intervjuer och helgens planer

Hej gänget!

Mår ni bra? Det hoppas jag att ni gör.
Sitter på jobbet och har precis kommit från en intervju. Alltså, jag har intervjuat. Vi skulle göra ett reportage om rivningen av Sturekvarteret och gissa vem som fick agera hallåa? Ja, ni gissade rätt. Me.
Fick gå omkring med en avlång mikrofon och improvisera fram intervju-talanger jag inte visste att jag hade. Det gick nog bra. Tror jag. Vi får väl kika på resultatet sen, eller vad säger ni? Lovar att länka när den är färdigklippt.

Hur som! Tack för fin respons på senaste ”tankar kring…”. Det gör min dag när ni kommenterar, vet ni det? Blir helt varm i själen. Så fortsätt med det!

Jag kom hem från Linköping i onsdags och då vart det direkt hem för att duscha och sedan möta upp Modesty på ett event vid Sankt Eriksplan. Vi hängde lite där, pratade igenom ett projekt som vi jobbar med tillsammans (!!!) och sedan drog jag vidare till Humlan där jag mötte Paula och Mickan. Vi var faktiskt överallt den kvällen, jesus christ.

Bild av bästa Hedda

På torsdagen hängde jag och Michaela under dagen, sedan träffade vi Anna som är hemma från Gbg (åh, vad jag har saknat henne), samt Hanna. Vi åt en spontan middag hemma hos mig och tog sedan en öl på Baras Backe.

Och ja, idag är det fredag! Känner mig på riktigt helt slut redan, känns som om denna vecka har varit evighetslång. Denna helg planerar jag faktiskt (till allas stora förvåning) att ta det lugnt. Efter jobbet ska jag städa lägenheten som ser förjärvlig ut, och imorgon har jag tvätt tid, vilket ska bli så skönt. Kanske blir en AW också, men inget för galet. (Det säger jag nu men vi ses väl utanför END om tolv timmar)

Vi hörs senare gänget! Puss

Enter a title

”Tankar kring…” killar – en onödig accessoar

”Hej”
Jag lägger handen på hans arm för att få hans uppmärksamhet. Han vänder sig om, med irriterad blick.
”Åh,” säger han avmätt, ”tja”
Jag märker det genast. Det bristande intresset. Han drar handen genom håret och tittar bort. Musiken dånar ut från nattklubben, och överallt på terassen ligger fimpar.
”Har du en tändare?” säger jag så nonchalant jag kan. Han gör en konstig, nästan omärklig, min och räcker över en tändare. Jag röker under tystnad och tittar med rynkad panna på pojken som verkar så angelägen att fly från platsen.
Jag kom ju hit för att han bad mig, vad fan är problemet?

Killen, som jag träffat flera veckor tidigare, hade fångat mitt intresse när vi sågs på en bar och började prata om musik. Det visade sig att han gillade precis samma gamla lounge-album som jag gjorde. Vi hade spenderat flera timmar åt att lyssna, jämföra favoriter och skratta tillsammans. Han hade skjutsat runt mig i sin bil, bjudit mig på luncher och tjatat om att vi skulle hänga i flera dagar. Han är söt, väldigt söt, och precis lika gammal som jag. Rik också. Men osäker. Det bubblar lite under ytan på honom, en slags nervositet. Jag får inte grepp om pojken.
Och nu, när vi ses igen på en nattklubb i Stockholm efter att jag precis kommit hem från Cannes, så verkar han ha vuxit fem centimeter och utvecklat en barnslig arrogans.
Jag ser mig omkring. Hans kompisar är här. Eller, kompisar och kompisar. De coolare killarna. Jag kan tänka mig att han ser upp till dem.
”Jaha” säger jag och försöker få hans uppmärksamhet igen. ”Har du haft kul?”
”Ja” säger han kort.
”Har jag gjort något?” frågar jag.
Han vänder sig mot mig, lägger huvudet på sned, och drar med handen över min kind. Suckar lite spelat melodramatiskt, och säger;
”Nej, gumman. Jag måste bara hålla koll på mina kompisar. Vi har bord” säger han med myndig stämma och nickar med huvudet mot sina kompisar.
”Bord?” säger jag. ”Varför då? Du är sjutton.”
”Det är ju du med.”
”Ja? Men jag köper inga bord.”
”Nej, du köper ju inte dricka heller.”
Jag ser förvånat på honom.
”Vad fan?” säger jag.
”Jag måste gå” Han ler beklagande och går mot sina nyfunna vänner. Jag står kvar och funderar över mötet. Förstår inte riktigt vad som hänt. Rycker på axlarna och går in igen.

