mobilen.
”Thats dope!” Megan tog en klunk av sitt vin, ”You should go.”
”I can’t. It’s weird”.
Ett till sms. Leo sa att jag kunde ta med en kompis.
”It’s still weird.” sa jag, men denna gång var jag mer eftertänksam, ”I mean, my boyfriend would like it.”
”Bring him, then”
”He’s working”
Ännu ett sms. Leo: ”Ta med din pojkvän om du vill”
”This is not morally right” mumlade jag.
”Who cares? It’s not like they don’t have money, and they don’t mind.”
”I wanna be able to pay for myself.”
”Well, you’re not. Yet. Time will come when you can pay vacation for boys, but right now I’d say take the chance. It’s not like he expects you to sleep with him.”
Det var sant. Efter mina veckor med Leo var jag övertygad om att han inte utgjorde någon risk. De få gånger han råkat snudda mig har han genast bett om ursäkt och sett generad ut.
”I don’t know…” sa jag tveksamt. ”It’s just… I don’t like the idea of someone else paying for me.”
”Okay, fine. Ask him if you can take a loan.” Megan ryckte på axlarna. Jag öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Ett lån. Ja, varför inte?

Två timmar och fyra telefonsamtal senare hade jag och Madison, min barndomsvän och den enda som var galen nog att tacka ja, varsin biljett till Istanbul. Därifrån skulle vi bli hämtade med ett privatplan och bli flugna till Mykonos. Tillsammans med Leo, Aydin och Aydins flickvän skulle vi hyra ett hus uppe i bergen och bo där i fyra nätter.
Allt gratis. Vi skulle inte betala en krona.
Min pojkvän var inte glad. Men jag bestämde mig för att åka ändå.

Här måste jag pausa en sekund. I efterhand har jag många gånger frågat mig själv varför jag gjorde det. Hur kunde jag åka när min pojkvän, som jag sade mig vara så kär i, uppenbarligen inte ville att jag skulle göra det? Hur kunde jag övertala honom att det var en bra idé, när jag inte var så säker själv? Hur kunde jag ignorera hans tårar, till förmån för min egen nyfikenhet?
Jag vet faktiskt inte. Jag har inget svar. Många har sagt att detta var ett bevis för att jag egentligen inte älskade honom, men det är inte sant. Jag var hopplöst kär i människan. Men kanske var jag bara mer kär i mig själv? Kanske var min nyfikenhet, min äventyrslust, min vilja att uppleva och upptäcka och kasta mig ut, alldeles för stark? Kanske var mitt enda misstag det att jag satte mig själv i första hand, trots att jag trodde att jag visade min kärlek till honom på alla olika sätt?

Kärlek handlar om uppoffring. Om att lyssna på varandra. Om att rätta sig, och anpassa. Jag vet det nu. Men jag vet också, med största säkerhet, att om jag hade kunnat backa tiden till den sekunden då jag tackade ja jag så skulle jag inte ändrat något.

Men nu går vi händelserna i förväg, lite grann. Var var vi? Jo, juste. Resan dit.
Min pojkvän bad mig om att jag skulle stanna och jag struntade blankt i det som den egoistiska, fruktansvärda människa jag är. Jag och Madison satte oss på flyget mot Istanbul i början av Juli, och vi landade sent på kvällen. I Istanbul checkade vi in på ett hotell tillsammans med Leo och senare på kvällen gick vi ut till ett speak-easy. Det var faktiskt väldigt roligt. Vi anlände med båt till andra sidan av floden, och när vi klev av var det enda vi såg …. en pizzeria.
”Vad fan?” sa jag till Leo. ”Jag gillar inte ens pizza.”
Han log finurligt och vinkade oss till sig. Vi balanserade över kullerstenarna och tog oss fram till pizzerian. Det fanns en liten uteservering där folk satt med sin mat, och inne i restaurangen såg det ut precis som det gör i Stockholm. Lite sjaskigt, nedgånget, med rundat tak och immiga fönster. Det doftade tomatsås.
”Eh?” sa Madison och såg sig omkring.
”Framme!” sa Leo entusiastiskt och viftade med armarna. Vi såg ut som två fågelholkar.
”Okej….” sa jag långsamt, ”Alltså, såhär…”
”Öppna kylskåpet” sa han.
”Va?”
”Kylskåpet. Där. Öppna det.” Han pekade och log förväntansfullt.
Jag tittade på Madison och undrade om jag borde vara oroliga över att vi var ensamma i Turkiet i händerna på en dåre. Jag bestämde mig för att göra honom till viljes och sedan försöka boka en biljett hem med första bästa flyg.
”Detta är fan inte klokt” mumlade jag men stegade ändå fram till kylskåpet. Jag drog i handtaget, beredd att mötas av läskflaskor och kyld ost, men när dörren slog upp ramlade jag nästan baklänges.
Musik dånade ut från kylskåpet. Jag stapplade häpet några steg bakåt och stirrade på ingången.
”Kom nu, surpuppa” skrattade Leo och gick in före oss. Förbluffat följde jag efter honom, genom en kort tunnel av vitmålade tegelstenar, och rätade på mig när jag fann att vi stod i en grotta. Ett live-band spelade till vänster om oss och överallt stod uppklädda människor och dansade med champagneglas i händerna.
”OLIVIA!”
Jag vände mig om och fick syn på Aydin. Han vinkade frenetiskt åt mig från den bakre delen av klubben. Jag gick fram och blev indragen i en lång kram.
”DU ÄR HÄR!” Han skrek för att överrösta musiken. Jag skrattade, fortfarande i chock över min kylskåpsupplevelse.
”Shit!” ropade jag. ”VAD COOLT!”
Han räckte oss två drinkar och hoppade upp i soffan bredvid sin flickvän. Hon vinkade svalt åt oss och presenterade sig som Lilliana. Hon betonade bokstäverna noggrant. En gång kallade jag henne Lilly i förbigående och det var nog ett av mitt livs största misstag. Hon var sann diva;  högdragen, smärtsamt vacker, och med väldigt dyr smak. Senast jag såg röken av henne var när jag bläddrade igenom bilderna från filmfestivalen i Cannes, då hon poserade i en grönglittrig klänning bredvid en ny man. Old habits die hard, antar jag.

