”Tankar kring…” bakisångest

Jag vaknar upp med huvudvärk. Stönande sätter jag mig upp i sängen och blundar när migränen dånar igenom skallen. Jag drar bort täcket och upptäcker att jag inte är ensam. Killen bredvid mig sover fortfarande djupt, och hans mörka hår står i stark kontrast till de vita lakanen. Jag låter honom sova, går upp till köket och sätter på kaffe. Lutar pannan mot fönstret.
Vad sjutton gjorde jag igår? Jag försöker tänka efter, kniper ihop ögonen som om det skulle hjälpa, och framkallar flyktiga minnen från gårdagen. En shot. Tequila. Hångel i baren. En jävligt dyr taxiresa. Småtjafs med otrevliga vakter, dans till märklig technomusik, konfetti… Ugh.
Jag ler mot fönstret. Jag är bakis, trött, osäker på om jag borde be killen i sängen att gå, och jag har förmodligen spenderat alla mina pengar på överprisade drinkar och onödiga taxiresor. Men någonstans inom mig bultar fortfarande mitt tonårshjärta, starkt och glatt, och jag har inte en enda gnutta ångest.

Jag lärde mig något för ett par månader sedan. Efter att ha spenderat vintern nästan uteslutande genom att kröka, festa och vara allmänt hysterisk och ohälsosam, insåg jag att anledningen till att jag drogs ner i en spiral av ångest var inte för att jag var ute så mycket. Det var för att jag var så hård mot mig själv. Varje gång jag vaknade upp till en baksmälla ville jag bara gömma mig under matbordet och aldrig titta fram igen. Alla mina livsval verkade vara ogenomtänkta, dåliga, ja rent av katastrofala, och inte hjälpte det att jag ständigt rörde mig i kretsar där alla var perfekta. Där alla hade jobb att gå till på morgonen, där alla hade långt blont hår, där alla hade vitamintillskott och året-runt-bränna. I kontrast till dem kände jag mig som en hysterisk nittonåring utan någon chans till räddning.
Men någon gång i mars insåg jag det som fick mig att släppa ångesten.

Jag måste sluta ta mig själv på så jävla stort allvar. 

Det är okej att bli svinfull och ligga med en kille inne på toan på klubben. Det är okej att gråta utanför baren för att man saknar sin katt. Det är okej att vakna upp med oförklarliga blåmärken som du, när du tänker efter, förmodligen fick då du försökte klättra över stängslet till trädgården.
Det är okej att balla ur och vara hysterisk, jobbig, full, irriterande och barnslig. Man får agera på sina känslor. Och istället för att vakna och ha ångest, så vaknar jag numera till min egen trötta spegelbild och jag skrattar åt mig själv. Åt mina jävla påhitt. Åt att jag är nitton. Och åt att jag har ännu en historia att berätta.

Enter a title

Event med coldbrew

Igår var jag på jobbet fram till cirka 16.30, innan jag rusade iväg för att möta Estelle. Åh, min fina vän. Har inte träffat henne på hur länge som helst, då hon bott i Australien nu i typ hundra år. Det är så sjukt med sådana vänner att man bara kan träffas efter en lång tid och så är allt som vanligt. Det kändes inte som om någon tid passerat överhuvudtaget, trots att jag fick uppdatera henne om vilka klubbar vi nu brukar gå till (haha).

Vi sågs vid Mariatorget och promenerade därifrån till Morfar Ginko, där It’s cold brew hade ett event tillsammans med Baileys. Vi fick göra våra egna kaffedrinkar! Så skojigt. Träffade Camilo som agerade bartender och grundarna bakom drycken. Den är verkligen god, må jag säga. En av grundarna sa att hon älskade att dricka den när hon var bakis, ett tips jag snabbt lagrade i minnet.