Det är först två timmar senare, när jag svept ett par shots och några drinkar, som insikten slår mig som en käftsmäll. Jag vinglar till och skrattar. Blundar och vänder ansiktet mot taket.
”Åhhhh” säger jag för mig själv och himlar med ögonen, ”Vad tokigt det har blivit.”
Han tror att han är bättre än jag.
Jag ställer ner drinken på bordet medan jag skakar på huvudet. Min kompis ropar åt mig när jag börjar gå mot rökrutan.
”Var ska du?”
”Jag ska sätta någon på plats!” ropar jag tillbaka och vinkar. Hon nickar och gör tummen upp.

Jag hittar honom stående på näsan exakt samma plats som förut. Han röker sina Camel Activate och försöker hänga med i ett samtal han inte är delaktig i.
”Hej igen!” säger jag. Han vänder sig mot mig och drar på sig en nedlåtande min.
”Tja”
”Jag måste bara säga en sak.” Jag är inte det minsta arg. Får ett styng av dåligt samvete, men trycker bort det. Han började. ”Jo, såhär. Jag tror du missuppfattat vår relation.”
”Va?”
”Jo, jag sa; jag tror du MISSUPPFATTAT VÅR RELATION”
”Jaha?”
”Ja! Du har missförstått allting. Jag är inte här för att jaga dig. Du är en jättefin accessoar. Och du har helt okej snopp, men alltså HELT OKEJ, den är inte fantastisk. Dina pengar klarar jag mig utan. Och du är jättesöt, men jag menar… titta på mig” Jag gör en menade gest med handen över min slående uppenbarelse, ”Ärligt talat, tror du inte jag kan få bättre?”
Han öppnar och stänger munnen.
”Jag är smartare än du, även om du är väldigt intelligent, så en utmaning är du inte direkt heller. Den enda anledningen till att du är intressant är för att jag tänkte att du kunde vara en av de där rika, snygga killarna som dessutom var SNÄLL och ROLIG. Det är verkligen DEN ENDA ANLEDNINGEN. Om jag hade velat ha en liten horunge hade jag åkt raka vägen till Hersby och plockat upp någon där.”
”Jaha?” säger han igen som om han inte fattar jag vad säger. Det spelar ingen roll. Jag säger det för min egen skull.
”Jag är tung” konstaterar jag glatt, ”Jag är verkligen ascool. Om du inte förstått det är det ditt problem. Men om du håller på och missuppfattar vår relation såhär igen så kommer det sluta med att vi inte har någon relation alls. Upp till dig. Vi ses sen!!”
Jag vänder mig om utan ett ord till och vinkar över axeln.

Det finns få killar jag tycker är coola. Jag kanske är alltför skadad av hela den där märkliga, universala regeln; om ett par ligger, så är det killen som knullar tjejen, och om en tjej dejtar en kille så är det hon som har tur och han som har barmhärtighet nog att sänka sig till hennes nivå (i alla fall när det gäller ungdomar). Det är egentligen helt sjukt. Jag menar, tjejer är så jävla överlägsna på allt så det logiska borde ju vara att killarna trånar efter oss. Och det borde vara vi som sänker oss till deras ynkliga nivå för att våra mänskliga, medlidande hjärtan bankar hårt för människorasen. (Men egentligen, killar, borde ni tassa på tå runt oss. Numera finns kan vi nämligen göra KONSTGJORD SPERMA. HAH! Fundera noga över det, ni.) 

Jag blir så ledsen över tjejer som låter sig tryckas ned av killar som egentligen inte är jack shit. De enda killarna som är värdiga min respekt, är de som gengäldar den. Annars duger de ingenting till, egentligen, annat än att underhålla och tillfredsställa en (till och med det är tydligen för mycket begärt?). Killar, speciellt unga sådana, som glidit genom livet med idén om att de har rätt till världen hamnar direkt i min blinda fläck. (NEWSFLASH, din lilla bajskorv. Världen är inte skyldig dig någonting.)

