Ångest

lämplig och olämplig ångest

Lilla jag med Scarlet och kostymkvinna

Hej gänget!

Hur mår ni idag? Jag mår prima. Okej, där ljög jag faktiskt. Mår kanske inte tipp topp, men relativt bra ändå. Var ute med Maja och Eithan en sväng igår, vi var på Cafe Opera av alla ställen, och hade det faktiskt lite kul. Stod mest och betraktade människorna under en lång tid, hur ungdomarna slåss som djur för att ta sig upp på VIP-en och hur redbull vodkan rinner ner i magen som om det var vatten (vilket det typ är, om man ska vara lite kritisk).

Imorse väckte Megan mig med äggröra (!!) och så pratade vi lite om dagens planer. Båda känner sig lite moody, med tanke på att vädret är så himla äckligt? Kallt, blåsigt och regnigt. Och grått. Det kan verkligen göra en lite deprimerad. Så vi har spenderat dagen med att duscha, ha ansiktsmask, koka kaffe och skriva. Jag har försökt trixa med en ny tjänst jag ska använda och så har jag svarat på lite mail. En helt vanlig torsdag, alltså.
Ikväll ska vi iväg och plåta för en sak. Kan inte riktigt berätta allt nu, men snart får ni veta. Snart, snart. Längtar.

Hur som helst. Jag är överväldigad över responsen jag fick på senaste inlägget. Wow. Ni är helt fantastiska. Ni lyfter mig så mycket och jag vet helt ärligt inte om jag någonsin hade bloggat om ni inte hade varit så underbart fina. Ni äger verkligen, och från djupet av mitt hjärta: tack. För att ni finns. Jag avgudar er, varenda en.
Jag fick in en kommentar igår angående inlägget, som jag tänkte svara lite på. Eller egentligen kanske jag bara vill reda ut lite eventuella missförstånd. Om ni inte redan läst inlägget så kan ni klicka här .
Jag har ju självklart aldrig någonsin menat att förminska någon annan ångest. Tro mig. Jag har vänner vars liv har varit en dans på rosor ända sedan de var små, och om de får ”ångest” för att de har tappat sin mobil i marken, så respekterar jag det. Ångest går över huvud taget inte att mäta och det är ingen tävling på något sätt. Jag tycker att jag haft det förjävligt, men det finns förmodligen många som skulle skratta åt min ”situation” eftersom den är löjeväckande för dem.

Jag hävdar inte att ångest är elitistiskt och enbart för ”vissa” att förespråka. Det jag ville säga var att jag är så innerligt trött på bloggare, influensers eller kändisar som säger att ”vi måste prata om ångest” utan att faktiskt göra det. Personer som bara vill prata om den ”lämpliga” ångesten, inte den som är ful och äcklig. Förstår ni hur jag menar? Om du nu är så jävla taggad på att göra något gott i världen och lyfta tabun kring psykisk ohälsa så GÖR DET, men då är det faktiskt inte tillåtet för dig att vända bort blicken när någon annans ångest inte passar. När den är jobbig, motbjudande och patetisk.

Och det där med Fornis bok. Jag har ingenting emot henne, hon är en duktig författare och hon jobbar säkert superhårt. Men jag fick hennes bok och när jag läste den kände jag mig bara illamående. Samt, hur kan man döpa en bok till ”jag är inte perfekt, tyvärr” och prata om självacceptans när du är ett vandrande exempel på hur samhället vill att en tjej ska se ut? Hur kan du pryda hela baksidan av din bok med ditt perfekta, vita ansikte, sminkat och med lockat hår, vita tänder och dyr klänning? ”Jag är inte perfekt, tyvärr” NÄHÄ. Vad fan är då perfektion?

Jag vet med säkerhet att hon har jobbat svinhårt med den där boken. I know. Och jag tycker som sagt att hon är otroligt duktig och driven och allt, men för mig blev hon ett exempel på hur samhället väljer att hantera/handskas med ångest. Hur allt fler skriker VI MÅSTE PRATA OM ÅNGEEEEEST men de som faktiskt syns är tjejer som Michaela Forni. Och innan ni säger det: Jag vet. Jag är också vit, snygg, lång, smal och tjej, så jag faller egentiden i samma kategori som Forni. Men det är därför jag är så otroligt noga med att beskriva min ångest på ett ”äckligt” sätt. Och det är därför jag är noga med att säga ”ugh jag är fett bakis idag trots att de e tisdag WHATEVER”. Och det är därför jag alltid pratar med er läsare på snap, mail, Facebook eller ute, utan att se er som ”läsare”.