Fiona grejar med ingredienserna

Tillbehör till drinken! Min blev rätt äcklig eftersom jag slängde i allt jag såg

Efter att vi pratat igenom allt möjligt som hänt senaste halvåret och druckit ett par drinkar rörde vi oss hemåt vid halv sjutiden. Påvägen hem funderade jag över om jag skulle hitta på något, men var så himla trött. Istället lagade jag vegetariska hamburgare (men hej wife) och kollade på netflixserien The Keepers. Som förövrigt är helt sjuk? Första avsnittet var lite mweh, men ju mer historien utvecklade sig desto mer satt jag på helspänn. Tips tips!

Nu är jag i Linköping för en dags jobb. Ikväll ska jag, Paula och Jasmin se premiären av Baywatch! Superkul va. Vi hörs sen!

4 tips för bättre hy

ANNONS: inlägget innehåller adlinks

I vintras blev min hy betydligt sämre än vad den brukar vara. Har haft den enorma turen att växa upp med otroligt bra hy, aldrig haft några problem med acne eller liknande, men nu blommade det plötsligt upp över hela kinden och hakan. För några veckor sedan bestämde jag mig för att ta tag i min vintertrötta, glåmiga hy, och sedan dess har jag verkligen märkt en stor förändring. Tänkte dela med mig av några tips till er som lider av samma problem!
(Fin hy är verkligen mitt ultimata ”skönhetsknep”, om man får säga så? När min hy är bra går jag osminkad hela tiden.)

1 Sunt förnuft. 
Helt ärligt, vi börjar här. Jag gick omkring i säkert en månad med en hy som var i uppror och jag klagade högt varje dag. ”Varför har jag så dålig hy” gnällde jag och jag sippade på mitt andra glas vin. ”Varför får jag finnar?” klagade jag medan jag tryckte i mig ännu en påse grillchips. Alltså, sunt jäkla förnuft kommer man långt med. 2 liter vatten / dag (kaffe räknas tydligen inte), dra ner på alkoholen och ciggen, sov ordentligt, tvätta handdukarna med jämna mellanrum, tvätta sminkborstarna, somna inte med smink på, rör på dig… Ja, ni förstår grejen. Om du fått in dessa vanor och läget ändå inte förändras – då kan du gå vidare till steg två. Innan dess är det lika bra att ge upp.

2. Färgglad mat
Inte heller särskilt revolutionerande, men dessvärre avgörande för hyn. Jag gick hela vintern och åt pasta nästan varje dag, mackor från seven eleven, energidryck och kakor. Det behöver inte vara så jobbigt eller komplicerat att äta fler färger, man behöver inte ens ändra sina vanor. Det handlar nog mer om att lägga till istället för att ta ifrån. Typ, köp ett äpple. Ät banan. Gör te på ingefära och citron (svingott). Byt ut skinkan mot tomater, smöret mot olivolja, blanda ner lite bönor i salladen, tugga på en morot… Ja, ni fattar. Jag får direkt panik om jag ska hålla på att ändra mina matvanor, det känns så sjukt omständligt, men genom att bara lägga till saker jag ändå gillar så kommer man sjukt långt.
Vad jag har lärt mig efter denna lilla period av upprörd hy, är att maten betyder allt. Hur många krämer, masker, medel och skrubbtekniker jag än provade så förändrade det ingenting. Sålänge jag käkade den där pastan så mådde min hy sämst. Den fick ingen näring, ingen fukt, ingenting att jobba med. Så detta är nog det viktigaste tipset.

Här hittar du 5 recept på gröna smoothies (som dessutom är superenkla att göra) 

3. Serum istället för kräm 
Kräm i all ära – serum is the shit. Kräm återfuktar visserligen hyn, men bara på ytan, medan serum tränger in och återfuktar inifrån samt ger energi (beroende på vad du väljer för serum). Det finns massor att kika på, och de behöver inte alls vara så dyra. Här är några favoriter som jag läst om!