Jag kommer alltid vara noga med att påminna killarna om hur vår relation ser ut om de börjar få idéer. Jag menar, vad sjutton. Titta på mig. Jag är ett kap. Och jag tänker fan bete mig därefter.

Axel Arigato pop-up

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

Har ni sett att Axel Arigato har öppnat en pop-up butik vid Norrmalmstorg? Så himla nice. Var förbi och kikade lite med Paula och Eithan här om veckan, men hann inte titta ordentligt. Ni vet ju att jag älskar sneakers, så jag funderar på att beställa hem ett par. Speciellt intresserad är jag av de i läder, eftersom de är lättare att tvätta. Jag smutsar alltid med mina skor något enormt, eftersom jag tror att jag kan ha på mig dem en hel utekväll utan att de får fläckar. Lever i en annan verklighet helt enkelt.

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR // HÄR

Mina favoriter är de rosa och de militärgröna! Åh, är så sugen på att beställa hem dem, men får lugna mig lite tills på torsdag.. Har ni någon favorit? 

schema, kondoleanser och skrivandet

Hej gänget!

Vad tyckte ni om storytime-inlägget igår? Var lite osäker på hur det skulle utveckla sig, men det verkar gå bra. Första blev lite kort, skrev klart hela historien igår och de andra blev längre.
Ni gillar ju när jag skriver. Det är ju nästan därför ni går in här varje dag, så jag tänkte göra er till lags och skriva desto mer. Vad tycker ni om det?

Imorgon kommer ju ”tankar kring…” upp! Har inte riktigt skrivit klart den ännu, men ska sätta igång med det idag. Annars står detta på schemat:

Skriva klart intervju med patient #1
Ringa patient #2  för intervju.
Skriva klart ”reportage” om Maria Ahgren till Perfect Guide.
Skriva klart ”tankar kring…”
Maila maila maila

Ja, ni ser ju? Jag spenderar hela dagarna med att skriva. Hur fantastiskt är inte det, va? 

Annars? Måste säga att jag fortfarande är lite ovan med min nya portal, haha. Har försökt vänja mig vid knapparna och funktionerna, men jag antar att det tar ett tag innan allt faller på plats. Vad tycker ni själva? Föredrar ni denna plattform, eller nouw? Kommentera, så skulle jag bli glad!

Och ja, förresten. Mina tankar går ut till er som drabbats av attacken i Manchester. Så fruktansvärt. Jag kan inte ens föreställa mig hur vidrig man är som människa om man bestämmer sig för att attackera barn. BARN. Och unga tonårsflickor / pojkar. Fy fan, så äcklad jag är. Jag hoppas verkligen att ingen av er har blivit direkt drabbad! Men, det är såklart helt normalt samt okej att känna sig skakad, upprörd eller ledsen, trots att man inte var på plats. Respektera era känslor! Ta dem på allvar! Obs obs.

Vi hörs lite senare gänget. Puss

REKLAM: Under hundringen

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video. 

Nu har jag fått chansen (igen) att dela med mig av Comviqs nya serie ”under hundringen.” Den är ganska rolig, må jag säga! Jag har bara sett detta avsnitt, där tre personer ska bygga en uppfinning för max hundra kronor.
Personligen skulle jag aldrig vilja vara med i en sådan här reklam, haha! Skulle få prestationsångest deluxe, men dessa killar verkar klara sig rätt bra. Tycker det är en rolig idé och ett fantasifullt koncept, att sätta människor på prov och se hur långt deras kreativitet egentligen räcker. Det fick mig att fundera lite, faktiskt… vad skulle jag hitta på för hundra kronor? Hur långt räcker en hundring? Absolut ingenstans, är mitt spontana svar, men tydligen kan det räcka ganska långt ändå.

Detta är alltså bara en liten trailer, hela filmen hittar ni på youtube om ni klickar på videon här ovan! Om ni skulle göra en uppfinning för max hundra kronor, vad skulle det då vara?

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video.

