Okategoriserade

hur vågar du vara så privat?

Hej gänget!

Vilken regnig dag? Var ute i solen och njöt innan regnet bara började ösa ner. Sprang in under taket vid Sergelstorg och stod där ett tag. Det var fint. Alla hade samlats i en ring runt torget för att inte bli dyblöta. Torget stod helt öde. Tills tre småtjejer plötsligt bara släpper sina grejer, kränger av sig jackorna och rusar ut i spöregnet. Dansade och hoppade och skrek och plaskade med gympaskorna, helt omedvetna om att alla tog upp mobilkamerorna och filmade med ett leende på läpparna. Såg flera fotografer som skyndade sig ner för att ta en bild när de sträckte upp armarna.
Det var en fin stund av total gemenskap faktiskt. Vi tittade på varandra och skakade på huvudet åt småtjejerna som säkert skulle åka på lunginflammation, men alla skrattade och log åt barnsligheten. 

Liten selfie. Ser väldigt röd ut? Spetsbh HÄR. (annonslänk) 

Anyways. Fick en fråga som jag tänkte ta mig tid att svara på. Frida undrade hur hon skulle börja våga publicera det hon skrivit, på till exempel bloggen, eftersom texterna kanske är mörka eller vågade eller bara privata. Det kan kännas jobbigt att helt plötligt ska alla ta del av ditt innersta (speciellt om du bor i en liten stad!!). Jag tycker såhär; vänta tills du är redo. Det är nog det viktigaste. Om du publicerar något måste du vara beredd på att någon också ska läsa den. Om man är osäker kring vad man kommer känna kring det, så gör det inte! Baby steps! Lägg ut mindre texter, som du är redo att dela med dig av, och sedan kan du börja publicera lite mer våtare allt eftersom.

Mitt ex var aldrig särskilt glad över att jag var så otroligt öppen och privat på bloggen. För honom var det helt orimligt att man kunde vara det utan problem. Han själv var väldigt privat av sig, så det blev en oerhörd kontrast när jag bara babblade vitt och brett om ångest och sex och ätstörningar. Men sådan är jag ju! Och sådan är han! Jag vill blogga, jag vill öppna upp mig, för att jag vet att någon behöver det. Jag skulle behövt det. Jag skulle behövt någon som var fucking ärlig för en gångs skull, damn it. Jag vill vara en förebild, jag vill leda samhället till en mer öppen, ärlig och handlingskraftig atmosfär.
I början var det jobbigare. Tänk, vem som helst kunde ju gå in på min blogg och få reda på att jag tagit kokain, att jag haft sex med den där eller den där, att jag haft ångest, att jag varit självdestruktiv… Men numera struntar jag fullständigt i det. Okej att folk ‘vet’? Det är liksom inga stadshemligheter? Jag är bekväm med att dela med mig, så jag gör det, och om man inte är bekväm med att läsa så är det inte mitt problem.

Man får tro på sig själv, lite. Hela syftet med att dela med sig av det man skriver är ju att någon annan ska ta emot och uppleva det. Göra någon glad. Göra någon nostalgisk. Göra någon arg. Ledsen. Förvånad. Fundersam. Det är ju hur fint som helst.
Hoppas det svaret var tillräckligt! Kram på er <3

2 svar till “hur vågar du vara så privat?

  1. Agnes skriver:

    du är så bra!!

  2. matilda w skriver:

    du är helt fantastisk!!! älskar din blogg och dina texter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.