1. För mer lyster // 2. Återfuktande i 8-12 timmar // 3. För extra känslig hy // 4. Effektivt mot acne

4. Ansiktsmask 

Något jag förr bara brukade använda som tonåring på sleeovers hos kompisar har nu blivit mitt nya beroende. Dels för att de faktiskt funkar, men också för att det verkligen tvingar mig att tvätta och exfoliera ansiktet först, innan jag lägger på masken. Jag har en från n07, som jag älskar, men den är ganska dyr så här nedan tipsar jag om några billigare (under 300 kr). PS. Det går lika bra att göra en ansiktsmask själv! T.ex: skiva och mosa jordgubbar (fuktgivande), blanda med honung (anit-inflammatoriskt)   

1. Absorberar toxiner 2. Renande och lugnande 3. För torr hy

Sådär! Vad tyckte ni om dessa tips? Ni får gärna lämna feedback och så, då blir jag glad. Eller komma med era egna tips för hyn! Och förresten, gillar ni när jag gör sådana här lite längre inlägg med tips och så? Kommentera!

REKLAM: För det vidare

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video

Lärare är typ det finaste vi har i världen. Det känns som om det borde vara det mest prestigefulla yrket någonsin. I många länder är det ju också det, prestigefyllt. Men här i Sverige, till exempel, känns det som om lärare har fått ett så sjukt dåligt rykte. Förmodligen eftersom eleverna inte har någon respekt, så yrket blir slitsamt, jobbigt och frustrerande. I alla fall är det vad vi ser.

Till 2019 kommer det behövas 60.000 nya lärare i Sverige. Fattar ni hur många det är? Det känns egentligen helt omöjligt, men Skolverket driver nu en kampanj för att fler ska bli intresserade av yrket. För trots att det kanske ser jobbigt och motigt ut att vara lärare, så måste det ändå vara ett av de finaste yrkena som finns. Att få följa och forma barn och unga, och veta att när de växer upp så kommer de bli de människor du lärt dem att bli. Jag kommer själv vara förevigt tacksam till min högstadielärare Lena, som var den första som fick mig att verkligen tro på att jag kunde bli författare en vacker dag. Jag kommer bära med mig hennes råd, lärdom och hjälp i resten av mitt liv. Hur fint är inte det?

Kika gärna på filmen om ni vill bli lite glada. Jag kände mig väldigt upplyft, i varje fall. Puss på er!

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video

Typ det finaste jag skrivit

Håller på att söka igenom arkivet på jakt efter bilder jag kan använda till nästa storytime, och snubblade över detta inlägg som jag skrev i Juli förra året. Jag har nog aldrig skrivit någonting finare, renare, än detta. 
– – – – – – – – – – – – – – –

Jag är en jävel på att skriva, tänker jag och tittar på det tomma Word-dokumentet. Jag släpper inte det blinkande strecket med blicken, och försöker att inte bli irriterad över dess uppenbara hånfullhet. Jaha, säger sträcket, nu då? Jag väntar.

Jag kan skriva, tänker jag igen och kastar en blick på klockan. 26 minuter och jag har inte ens skrivit en rubrik.

Jag kan skriva. Faktiskt. Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med ord som förklarar hur mycket jag älskar dig, men det skulle ändå aldrig räcka så jag lämnar det halvtomt. Jag skulle kunna berätta om hur sorg känns, för den som inte visste, och jag skulle kunna gå igenom varje adjektiv och verb men då skulle jag misslyckas för den öronbedövande tystnaden som sorg är får ju inte plats ens på hundra sidor, hur mycket man än tvingar ner den.

Så jag försöker skriva om det där mitt emellan. Känslorna som inte är för överväldigande. De som varken är glädje eller sorg, utan bara försiktiga förnimmelser om något som inte blommat ännu. Små saker.

Gropen vid ditt nyckelben där min haka passar perfekt om jag ställer mig på tå och slår armarna om dig.

För är de där stora känslorna en enda stor klump eller är de uppbyggda av miljoner småstenar? Jag vet inte riktigt. Nackdelen med att vara tonårig är att tankarna verkar slåss med varandra och jag kommer aldrig fram till någonting. Och om jag gör det tvivlar jag på att informationen är relevant över huvud taget.

Små, snusande andetag, ett litet ansikte som är helt stilla och uttryckslöst i sömnen, ljust rosa läppar och en liten gäspning.