Storytime: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 1.)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Men nu har det gått nästan ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Tre delar, släpper nästa del på måndag! ENJOY. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag träffade honom när jag jobbade i Istanbul sommaren 2016. Vi kan kalla honom Leo, för enkelhetens skull. Han var lång, hade ett vackert leende och pratade med låg röst. När han skrattade blundade han och lutade huvudet bakåt. Jag och Alina (fig. namn), min roomie, spenderade många kvällar sittandes på vår favoritrestaurang precis vid havet, eller på nattklubben Reina, där jag och Alina ständigt beklagade oss över musiken och försökte övertala DJ:n att spela något dansvänligt. Vi vande oss snabbt vid att bordet vid klubben alltid var uppdukat till bredden med alkohol, frukt, chips, olika drycker och smaksatt is. När någon av oss ville gå på toaletten, eller hänga av oss jackan, dök det genast upp en liten servitör som sträckte fram handen utan att se oss i ögonen, och ledde oss till vårt mål. Det var otroligt skönt de gånger vi hade klackar och var lite berusade. Det måste sett roligt ut när vi vinglade nerför trappan med vår butler tålmodigt stödjande vid armen.

Efter några veckor i Istanbul hade jag gått ner rejält mycket i vikt och kunde stolt visa upp mina utstickande nyckelben.

Jag och Alina blev vänner först efter ett par veckor i Istanbul. När jag anlände bodde det redan sju andra tjejer i lägenheten, och de såg på mig med likgiltiga blickar. DeeDee, en sockersöt tjej från Australien, var den enda som vinkade.
”Ta inte min mat” var det första Alina sa till mig när hon passerade mig påväg till köket. Jag log förvirrat. Senare skulle jag komma att undra vad det var för mat hon fruktade att jag skulle stjäla. Alina åt nämligen absolut ingenting.
Den första veckan i Istanbul var oklar. Jag hade aldrig bott med så många tjejer förut, och alla var väldigt märkliga. Jag blev bra vän med en tjej från Sydafrika, vi kan kalla henne Cali, och hennes kompis Alice. De var galna båda två. Cali var nästan 25 år, väldigt gammalt för att vara modell, och hon tog mig genast under sina vingar.
”Var kommer du ifrån?” frågade hon och kisade mot mig där jag stod och förgäves försökte packa in mina kläder i den minimala garderob jag tilldelats.
”Eh” sa jag, lite rädd för den långa flickan som tornade upp sig framför mig, ”Sverige.”
”Jaha” Hon tände en cigarett och betraktade mig fundersamt medan jag stod framför henne och lät mig betraktas.
”Gillar du tequila?” frågade hon.
”Ja… ja, det gör jag.”
”Cool. Häng med”.

Jag hade inte så mycket val annat än att släppa det jag hade i händerna och följa efter henne. Alice log mot mig och följde efter. Vi satte oss på deras stammishak som låg runt hörnet och beställde tequilashots. Klockan var inte ens tolv på dagen.
Efter bara 25 minuter med tjejerna insåg jag att de var galna. Och alltså, inte galna så som folk brukar säga att jag var, utan knäppa. Någonting var liksom inte rätt. Det låg en flytande egenskap hos dem båda, som om ingenting spelade någon roll, och jag antar att det var resultatet av år som modell. Man utvecklade väl en slags likgiltighet till livet när man ständigt flyttades omkring som ett stycke kött, något som ska konsumeras, säljas och köpas.
Som när jag, Alice och Cali promenerade över torget påväg mot en av deras killkompisar för att dricka mer shots, och en smäll plötsligt hördes. Jag ryckte till.
”Vad var det?” frågade jag tjejerna.
Alice vände sig frånvarande mot mig. ”Va? Åh,” sa hon och log tankfullt, ”En bomb, säkert. Kom nu. Vi missar bussen.”

