Tankar kring...

”Tankar kring…” bakisångest

Jag vaknar upp med huvudvärk. Stönande sätter jag mig upp i sängen och blundar när migränen dånar igenom skallen. Jag drar bort täcket och upptäcker att jag inte är ensam. Killen bredvid mig sover fortfarande djupt, och hans mörka hår står i stark kontrast till de vita lakanen. Jag låter honom sova, går upp till köket och sätter på kaffe. Lutar pannan mot fönstret.
Vad sjutton gjorde jag igår? Jag försöker tänka efter, kniper ihop ögonen som om det skulle hjälpa, och framkallar flyktiga minnen från gårdagen. En shot. Tequila. Hångel i baren. En jävligt dyr taxiresa. Småtjafs med otrevliga vakter, dans till märklig technomusik, konfetti… Ugh.
Jag ler mot fönstret. Jag är bakis, trött, osäker på om jag borde be killen i sängen att gå, och jag har förmodligen spenderat alla mina pengar på överprisade drinkar och onödiga taxiresor. Men någonstans inom mig bultar fortfarande mitt tonårshjärta, starkt och glatt, och jag har inte en enda gnutta ångest.

Jag lärde mig något för ett par månader sedan. Efter att ha spenderat vintern nästan uteslutande genom att kröka, festa och vara allmänt hysterisk och ohälsosam, insåg jag att anledningen till att jag drogs ner i en spiral av ångest var inte för att jag var ute så mycket. Det var för att jag var så hård mot mig själv. Varje gång jag vaknade upp till en baksmälla ville jag bara gömma mig under matbordet och aldrig titta fram igen. Alla mina livsval verkade vara ogenomtänkta, dåliga, ja rent av katastrofala, och inte hjälpte det att jag ständigt rörde mig i kretsar där alla var perfekta. Där alla hade jobb att gå till på morgonen, där alla hade långt blont hår, där alla hade vitamintillskott och året-runt-bränna. I kontrast till dem kände jag mig som en hysterisk nittonåring utan någon chans till räddning.
Men någon gång i mars insåg jag det som fick mig att släppa ångesten.

Jag måste sluta ta mig själv på så jävla stort allvar. 

Det är okej att bli svinfull och ligga med en kille inne på toan på klubben. Det är okej att gråta utanför baren för att man saknar sin katt. Det är okej att vakna upp med oförklarliga blåmärken som du, när du tänker efter, förmodligen fick då du försökte klättra över stängslet till trädgården.
Det är okej att balla ur och vara hysterisk, jobbig, full, irriterande och barnslig. Man får agera på sina känslor. Och istället för att vakna och ha ångest, så vaknar jag numera till min egen trötta spegelbild och jag skrattar åt mig själv. Åt mina jävla påhitt. Åt att jag är nitton. Och åt att jag har ännu en historia att berätta.

7 svar till “”Tankar kring…” bakisångest

  1. Andrea skriver:

    Så jävla bra!! Jag har nyss blivit antagen till Frankrike som utbytesstudent om 15månader, ville bara skryta lite.

    1. oliviaha skriver:

      Men!!! Wow! Grattis <3

  2. Dina krönikor och texter inspirerar mig så mycket till de krönikor, texter och dikter jag själv skriver! Din stil är en så underbar blandning av ungdomlig och mogen! <3

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Tack fina du! Hoppas det går bra med ditt skrivande!!

  3. Hanna skriver:

    Tack, behövde verkligen detta <3 Jag är en av dem som blir asjobbig och barnslig på fyllan, och har alltid grov ångest dagen efter och skäms jättemycket. Detta var faktiskt en tankeställare, en ska inte vara för hård mot sig själv. Du är bäst

  4. Matilda skriver:

    Alltså detta!!! så mycket bra du har att säga, behövde verkligen höra från någon annan än mig själv att det är OKEJ!

  5. Noora skriver:

    Olivia! Varje gång jag läser ett av dina inlägg som handlar om känslor och livet känner jag mig så trygg med mig själv. Som om jag inte är den enda. Det är fan underbart. Ville bara skriva det, hur sjukt bra de här inläggen är. Att man inte är den enda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.