Morgonen därefter var det dags att ge sig av till flygplatsen. Vi gick in i en privat ingång, där vi blev serverade både det ena och det andra. Jag smuttade på en latte och var på allmänt dåligt humör när vi äntligen blev ombedda att följa med till planet. Jag hade en dålig känsla i magen. Min pojkvän svarade inte på sms, och jag blev alltmer orolig över att jag tagit fel beslut. Borde jag stannat hemma? Tänk om detta inte gick att reparera?

Jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag begått ett fruktansvärt misstag, och när vi satte oss i de mjuka stolarna och blev serverade satt jag mest och tittade ut genom fönstret. Det finns en väldigt rolig video på mig när Madison filmar vår takeoff : man ser planets luxuösa inredning, paradiset utanför och så zoomar hon in på mig som sitter och himlar med ögonen. Haha. Riktig liten skitunge.

Privatplanet landade i Mykonos på förmiddagen och vi tog genast vår hyrbil till en mataffär. Lilliana, som jag misstänker inte alls var Aydins flickvän utan en highclass golddigger, puttade en vagn framför sig och slängde ner allt möjligt i den. Jag tror inte ens hon tittade på varorna. Det var riskakor hit och rosé dit. Efter bara tio minuter av shopping stannade hon mitt i gången, öppnade en isglass och började vifta med ena handen framför ansiktet.
”It’s too fucking hot” sa hon och satte sig i entrén för att vänta på att killarna skulle betala. Jag och Madison sneglade på varandra och ryckte på axlarna. Vi bestämde oss för att låta henne vara, tills vidare.

Huset vi bodde i var … överdådigt. Lilliana och Aydin paxade det största rummet, medan jag och Madison stationerade oss längst mot ytterdörren. Vi såg oss storögt omkring. Allting var vitt och blankt. Vårt sovrum bestod av en stor dubbelsäng och en ett badrum i mosaik, med en drömmig dusch och en enorm spegel. Vardagsrummet, som var kombinerat med ett kök, var luftigt och ena väggen täcktes av glasdörrar som vette ut mot altanen. Och vilken altan! En isblå pool, dusch, soffhörna och solstolar stod uppradade och bara väntade på att välkomna oss. Vi slängde av oss kläderna och lade oss direkt i solen.

 

Jag (och en bit av Liliana) vid poolen. Var väldigt smal här

Vi skulle bara spendera ett par dagar i Mykonos. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var inte detta. Första dagen tog vi oss ner till en strandklubb. Plötsligt befann vi oss mellan luxuösa tyger, tallrikar som dignade av skaldjur och oerhört vackra människor. Alla var långa, smala, hade tjockt blankt hår, dyra smycken och märkesbikinis. Påvägen in passerade vi Alessandra Ambrosio som uttråkat stod lutad mot en vägg och spanade efter någon. Hennes vältränade kropp var solbränd och runt höfterna hängde en silkessjal i ljust blått.