En kväll satte jag mig och skrev om allt detta på bloggen. Jag berättade om tjejerna, om deras märkliga killkompisar, om känslan av spännande otrygghet.
Det fick förödande konsekvenser.
Jag satt i köket och kollade på nya säsongen av Orange is the new Black när Cali stormade in. Jag tappade nästan cigaretten av ren förvåning.
”Hey girl” sa jag och stängde igen datorlocket. ”Whats up?”
”I’m gonna fucking sue you,” Cali var så arg att hon darrade på rösten.
Jag stirrade på henne.
”What?”
”I said, I’m gonna fucking sue you, you ungrateful fucking cunt.”
”What are you even talking about?”
”You posted about me on your blog, dont act like you dont know what I’m talking about. You said all these things in swedish but guess what, bitch, there’s a little think called GOOGLE TRANSLATE.”
Vid det här laget var jag så förvånad att jag hade lutat mig bakåt i stolen så att jag nästan tryckte mig mot ryggen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Visst, jag hade skrivit om henne på bloggen, men aldrig på ett elakt sätt. Jag hade ju inte ens nämnt hennes namn.
”I didn’t write anything mean” förvarade jag mig.
”Yes you did” Cali slängde tidningen hon höll i handen rakt ner på bordet med en ljudlig smäll. Jag ryggade ännu mer.
”From now on, you’re excluded. You hear me? I dont want you anywhere near me or Alice. Or anyone else. Mind your own goddamn business.”
Hon slängde igen köksdörren efter sig. Jag satt kvar och andades tungt.
Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.
Utan ett ord tog jag med mig datorn in till mitt rum, som jag delade med tre andra tjejer. De såg upp när jag kom in och vände sedan genast bort blicken. Här styrde Cali. Ingen vågade trotsa henne.
Jag satte mig i sängen och drog på mig hörlurarna, drog upp täcket till hakan och spenderade sedan två dagar med Netflix. Inte någon gång under dessa 48 timmar mötte jag någons blick.

Sedan bröts tystnaden. Alina hade kommit till min räddning.

fortsättning: måndag 29 / 5  

att klä sig på jobbet

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

När jag fick beskedet om att jag skulle på börja praktisera på SvD Perfect Guide dansade jag omkring som överlycklig i typ 30 minuter innan jag, med fasa, insåg att jag inte har något att ha på mig.
Alla känner ju till stressen. Man ska någonstans och vill göra ett intryck – vad det än nu kan vara. Man vill förbereda sig och känna sig bekväm, presentabel, snygg, whatever. I mitt fall kände jag att jag ville ha vuxenkläder. Vad det nu är. Förstår ni hur jag menar? Tjejer som jobbar inom media, typ, har alltid snygga skjortor, stora örhängen, utsvängda jeans och vita sneakers. De matchar sina stora, svarta solglasögon med en ännu större Saint Laurent som hänger sådär nonchalant på armen, medan de jäktar fram med en kalorifri islatte i ena handen och en Marlboro Light i den andra.

Jag? För det mesta bär jag det jag sover i, oavsett om det är en t-shirt eller en tjocktröja. Klockan kan ticka fram till 19 på kvällen innan jag motvilligt byter mina Victoria’s Secret – yogapants till ett par jeans. Och jag glömmer ständigt att tvätta, så jag använder ofta samma topp fem veckor i rad och ignorerar det faktum att mina bilder ser exakt likadana ut eftersom jag, ja, har samma kläder på mig hela tiden.

Well, well. Nu ska det shoppas. På torsdag ramlar lönen in och då ska jag äntligen beställa hem lite nya kläder. Jag vill ha LJUST och BLOMMIGT och ROSA. Är trött på att matcha kläder med min själ (dvs, svart). Satsar på stora örhängen, massor av skjortor och framförallt; höga klackar.

Kristin Sundberg // NA-KD Trend 

Aéryne // Neon Rose

Love and Divine // NA-KD boho

Visste ni att örhängen lyfter en outfit med hundra procent? Nej, det visste inte jag heller.
Jag har aldrig använt örhängen. Tyckt att det kändes som ett jobbigt moment och dessutom tappar jag ändå alltid bort dem. Men efter att ha stirrat på Paulas rosaglittrande par från Lily and Rose bestämde jag mig för att bli en sån tjej. En örhänges-tjej, vad det nu är.
Men jag älskar ju örhängen nu. Jag ser dem överallt på folk. Det är en så otroligt fin detalj att jag inte förstår hur jag inte upptäckt det tidigare. Förstår ni hur många panikångestattacker jag skulle sparat om jag bara visste att jag kunde klä mig i vad som helst bara jag slängde på mig ett par glittrande ringar i öronen? Nej, inte jag heller.
Här under hittar ni tre favoriter från NA-KD. Kommer tipsa om fler örhängen snart, det kan ni ge er på. Puss!

1. HÄR // 2. HÄR // 3. HÄR

Bruno Mars

Ja hörni! Tack vare LiveNation fick jag och min bästis Hanna varsin biljett till Bruno Mars i helgen.  Det var fett! Vi gled in lite sent, men konserten hade ändå inte hunnit börja så det var lugnt. Jag hade skavsår på ena foten, vilket förstörde mitt mood lite, samt så var jag förbannad över att jag inte fick köpa 3,5% öl i kiosken eftersom jag inte var 20 ännu. Alltså, Sveriges alkohollagar förvirrar mig ständigt. Vad är det för jävla tjafs va.