Kanske är det renheten i livet vi söker. Ett spontant skratt, en blombukett, en varm sommarkväll. Det är ju det man vill skriva om, utan att faktiskt närma sig själva lyckan på riktigt. Bara fånga de små, små saker som går att beskriva. Inte göra det för stort. De små sakerna rymmer ändå en arena av de enorma känslorna, eller hur?

Jag vill bara fråga om receptet till tomatsoppan du brukade göra.

Se där. En liten, enkel mening, som rymmer all desperation och sorg och hopplöshet i världen. Döda farmödrar svarar inte på frågor. Det är osäkert om de ens hör dem. Men kanske är det det man fångar in, när man använder det enkla och rena.
Ernest Hemingway hade förmodligen fnyst åt mig och sagt att jag inte var den första som upptäckt tjusningen i isbergstekniken. Men det är något annat i det jag vill skriva om. Efterskalven av bedövande känslor som krossade hjärtan: hur livet går från vidrigt till att plötsligt ljusas upp lite i kanterna, som om någon drog i ”högdagrar”-effekten på instagram. Det absurda i att plötsligt en dag förlora allt man byggt sitt liv på. Det besynnerliga i att vi åker till rymden och promenerar på månen men vi kan för allt i världen inte förstå vad som händer när vi dör.

Du är lycklig.

Den enklaste meningen som fullkomligt exploderar när jag läser den. Där rymmer en kärlek som stockar sig i halsen på mig. När man älskar någon så mycket att man skulle kunna låsa in sin egen lycka i ett skottsäkert kassaskåp om det innebar att den andre kunde lösa ut sin egen. Finns det något vackrare i hela världen förutom nyligen utslagna liljor? Skulle kunna säga delad plats.

De små, små sakerna. Det som händer mitt emellan. Det som ryms mellan sorg och kärlek. Det är det man kan fånga. Och kanske bevara, ibland.

– – – – – – – – – – – – – – –

Storytime: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 2.)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Men nu har det gått nästan ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Fyra delar, släpper nästa del på måndag! ENJOY. 

FÖRSTA DELEN HÄR

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

VARNING: Inlägget innehåller trigger-ämnen för den som lider av ätstörningar

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Har du en cigg?”
Jag ryckte till. Alina stod över mig med en bit gurka i handen.
”Va?”
”Jag sa: har. du. en. cigg?” frågade hon övertydligt och lutade sig lite fram.
Jag sträckte mig efter ciggpaketet och gav henne en.
”Här” sa jag. Hon nickade och tände den. Sedan lutade hon sig mot köksbänken och såg fundersamt på mig.
”Cali är sur på dig” konstaterade hon på bruten engelska.
”Skoja inte” mumlade jag och tände en egen cigarett. Alina blåste långsamt ut rök och tuggade i sig det sista av gurkan.
”Äh,” sa hon, ”Skit i henne. Hon är en sådan jävla dramaqueen så det är inte klokt. Alltid ska det vara någonting. Jag står inte ut med hennes jävla fasoner”
Jag tittade förvånat på henne.
”Vi kan vara vänner” sa hon enkelt och släckte ciggen med uttråkad min. ”Kom, vi går och shoppar.”

Från den dagen slapp jag sitta i min våningssäng och undvika resten av tjejerna i huset. Vi hängde ihop varje dag, gick ut tillsammans, åt tillsammans, jobbade tillsammans. Alina var från Ryssland, och var förmodligen den vackraste tjej jag sett. Hennes hår var enormt och lockigt, och hon hade kindben som var vassa som knivar. Hennes smala, bräckliga kropp såg på något sätt stark ut när hon rörde sig, och hennes isblå ögon var genomträngande.
”I don’t like when people fuck with me” sa hon en gång appråpå ingenting.
Jag gjorde en mental anteckning att akta mig noga. Det sista jag ville var att hamna i Alinas skottlinje.

