”tankar kring…” män som bekräftar kvinnor

När vi ses på Sturehof (jag vet, det är alltid Sturehof. Kanske säger ganska mycket om stället?) så tror jag att du är en av de som klarat sig, trots att du är medelålders och man. Jag menar, du är ju ändå en känd komiker. Du är rapp, medveten och ganska rolig (som tur är). Vi pratar om politik och jobb, och du frågar vad jag arbetar med.

”Jag är bloggare” säger jag. ”Men jag vill bli författare.”
Vi skiljs åt och jag glömmer samtalet, tills min mobil plingar till av en snapchat från dig. Det är beundransvärt att du tagit dig tid att leta upp min instagram, och sedan min snap, och bestämt dig för att skicka en liten hälsning. Hade det varit just det, en liten hälsning, så skulle jag aldrig skriva detta inlägg. Så det var ju tur att du inte gjorde det.

Du skrev att du var imponerad av min blogg, och att du gillade mina texter. Sedan sa du att jag inte skulle tvivla på mig själv, att jag skulle fortsätta göra min grej, och att jag inte skulle ursäkta mig.

Det var ett fint, välmenande meddelande, och jag tar inte illa upp på något sätt. Men medan jag svarar ett tack så hemskt mycket så himlar jag med ögonen så mycket att de nästan vänds bakåt i skallen.
För såhär är det, kära medelålders man.

Jag har aldrig sagt att jag tvivlar på mig själv.
Jag har aldrig uttryckt någon osäkerhet.
Och jag skulle aldrig komma på tanken att ursäkta mig för dig.

Det är intressant och fascinerande hur män bara antar att unga tjejer och kvinnor vill ha deras hjälp. De tar på sig rollen som guidande farsa eller försöker spela en av de tre vise männen för att sedan, på ett vänligt sätt, berätta för oss att vi är bra som vi är.
?
Som om vi inte redan vet det?

Det roligaste är ju när man sedan viftar avfärdande med handen och säger ”ja, jag vet att jag är bra”. Då står de där och stirrar på en med cigariller hängandes från deras vidöppna gap och så bubblar de med munnen som en förvånad fisk. Deras hjärna börjar glöda för att sedan fatta eld när de får kortslutning över det faktum att en tjej inte behöver deras acceptans. VA? VAD HÄNDER MED VÄRLDEN? HUR KAN HON VETA ATT HON ÄR BRA INNAN JAG ENS SAGT DET?!?

Det kanske låter relativt konstigt för den som inte riktigt har varit i den situationen, men om man vänder på det blir det rätt självklart. Tänk om jag skulle höra av mig till komikern i fråga och skriva på snapchat att han ”inte behöver oroa sig” för att han ”kommer komma långt” och att han ”måste börja tro på sig själv”. Han skulle ba wtf är ditt problem jag vet din lilla snorunge.
Så varför är det så vedertaget att tjejer inte tror på sig själva? Att de måste lyftas och stärkas och bli hejade på?
Jag har oerhört mycket att lära. Jag hungrar efter kunskap gällande skrivtekniker och marknadsföring. Jag samlar på livserfarenheter varje dag och packar in dem i min egen lilla låda i huvudet. Jag lyssnar, lär mig, tar emot all hjälp jag kan få. Men jag har aldrig och kommer aldrig tvivla på att jag är duktig på det jag gör. Jag har ingenting att ursäkta. Jag har ingen anledning att bli ursäktad.

Och jag behöver inte din bekräftelse. Tack ändå.

Enter a title

vad sa hon? – uppdatering

Denna veckas avsnitt uteblir tyvärr. Framtiden för ”vad sa hon?” är ganska oklar, just nu. Alla saker måste ju komma till ett slut, och jag och Alva känner båda att det på senaste tiden blivit mer krystat än det borde vara att spela in. Ibland känns det väl bara som att det är färdigt, om ni förstår vad jag menar?

Hur som – vi kommer att ses och prata igenom hur vi ska göra med podden, men just nu ser det ut som att det åtminstone blir en liten paus. MEN TA DET LUGNT! ”Vad sa hon?” kommer att ersättas med andra fantastiska grejer, om det är så att vi väljer att avsluta vår lilla resa.

