Feminism

”Tankar kring…” rädd för män

”Du är lite märklig” säger han.
Jag snurrar på mitt vinglas. Agerar i hudcellerna, rör mig i ett skal.
”Hur då?” säger jag. Kastar en blick mot baren. Jag vet att han betraktar mig med en hungrig blick, att han försöker fånga in mig och behålla mig. Jag ryser.
”Du känns så ledsen” säger han. Jag kämpar för att motstå impulsen att himla med ögonen. Fortsätter titta mot baren. Jag är medveten om mig själv, medveten om varenda cell och blodkärl.
”Det är vackert” säger han.

För inte så länge sedan stötte jag på en kille på en klubb. Jag var väldigt full och vinglig, och tog stöd emot honom. Han höll mig hårt om midjan, nöp tag i mina bröstvårtor, men jag orkade inte slåss om saken så jag lät honom göra det medan jag återfick balansen. Rätade på mig och tog upp telefonen. På något sätt lade han till sig själv på Snapchat. Två dagar senare hade han skrivit konstant, och förutom att skicka över låtar jag skulle lyssna på berättade han utförligt om vad han skulle göra med mig om jag inte skärpte mig. En slips var involverad.

För inte så länge sedan var jag på en klubb och stötte på en kille vid baren. Han sa hej, och när jag sa hej tillbaka sa han att jag var en hora. Ingen vidare förklaring.

För inte så länge sedan stod jag på F12 terassen när en kille kommer fram, pratar med mig i cirka trettiosju sekunder, innan han kysser mig våldsamt. Övertygad om att jag ska följa med till hans hotell drar han mig i armen och ser bedjande på mig. Jag rycker på axlarna och skakar av mig honom. Aja. Sånt händer.

För inte så länge sedan var jag påväg hem och passerade ett killgäng. Nej, två. Nej, tre, fyra, fem. Kungsgatan var ganska folktät sådär mitt i natten. Jag var nykter, trött, kände mig sårbar. Varenda killgäng, varenda man jag gick förbi, följde mig med hungriga blickar, klädde av mig och avhumaniserade mig lika effektivt som om det var det enda de gjort i hela sina liv. Åh, juste. Två av tre killgäng pussar mot mig. En bil stannar med tjutande däck, rutan rullas ner och en kille lutar sig ut och frågar om jag ska hänga med honom ikväll, han skrattar obehagligt, kallar mig hora och jag vill bara hem, jag är så jävla trött på att bli sedd.

Varför är jag rädd för män?
Okej, såhär är det.
Ni skrämmer mig när ni tycker att jag är vacker för att jag är ledsen.
Ni skrämmer mig när ni hotar med att binda mig och straffknulla mig efter ett ignorerat sms.
Ni skrämmer mig när ni kallar mig hora för att jag besvarar ett ’hej’.
Ni skrämmer mig när ni kysser mig utan att jag bett om det.
Ni skrämmer mig när ni tittar på mig som om jag inte finns, som om jag inte är där, när ni slickar er om läpparna och gör äckliga ljud trots att jag bara vill hem, syns inte det, ser ni inte det på mig?

Varför är jag rädd för män?
För att jag inte kan gå nerför Kungsgatan utan att bli kallad hora. 

3 svar till “”Tankar kring…” rädd för män

  1. Emilia skriver:

    SÅ HIMLA BRA TEXT!! Du äger, jag älskar verkligen ditt sätt att skriva <3

  2. Cérine skriver:

    Varför jag hatar män

  3. Tilda skriver:

    Så jävla spot on!!! Exakt så känner jag med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.