Det finns få människor jag beundrar som Alina. Hon hade en stenhård yta, och ett lika stenhårt inre. Hon var kompromisslös och beslutsam, hon resonerade alltid logiskt och iskallt. När hon en dag fick ett mail från sin moderagentur, som sa att hon behövde gå ner ytterligare tre centimeter runt höfterna för att kunna åka till Japan, rörde hon inte en min.
”Men hur ska du klara av det?” sa jag när vi satt på balkongen och dinglade med benen i solskenet. Vi hade inga castingar kvar att beta av och de andra tjejerna hade gett sig av för att bada, så vi hade lägenheten för oss själva.
Alina ryckte på axlarna. ”Banta?” sa hon och tände en mentolcigarett.
Jag gjorde en gest med armen mot hennes kropp.
”Alina, du väger typ.. vaddå, 43 kilo? Du kan inte gå ner mer. Du kommer svimma på jobbet, och då kommer de skicka hem dig ändå.”
”Jag funderar på bomull” sa hon eftertänksamt och följde en fågel med blicken.
”Bomull?”
”Ja. Doppat i apelsinjuice. Det mättar. Och juicen är så himla söt, så du får inte blodsockerfall.”
Vid det laget var jag så van vid de pressade dieterna och strikta viktkraven att jag tyckte att detta lät fullt rimligt. Jag nickade. ”Visst. Men bomull kan väl inte vara så bra för matsmältningen.”
Alina pekade på min cigg med höjda ögonbryn.
”Äh,” försvarade jag mig, ”Hellre smal och döende än fet och frisk, eller hur?”
Vi skrattade åt våra bedrövliga öden.

Senare samma vecka, efter att Alina orubbligt hållit sig till grönt te och kokt broccoli i fem dagar, var det dags att ta polaroider. Jag fick hoppa in som fotograf.
”Stå stilla då” muttrade jag medan hon balanserade i mina skyhöga klackar.
”Men dina skor är för stora” gnällde hon.
”De är högre än dina” sa jag och ställde mig på tå. ”Och du är så jävla kort så du får skylla dig själv.”
Alina låtsades se sur ut. Hon var bara 173 cm lång, och jag 176, så jag kunde alltid retas med henne. Å andra sidan kunde hon retas tillbaka eftersom jag var cirka tio centimeter större än hon. Efter bara några veckor i modellvärlden blir man rätt krass.
”Stå still” sa jag igen och knäppte sedan av några bilder med mobilkameran. Jag stod på andra trappsteget och lutade mig lite fram, så att det skulle se ut som om hon hade större huvud än vad hon egentligen hade. Vi gick igenom ansikte, profil, halvprofil, halvkropp, helkropp, profil igen, rygg, utsläppt hår och uppsatt, leende och utan leende. Polaroidvanan satt som gjuten hos oss båda.
När vi var klara sträckte jag över mobilen till henne. Hon bläddrade igenom bilderna och log brett.
”Fantastiskt!” sa hon, ”Jag ser ut att vara max tolv år. Japanerna kommer älska mig.”

Ytterdörren öppnades och Anna kom in, tillsammans med DeeDee. De hade varit på gymmet och var svettiga och rosiga, precis sådär som tjejer är i serier efter att de tränat. Själv ser jag ut som en illröd tomat efter en halv kilometer, men vissa har väl tur.
Båda tjejerna var mörkhåriga skönheter, men DeeDee var utan tvekan vackrast. Med sitt långa, blanka hår, och sina nästan obehagligt skarpa tigerögon såg hon ut som en farlig Disneyprinsessa. Hon hade en stark kropp med långa muskler, och hennes käkar var sylvassa. Trots att hela hennes uppenbarelse förde tankarna till ett rovdjur var hon den blygaste, och snällaste, i huset. Hon höll sig tätt intill Anna, om hon inte låg hopkurad i sin säng med en bok eller ett par hörlurar. Hon talade ofta i telefon med sin pojkvän, och då gömde hon sig under täcket och skrattade mjukt. Jag gillade DeeDee. Hon skulle åka hem snart. Jag tror hon var glad över det.

