Tankar kring...

”tankar kring…” den nya och perfekta

”Han vägrade liksom… kissa. I skogen.”
Min vän sitter nedsjunken på min grå soffa. Inte för att hennes hållning är särskilt nedsjunken; det bara blir så automatiskt, eftersom soffan är så gammal. Varje gång någon sätter sig i den ropar de förvånat till när de sjunker ner i sitsen och blir en halv meter kortare än vad de förväntade sig.
Hon äter laxsallad och ser fundersam ut, som hon alltid gör. Vi pratar om hennes pojkvän, eller numera ex-pojkvän, och hon tuggar långsamt medan hon tänker.
”Han var liksom helt sjukt principfast. Det man lärt sig ska man hålla sig till, typ.”

Det är nästan skrämmande hur väl jag känner till det där ämnet. Det där med principer, som verkar ha en tendens att dela upp människor i grupper. Du är en sådan, och du är en sådan.

Mitt ex fick mig ibland att känna mig knäpp och jobbig och instabil, för att han hade båda fötterna på jorden. Jag har skrivit om det förut; känslan av att man kickas ut ur gruppen av ”normala, hälsosamma människor” som har regler och principer att förhålla sig till. Jag har varit avundsjuk på dem så länge jag kan minnas. De där personerna som bara är så smärtsamt jävla logiska. Det spelar ingen roll hur instabila eller känslosamma de är, de kan ändå se saker ur ett annat perspektiv och fatta genomtänka beslut, baserade på självklara principer. Sådana killar som vill ha ”distans” för att det är ”bäst för oss båda”, och som inte vill ha breakup-sex för att ”det kan vara skadligt och destruktivt”.
Jag har aldrig fattat hur de gör. Hur de fungerar. För mig räcker det med en kopp kaffe för mycket så blir jag helt galen. Jag tappar förståndet lika ofta som jag tappar min plånbok (alltså cirka en gång i veckan). Och jag har alltid trott att det är mig det är fel på, att jag inte passar in, att den enda som kommer vilja ha mig i slutändan är någon som är lika knäpp i skallen som jag är.

När jag och mitt ex var tillsammans brukade jag alltid skämta om det. Jag sa att om vi gjorde slut och han blev tillsammans med en ny tjej, så skulle hon heta Ebba och ha blont, långt hår som hon inte klippt sedan nian. Hon skulle älska gröna smoothies och vara helt besatt av spinning. Hon skulle vara en sådan som blir bra på bild i alla lägen, till och med när hon sover. På helgerna åker hon ut och seglar och allt hon egentligen vill här i livet är att komma in på Berghs (vilket hon har råd med, för hennes föräldrar är stenrika även om hon skäms för att erkänna det). Hon skulle vara en sådan där flickvän som är stabil, stöttande och logisk. Inte en hysterisk röra vars hår luktar cigg och sprit på på söndagsmorgonen. Inte en sådan som jag, vars känslor spritter över huden på mig, omöjliga att kontrollera. Inte en sådan som jag. Aldrig en sådan som jag.

Jag har lämnat det stadiet nu. För när jag pratade med min vän om hennes principfasta ex-pojkvän, insåg jag en sak. En väldigt viktig sak.

Hans ”Ebba” kommer att vara perfekt på alla sätt men det är i min inperfektion som jag lärt mig att älska mig själv. Jag älskar att jag levt ett helt liv efter nitton år. Jag älskar att jag upplevt och gått igenom saker som gör mig stark, smart och erfaren. Jag älskar att jag har ärr på armarna. Jag älskar att jag ibland är ledsen. Jag älskar att jag ligger på köksgolvet och kedjeröker när jag har en existensiell ångest.
Jag älskar att jag vågar dela med mig av mitt liv och mina svagheter på internet, där tusentals människor läser mina historier varje dag. Jag älskar att jag vågar erkänna att jag lider av ångest.
Jag älskar att jag ibland blir jättefull och kommer hem klockan sex på morgonen. Jag älskar att jag har haft ett drogproblem. Jag älskar att jag är så fri och självsäker när det gäller mina bröst att jag kan visa dem för vem som helst. Jag älskar att jag har så liberal syn på droger. Jag älskar att jag inte ser något problem med ett engångsligg. Jag älskar att jag får vredesutbrott utan anledning. Jag älskar att jag är svindålig på att hantera pengar.

Jag älskar varenda egenskap som han hatade. De som jag skämdes över när vi var tillsammans. Och trots att det är över, och trots att jag inte längre är ledsen och hjärtekrossad, så vet jag.
Jag gav honom all kärlek jag hade. Det är inte mitt fel att det inte räckte till. Det var inte jag som inte var tillräckligt; det var han som var för lite. 

På samma sätt som jag hoppas att han träffar någon som ger honom det han vill ha, oavsett om det är hemlagade grönkålschips eller fredagskvällar framför Let’s dance, så hoppas jag att jag kommer träffa någon som lyfter mig. Varje sekund av varje dag.
Jag vill inte ha någon som dricker alldeles lagom och har lista på SpyBar. Jag vill ha någon som tänder min joint.

5 svar till “”tankar kring…” den nya och perfekta

  1. Sundellin skriver:

    ALLTSÅÅ JAAAA detta är mitt favorit ”tankar kring” hittills

  2. Moa skriver:

    Asså wow!!!!

  3. Ida skriver:

    Ja ja ja! Relaterar så mycket angående mig och mitt ex. Det är dom som är för lite <3

  4. Jennifer Berg skriver:

    Den här texten är.så.sjuk!!! Visst att andra bloggare/författare kunnat sätta ord på saker förut men du gör det på en helt annan nivå!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.