Vi är fortfarande vänner, jag och min Alvis, så skulle uppskatta om ni inte kommenterar eller frågar vidare om det. Det är bara lite oklart hur vi vill fortsätta, eftersom vi båda vuxit så mycket under det senaste året, och vi kanske helt enkelt inte vuxit åt samma håll. I alla fall när det gäller podden.

Återkommer så snart som möjligt om vidare uppdatering kring ”Vad sa hon?”, tills dess kan ni fortsätta lyssna på de gamla avsnitten HÄR . Puss!

days

Hej gänget!

Dagarna går. Har haft en väldigt nice helg, men det känns lite som om det fortfarande är ledigt? Denna måndag har varit väldigt oklar. Vaknade ganska sent, satt i köket och tänkte på livet, sedan fotade jag lite med Paul och en kompis. Maja kom förbi och hängde. Har inte varit utomhus någonting och helt plötsligt är klockan snart åtta.

Märkligt det där, hur tiden går. Det är bara en dag mitt i livet. Men jag är glad. Förvånansvärt glad. Jag ringde mamma igår och berättade det; att jag, trots bakfylla, var helt sprudlande. Kanske beror det på min nya praktik. Åh, ni förstår inte. Jag ska berätta allt imorgon. Eller när jag får veta mer. Men det är, på alla sätt, en dröm som går i uppfyllelse.

Annars? Veckan är ganska händelselös, egentligen. Onsdag åker jag ner till Linköping över dagen, och på kvällen är det event för YSL typ. Sedan har jag ingenting planerat för resten av veckan. Men det lär väl komma upp saker, I guess.

Förresten! Stort grattis till er som kommit in på SSP. Ni kommer ha det grymt, hoppas jag! Vi hörs lite senare, puss.

sol, vänner och jobb

Hej gänget!

Veckan har verkligen gått otroligt snabbt. Jag har bockat av möten, hängt i solen, träffat gamla vänner och njutit av våren. Blir så otroligt lycklig av solen.

Istället för att dra igenom vad jag gjort kan jag ju bara säga att jag har haft det hur bra som helst här i Stockholm med mina nära och kära. Idag ska det bli ännu varmare, och vi planerar att köra en picknick i Hagaparken! Hur mysigt? Därifrån tänkte jag blogga, jobba och se till att jag är ikapp med allting så att jag kan ta en välförtjänt helg. Vad tror ni om det?
Tack för alla fina kommentarer gällande veckans tankar kring! Ni är så underbara. Avgudar er. Vi hörs lite senare, puss!

fråga till er!

Sökte ni till Svenska Skolan i Paris detta år? Om ja, sökte ni på grund av min blogg? 

Det skulle göra mig jätteglad om ni lämnade en kommentar här under! Kom ni in till SSP? Och i så fall, hur mycket berodde det på att ni läst min blogg? Väldigt nyfiken!

”Tankar kring…” att komma över någon

Jag ser honom på Taverna Brillo.
När jag inser att det är han är det redan försent. Våra blickar har mötts och han rör sig mot mig. Mitt hjärna vrider sig bakom revbenen, magen drar ihop sig, jag tittar automatiskt runt omkring mig för att se om det finns någon flyktväg. Det gör det inte.
Fem steg kvar.
Vad ska jag göra? Benen darrar och det sticker i fingrarna. Snälla Gud, låt mig inte få en panikångestattack. Inte nu. Inte nu, när han är fem steg bort.
Nej, tre steg.
Jag håller andan när jag tittar upp och klistrar på ett leende. Det dånar i ögonen.
”Hej” säger han.
”Hej” säger jag.
Han böjer sig fram och kramar mig. Lång som han är. Hundranittioen centimeter, för att vara exakt.
”Hur mår du?” säger han och hans blick tränger igenom min, rannsakar mig, läser av mitt ansiktsuttryck.
Jag håller på att dö varenda dag, jag har andnöd hela tiden, mitt hjärta känns som om det på riktigt har gått i en biljon bitar och jag måste ständigt leta upp alla skärvor och försöka trycka tillbaka dem men de ramlar ut hela tiden, mina lungor har krympt och det har jag med, ibland känns det som om ryggraden är helt förvriden och trots att jag har gått ner sju kilo i vikt så kan jag inte riktigt lyfta fötterna för de är tunga som bly.
”Bra” säger jag och ler svagt. Han ler tillbaka. Jag vacklar till.
”Jag måste gå” säger han. Jag nickar.
”Hejdå” säger jag.
Han vinkar lite när han går och så försvinner han ut i folkhavet.