Förutom DeeDee, Anna, Alice, Cali, Alina och jag, fanns det en tjej till i huset. Hon var polsk, och i första dagarna var jag övertygad om att hon var stum. Hon sa inte ett ord. En gång under mina veckor där hörde jag henne skratta, och då såg alla så förvånade ut att hon slutade tvärt.

Till vänster: vår gata i Istanbul. Till höger: en bit av köket (och tvättmaskinen) där jag och Alina hängde för det mesta

Det var först efter ett par veckor som vi började hänga med Leo. Som jag sa tidigare, var han lång och hade ett fint leende, och vi gillade honom direkt. Han tog med oss till Lucca, en resturang precis vid havet, och bjöd oss på fantastiska middagar tillsammans med hans vänner. Dessa kvällar var de bästa. Det var oerhörda mängder sprit, mat och frukter, allt huller om buller, gästerna drog igång danscirklar och musiken höjdes vid elvatiden. Runt midnatt slogs de enorma glasdörrarna ut, och terassen blev en del av klubben. Det var fantastiskt.
Det var under en av dessa kvällar som vi träffade Leos bästa vän Aydin. Han var mer högljudd, mer rättfram, kanske eftersom han var en av de rikaste männen i Turkiet trots sin väldigt unga ålder. En kväll satt de båda bästa vännerna och diskuterade sinsemellan. Jag lutade mig fram.
”Vad pratar ni om?” frågade jag och nappade samtidigt åt mig en jordgubbe.
Leo tittade på mig, fundersamt.
”Hördu” sa han långsamt, ”Vill ni hänga med till Mykonos?”
Jag tuggade i mig min jordgubbe och skakade sedan på huvudet.
”Nä” sa jag och pekade på Alina, som såg uttråkad ut i vanlig ordning. ”Vi har jobb.”
”Det är the holiday nu” sa Aydin. ”Visste ni inte det?”
Jag slutade tugga. ”Va?”
”Ja,” Aydin rynkade pannan och slog ut med händerna. ”Ingen jobbar under de kommande två veckorna. Verkligen ingen. Staden står helt still. Ni kommer inte få ett enda option, inte ens en casting”
Alinas ögon smalnade.
”Vad menar du?”
”Fråga er bokare” Aydin ryckte på axlarna. ”Hon kommer säga samma sak.”

Mycket riktigt. När Alina ringde bokaren dagen efter försökte hon slingra sig, men hon kunde inte värja sig för Alinas låga, arga röst särskilt länge. Hon berättade att Istanbul visserligen stod still under ett par veckor, men att vi ändå skulle ha några castings att se fram emot. Alina lade på luren och såg tjurig ut.
”Ska vi åka, då?” frågade jag henne senare samma kväll, när vi satt i hennes säng och delade på en påse doritos.
”Ja, varför inte?” sa hon.
”Jag har aldrig varit på en sådan resa” erkände jag. Hon såg förvånad ut.
”Aldrig?”
”Nä”
”Det är kul. Jag var i Dubai en gång. Det var någon gammal gubbe som flög över oss. Vi fick dela på hans kreditkort och köpa precis vad vi ville, utan att han krävde något tillbaka.”
Det lät för bra för att vara sant. Kanske var det också det. Men innan vi kunde bestämma oss för någonting, började plötsligt våra mobiler att plinga. Vi plockade upp dem samtidigt och hoppade upp ur sängen.
Det hade briserat en bomb på flygplatsen.
I några sekunder stod vi tysta och tog in informationen. Sedan kände jag hur mitt hjärta hoppade över ett slag.
DeeDee hade lämnat lägenheten för att åka hem bara två timmar tidigare. Hennes plan skulle lyfta om en halvtimme.

Vi satt uppe till klockan fyra på natten innan dörren äntligen öppnades och DeeDee kom hem. Hon släppte väskan i hallen och klev rakt in. Vi stod tysta och tittade på henne, osäkra på vad vi skulle göra.
”DeeDee?” sa jag. ”Är du okej?”
”Jag tror jag har blod på mina converse” mumlade hon och fortsatte in i köket. Hon lämnade fläckar efter sig. Det fick fart på Anna, som flög upp och skyndade in i köket efter sin kompis.
”Kom här”, sa hon, och ledde henne till sängen. DeeDee fick av sig kläderna och kröp ner under täcket. Vi skingrades motvilligt, och jag lade mig i sängen mitt emot hennes.
DeeDee grät tyst hela natten. Jag somnade först vid sju på morgonen.