Som vanligt tog det inte lång tid efter att vi satt oss ner förrän maten och alkoholen började komma in till solstolarna. Klar rosé, sushi i komplicerade formationer, iskall champagne och mängder av frukt som ananas, jordgubbar, körsbär, hallon, melon och kokos dukades upp och lämnades nästan orört. Allt var i överflöd. Om du någonsin saknade något behövde du bara höja blicken, så var genast en servitris där för att hjälpa dig. Unga, vackra människor gled förbi utan att trängas, puttas eller ens höja rösten. Det riktigt vibrerade av lyx i luften; från kristallbeklädda sandaler med diskreta bokstäver som D&G, till champagneflaskor för tusentals kronor som lämnades orörda för att gästerna tröttnat på dem. Supermodeller, filmstjärnor, artister och musiker samlades på den lydiga strandrestaurangen.
Vad fan gjorde vi här? 

weekend recap

Hej gänget! Sorry för att jag varit lite MIA senaste dagarna, har väl inte haft så mycket att säga kanske. Men tänkte recapa helgen lite!

I fredags slutade jag jobbet lite tidigare, vilket var skönt. Efter att ha jobbat på hela veckan kom jag hem och var… ja, helt död. Tog tag i det jag var tvungen att ta tag i (typ tvätt, städning, sortering, whatever), och sedan somnade jag en stund. Paula och Wendela kom över och väckte mig, så vi hade en liten förfest här innan vi drog ut. Väl ute drabbades jag av en ångestkänsla som vägrade försvinna. Allt var obekvämt. Jag var stressad, trött, kände att livet var meningslöst, haha. Ni fattar. Så jag flackade runt lite på F12 innan jag till slut kände att jag snart skulle explodera och då drog jag hem. Ni vet när man försöker ignorera en stressig känsla i kroppen, men istället för att den försvinner så växer den bara mer och mer tills man tror att man kommer sprängas? Ja, lite så. Undvek ett mentalt sammanbrott genom att promenera hem med Amy Winehouse i hörlurarna. Sweet. Men innan jag drog hann jag träffa några fina läsare! Det gör mig så glad i själen när ni kommer fram och pratar lite. Känns som om jag vill vara bästis med alla er. Ni är så sköna. Tack för att ni gör så!! Tänkte på det hela vägen hem och log för mig själv.

Hur som, i lördags var jag hos min mamma på ”dagsfest” (som hon kallade det, haha. La upp det på twitter om ni missat). Var där under dagen, umgicks med familjen som jag saknat så mycket, hängde med min lillasyster och min mammas vänner och bara mådde bäst. Älskar att vara hemma. Mot kvällen kom Michaela över, och vi drack lite vin hemma hos mig innan vi drog ut en sväng. Vi var en stund på gultubens efterfest som anordnades av Splay, det var så fint fixat! Stora vita ballonger, tatuerare (?), projektioner och trevligt folk. Dock kände vi båda att vi ville dra vidare ganska snart, så vi gick förbi kåken och hälsade på Beatrice innan vi gick hem. Skönt att vakna idag utan bakfylla, må jag säga.

Och ja, söndagen har spenderats i min soffa. HUR SKÖNT? Har haft ansiktsmask, gjort te på ingefära och citron, målat naglarna, städat… Haha. Är redo för ny vecka. Mår bra och känner att jag haft en lugn helg för första gången sedan typ 2011. Fantastiskt. Hur har ni haft det? 

Dis is delish. Prova om ni vill. Vi hörs sen gänget!!

pressfrukost och tidernas avslöjande

 

God morgon gänget!

Jag rusade andfått in på kontoret för cirka 30 minuter sedan, efter att ha tagit fel buss från Stureplan. Insåg det sekunden som dörrarna stängdes, förstår ni hur irriterande? Åkte ju dock bara en station, men ändå. Fick hoppa av, springa tillbaka och ta bussen på andra sidan.

Well well. Steg upp vid halv åtta imorse och var otaligt sömnig första tjugo minuterna. Drog på mig kläderna jag hade igår (orkade inte sätta ihop en ny outfit), och begav mig mot Stureplan. Väl där mötte jag Paula och Jasim utanför Mildh Press där det skulle bjudas på pressfrukost samt presentation av höstens kläder. Det var ju nästan lite vemodigt att se alla fina kläder när man ställt in sig på sommar. Men då har vi något att se fram emot, i alla fall!

Apropå saker att se fram emot. Nu är det en vecka och en dag tills jag kan berätta vad jag jobbat med så länge. Mitt ”hemliga projekt”. Har i och för sig knappt pratat om det, så ni kanske inte fattat något, men nästa vecka är det i alla fall äntligen dags. Är så sinnessjukt nervös för responsen, tror inte ni förstår. Men det får väl gå som det går helt enkelt. Agh…

Nåväl, ska jobba idag till cirka 18, sedan vet jag inte riktigt vad planerna är. Förmodligen gå hem och däcka I guess. Vi hörs sen!