Fyra månader och femton dagar senare ses vi igen. På samma plats. Jag har klippt av mig håret och det har han med. Han bär en skinnjacka och en svart halsduk, och de blågröna ögonen är lika intensiva som alltid.
Men jag märker det knappt.
Jag skrattar, numera. Jag dansar, numera. Jag känner hur lyckoruset bubblar i mig, numera. Världen är min att ta över och när jag denna gång möter hans blick så ler jag alldeles äkta.
”Hej!” säger jag, och råkar snubbla på mina egna fötter när jag sträcker ut armarna för en kram. Jag skrattar åt min klumpighet. Han kramar tillbaka och är lågmäld, ler ett snabbt leende.
”Hur mår du?” frågar jag och byter grepp på mobilen. Han svarar att han mår bra, och jag ler igen, och så säger jag att jag måste gå för jag har mina vänner här bakom mig, det är jag och mina vackra tjejkompisar ikväll, och jag har inte tid att känna efter.
Vi vinkar hejdå och jag glömmer mötet på en gång.

En vacker dag står man där på Taverna Brillo och träffar den människa man trodde att man skulle gifta sig med, leva sitt liv med, den person man trodde var ens egen, ens livskamrat, och känslorna har försvunnit lika snabbt som de kom. På samma sätt som man faller in i kärlek, faller man också ur den. Det händer inte på en dag. Inte ens en månad. Men citatet ”tiden läker alla sår” är klyschigt av en anledning.
Det krävdes månader av panik, stress och självhat, ångest och ett hjärta i tusen bitar, för att jag skulle inse att den enda personen som är viktigast i mitt liv är jag själv. Det krävdes månader för att mig att inse att trots att lungorna krympte så stod jag ändå kvar på benen. Jag dog hundra gånger om men till min stora förvåning så lever jag ändå. Jag andas och står på benen, och jag har äntligen hittat min källa till lycka; jag själv. Jag, för att jag är så himla rolig, fantastisk, snygg, intelligent, djup, ytlig, hysterisk och trofast. Jag, för att jag är den bästa personen jag känner.

Fyra månader och femton dagar senare träffar jag dig. Du är inte min längre, och jag är inte din.

Jag är bara min egen.

LIVE-podd ute

​Nu kan ni lyssna på vår LIVE-podd på Acast.com eller på podcaster appen! Ni hittar en direktlänk till avsnittet HÄR . Kom ihåg att det som sagt är live, och att ljudet kan krångla lite eftersom vi inte satt i en ordentlig studio. Hoppas ni har översyn med det! 

stripes

ANNONS: inlägget innehåller adlinks

Nätstrumpyxor Swedish Stockings // Jacka (liknande) Adira // Byxor NA-KD // Skjorta (liknande) Marlene Birger

Såhär ser jag ut idag! Självklart är det Hanna Kempe som står för styling. Hon är seriöst bäst i världen. Jag hoppas att jag någon gång kommer kunna köpa hennes kläder. Hanna by Hanna Kempe. Kan ni tänka er?

Nu ska jag springa iväg på möte. Önska mig lycka till! Vi hörs snart, puss

frukost och bästis

Hemma i Stockholm!

Vilken helg, va. Känns fantastiskt skönt att vara hemma måste jag säga. Helgen var otrolig, men hektisk, så nu känner jag äntligen att jag kan landa lite.
Vill säga tack till er som kom förbi, till er som kom fram och hälsade, och till er som bara var allmänt underbara. Ni är världens bästa och jag är så glad och tacksam över att ni följer mig varje dag. Ni äger.

Hur som! Tisdagen började med att jag och Hanna Kempe gick ner till bageriet och köpte lite frukost. Vi hängde hos mig och myste på morgonen, innan Paula kom förbi. Sedan dess har jag och Paula bara fotat lite, druckit kaffe och nu sitter vi på Escalier och jobbar. Om fyrtio minuter har jag ett väldigt viktigt och spännande möte, får berätta hur det går sen..

Nu ska jag fortstat jobba lite, vi hörs snart!