Fortsättning måndag 5 / 6 

om att tänka

Hej gänget.

Sitter hemma i min sängs med en ansiktsmask från N07. Den känns så himla konstig, den blir liksom varm när man smörjer in sig. Gillar det dock. Huden blir alldeles mjuk och fin.

Anyways. Mår ni bra? Jag hoppas det. Jag vaknade sent idag och bestämde mig för att spendera dagen i solen. Packade ihop en liten väska med bok, filt och vattenflaska, köpte en Tunacado macka från Joe and the Juice påvägen och lade mig i humlegården. Det var så himla skönt och typ läkande, haha. Speciellt när man är bakis och egentligen skulle spenderat dagen i soffan typ. Min hud sög åt sig D-vitamin medan jag smörjde min mig med Elizabeth Arden’s White Tea bodylotion och någonstans runt femtiden började jag känna mig som en människa igen.

Jag har faktiskt spenderat hela dagen med mig själv. Sittandes i parken, pysslandes hemma. Lyssnat på musik, läst, tänkt. Ibland behöver jag verkligen tänka. Tänka som en aktivitet, om ni förstår hur jag menar? Typ avsätta några timmar under dagen för att riktigt tänka. Är ni likadana? Det är som om jag måste organisera om alla trådar och moln i huvudet så att de hamnar på rätt plats igen. De tenderar att hamna i oordning ibland, om jag inte haft tid att se till dem. Typ, prioriteringar hamnar huller om buller och moln av ofärdiga tankar flyter upp och lämnar plats för fel trådar. Wow, vad förvirrande det där måste låta. Men så är det i alla fall. Ibland behöver man arrangera om hjärnan. Det är fint, på något sätt. Som att se efter ett djur. Rykta en häst.

Jag tror det är ett tecken på psykiskt välmående, att man ägnar tid åt sina tankar. Att ”våga” tänka. Förr kunde jag gå flera månader och bara ignorera det faktum att jag hade en hjärna, typ. Förstår ni hur jag menar? Man liksom duckar för både bra och dåliga insikter och låter allt hamna i en enda stor röra någonstans i medvetandet, och när man väl bromsar in så är det hur mycket som helst att ta tag i. Så det är bra att ibland stanna upp och liksom reflektera lite på skoj, hobbyreflektera, så att man hela tiden försäkrar sig om att allting står rätt till. Och nej, inte bara när saker känns jobbiga, utan lite närsomhelst. Som idag. Solen sken och jag fick tid att tänka på det.

Förutom att jag har tänkt har jag missat min tvätt-tid. Väldigt frustrerande om jag får säga det själv. Men, en av de bästa sakerna med att bo ensam är ju denna: det berör ingen annan än mig. HAH! Så det spelar ingen roll. Ingen annan behöver skälla ut mig utom mig själv. Tog ett långt snack med min spegelbild och vi kom fram till att vi ska tvätta på tisdag.

Fantastisk mysig lunch för någon vecka sedan

Tack förresten för fina kommentarer, som vanligt. Speciellt en kommentar jag fick från Sofia. Blir så glad, tror inte ni förstår? Älskar er.

Okej, nu tror jag detta inlägg har varit förvirrande nog, eller vad säger ni? Väldigt många lösa trådar. Men men. Ska avsluta nu! Vi hörs sen, puss!

 

sommarens snyggaste tshirts – under 200 kr

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

Sommaren är här! Det är något speciellt med att plötsligt vakna upp och inse att man lämnat fönstret öppet hela natten, men luften är ändå varm och skön. Eller när man går ut och kroppen bereder sig på att frysa, och så är det nästan varmare ute än inne.
Jag vet inte hur ni är, men själv blir jag alltid shoppingsugen så fort det är finare väder. Det känns som om det är så enkelt att köpa kläder då, man kan ha allt. Dessutom är sommarkläder så mycket finare än vinterkläder.