Jaja. När konserten väl satte igång var alla bekymmer glömda och vi dansade på tills den tog slut. Favoriterna var ju självklart 24K Magic, When I was your man och Uptown Funk. Sjukt bra. Och herregud vad han är duktig dansare. Smälte till en liten hög där under någon låt.

Allting var fantastiskt bra. Honom ska jag lätt se igen!! Var det någon av er som var där??

Bruno Mars – outfit

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Igår var jag och Hanna på Bruno Mars på Globen ! Det var hur fett som helst, ska lägga upp de bilderna i ett separat inlägg och ta outfitbilderna först, eller vad säger ni?


Tights Swedish Stockings // Skor liknande HÄR // Väska River Island // Klänning liknande HÄR // Kavaj liknande HÄR // Örhängen HÄR (rea!) // Läppstift YSL

skrivkramp och ensamstunder

Godmorgon mina kära vänner!

Jag får faktiskt ta och be om ursäkt för att jag varit så himla dålig på att uppdatera. Om jag ska vara helt ärlig så är jag lite rädd för min nya portal. Eller, inte rädd, men liksom misstänksam. Knapparna ligger på helt konstiga ställen, det är massa nya begrepp att lära sig såsom ”sessions” och ”väntande kommentar”. Och ibland hamnar bilderna huller om buller när jag ska försöka lägga upp dem och då slutar det alltid med att jag smäller igen datorlocket och gömmer datorn under kudden i soffan så att jag slipper tänka på saken.

Men nu sitter jag här och ska försöka skriva. Det är inte det att jag inte har något att skriva om, jag tror det handlar mer om att jag har lite för stora förväntningar på mig själv. Jag menar, nu är det inte bara att slänga iväg ett halvdant blogg-inlägg. Nu ska jag blogga. Ordentligt. GENOMTÄNKT.
Då får jag lite skrivkramp, faktiskt. Men strunt i det. Det kommer ju släppa, när jag lär mig alla nya begrepp och talat lite allvar med mig själv. 

Nog om det! Jag vaknade tyvärr väldigt sent idag, trots att jag var hemma tidigt igår. Drog hem direkt efter konserten (som jag ska berätta mer om) och funderade över hur trevligt det var att faktiskt gå hem klockan 11 istället för att gå ut och röja. Jag hade egentligen planer på att träffa Emelie, men kände att med de skavsår jag hade var det ingen bra idé. Istället promenerade jag hem, köpte godis påväg hem (alltid) och låste upp ytterdörren bara för att inse att jag genast översköljdes av lättnad när jag steg över tröskeln. Det doftade kaffe, rök och YSL-parfym när jag gick in i hallen. Precis så som jag luktar, kan jag tänka mig. Jag drog av mig klackarna och bytte vatten på blommorna och pillade lite i lägenheten medan tekokaren gick igång i köket.
Ibland känns det som om min lägenhet är ett levande väsen. Jag har aldrig riktigt förstått meningen ”komma hem till en tom lägenhet”, för lägenheten i sig räknas ju också. Att komma hem till sitt hem, som stått och väntat på en, tålmodigt och orörligt, hur fint är inte det? Nu är det ju i och för sig så att hemmet inte riktigt har något val, men ändå. Jag gillar tanken av att man kommer hem till något som är alldeles eget. Ett väsen man ansvarar för, på så många sätt. Det är därför jag gillar att gå omkring och pilla på saker, typ rätta till blommorna, skrubba bort damm från något konstigt hörn, dra med handflatan efter väggarna. Upprepa för mig själv att detta är mitt, mitt, mitt. Min fristad.

Nog om det.
Senare idag ska jag över till Linköping. Det ska bli skönt att komma dit faktiskt. Och det är bra för mig (och er) att jag är där eftersom jag har mycket mer tid att blogga när jag sitter i receptionen och alla är inne på operation.
Nu ska jag dricka lite te, packa ihop lite kläder och sedan uppdatera er om Bruno Mars – konserten igår! YAS!

PS. Jennifer! Nu har jag fixat ett konto på goodreads.com. Heter OliviaHageus, försöker lista ut hur det funkar än så länge haha. Puss!