Speciellt t-shirts är så sjukt snyggt? Med bara ett par raka jeans, kanske boots, och en väska över axeln. T-shirts äger. De gör livet enklare. Tänkte lista mina absoluta favoriter NA-KD och dessutom hålla mig till under 200 kr. Det ni! Here we go. 

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR // HÄR

fem gröna smoothies

Unpopular opinion: jag älskar gröna smoothies.
Jag vet att det låter som något man bara säger för att man är en jobbig jävel. Förmodligen äter jag MÖRK choklad också, ELLER? Haha. Nej, men gröna smoothies är faktiskt jättegott, om man bara vet hur man gör. Det finns egentligen inga regler på vad man ska ha i. Jag tänkte tipsa om 5 stycken favoriter, så kan ni utgå från dem och experimentera! Obs obs jag använder inte mått, utan brukar hälla i så mycket jag känner för.

1. Söt och somrig 
Babyspenat (färsk)
fryst ananas
fryst jordgubb
isvatten

Kör allt i en mixer och servera kall. Ha gärna i is och toppa med myntablad.

2. Mjuk och mättande
Fryst spenat
En halv avocado
Fryst mango
Fryst banan (skivad!)
Mandelmjölk med vaniljsmak
(vaniljextrakt om ni vill)

Kör allt i en mixer och servera kall. Toppa med kokosflarn!

3. Vitamincocktail

Gurka
En halv avocado
lime
mynta
babyspenat
fryst banan
fryst mango
(mandelmjölk om konsistensen är för tjock) 

Kör allt i en mixer och servera kall. (recept från Beautyfood)

4. Detox

Färsk babyspenat 
Citronsaft
Skivad ingefära
Spirulina
Isvatten
(jag älskar sura smaker men om det är för surt kan man ha i lite fryst mango)

Kör allt i en mixer och servera kall.

5. Energi

Banan
Matchapulver (ca 1/2 tesked)
Fryst ananas
Färsk spenat
Rått ägg

Mandelmjölk med vaniljsmak

Kör allt i en mixer och servera kall. Okej, jag vet att ni hajade till där med det råa ägget haha. Men jag lovar, det smakar ingenting. Det är superbra att bara köra ner ägget och få sig protein på köpet. Prova! Men om ni är lite skeptiska kan ni strunta i det.

REKLAM: Fler borde göra donken

Nu har jag, ännu en gång, fått äran att presentera ett kort samarbete som jag stolt kan stå bakom. Jag tyckte verkligen att denna video var så fin så ville dela med mig.

Vi ungdomar kommer att växa upp till den mest medvetna generationen någonsin. Detta börjar nu, idag, och imorgon. På många arbetsplatser diskrimineras man fortfarande på grund av kön, hudfärg, religion eller sexuell läggning, men i och med att McDonalds huvudsakliga arbetskraft ligger hos ungdomar så kan jag tänka mig att det är annorlunda. ”I uniformen är vi alla jämlika”.
Jag gillar idén av att anställa ungdomar. Jag gillar idén av att lära ungdomar laganda, kommunikation och stresstålighet. Och gemenskap, framförallt. Det McDonalds förespråkar och den strategi de har står jag fullt bakom.
Det kan vara så sjukt ångestframkallande att sluta gymnasiet och inte kunna få jobb. Man har inga kvalifikationer över huvud taget, ingen utbildning ännu, inga pengar, och så vill man dessutom snart försöka flytta hemifrån och bli självständig. Då kan det vara så otroligt skönt att söka sig till en arbetsplats där du omges av just ungdomar som är påväg någonstans, precis som du. Det är en perfekt start på arbetslivet; att komma in på en plats där du lär dig att jobba under stress, samt att samarbeta med människorna runt omkring dig. Att ha med sig den vanan i livet är guld värt.
Om ni har någon minut, titta på videon! Jag blev himla glad av den, i alla fall. Puss!

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video