Det är väldigt problematiskt att ses som en förebild, för det är jag inte. Jag är ingen supermänniska. Jag vet om att jag är snygg och smal och vit och därför har jag klarat mig relativt enkelt genom livet, men jag är också jävligt osäker, jag är också väldigt rädd för livet och jag är också väldigt, väldigt liten. Det är när bloggare eller influensers sätter sig själva på någon slags tron som jag tror att det kan bli farligt att prata om ångest, eftersom det då nästan bara pratas om sådan ångest som är lämplig. Och den är oftast inte lämplig.

Jag vill se fler personer erkänna att de brukar ligga på köksgolvet och grina i tre timmar. Jag vill se fler personer erkänna att de ibland inte äter någon mat alls för att de gillar hungersmärta. Jag vill se fler personer erkänna att de druckit alkohol typ tio dagar i rad och att de knullat fem olika killar senaste dygnet för att ja, varför inte? Jag vill se er som sitter ensamma i skolmatsalen. Jag vill se er som känner er anonyma trots att ni har hundratals vänner. Jag vill se er som delar med er av en obehaglig sexhistoria, jag vill se er som knarkar, jag vill se er som är fula, feta, finniga, opassande, jag vill se er med social fobi, jag vill se er som är hysteriska, jag vill se er som gråter hela tiden och jag vill se er som ler konstant trots att ni inte är glada.

En stor eloge till Forni och alla andra som pratar om psykisk ohälsa, och en stor eloge till de influensers som vill hjälpa till att lyfta tabut kring ämnet. Det är fantastiskt och godhjärtat och har förmodligen hjälpt hundratusentals att våga prata mer. Men nu vill jag se er andra.

Ge mig all er olämpliga smärta och jag lovar er att jag inte kommer vända bort blicken.

Bild från Fröken Svår <3

19 svar till “lämplig och olämplig ångest

  1. Lovejozzi skriver:

    Fortsätt kämpa 👍❤️

  2. Laurea skriver:

    Jag förstår vad du menar. Jag har inte läst just hennes bok, men jag kan känna igen det där förskönandet av ångest. Det är nästan som att bloggare och andra influensers måste lida av något för att känna att de kan bli tagna på allvar. Ångest är, precis som du säger, inte det minsta vackert. Det är fult och otäckt och fruktansvärt hemskt att uppleva. ”Riktig” ångest går inte att bota med en kopp te eller en promenad, vilket vissa ger bilden av.

  3. rickgrimes skriver:

    Du är den första som jag har hört erkänna att vita, snygga och smala tjeje är priviligerade och det är så viktigt att du förstår det och jag tror att många med mental ohälsa förstår det du skriver om att allt det äckliga vanligtvis inte tas med när folk skriver om det och att det måste förbättras, speciellt när det t.ex är någon känd som skriver!

  4. Hanna skriver:

    Jag har en obehaglig sexhistoria. Då menar jag det som sex i det förflutna och en berättelse om sex. Både och. Det är inte fint, jag skäms och hade väldigt svår ångest då det pågick och speciellt efteråt. Jag duschade åtminstone 3 gånger om dagen i minst en halvtimma per gång för att ”tvätta bort” det smutsiga på mig medan Aleks – en dröm gick på en oändlig repeat. Jag låg med en kille en vecka efter jag gjort slut med min första kärlek, men vi ljög om det för min bästa vän crushade på honom och de hade hållit på en vecka innan. Hans ex bröt av kontakten helt med honom också för att hon fick reda på vad hänt genom hans fb meddelanden. Nu i efterhand vet jag inte ens om de verkligen hade ”gjort slut” vid det laget än. Blev dock helt förstörd när jag fick veta någon vecka senare att han hade legat med min bästa vän, för det kändes som ”vår” grej fast än jag inte hade känslor för honom. På ett sätt är det som han var två olika människor för mig, den som jag delade en stor hemlighet med och den som var kk med min bästa vän. Tiden gick, ingen fick reda på ”oss”, sommaren kom och han slutade allt med min bästa vän efter några månader utav casual ligg. Sen en sommarkväll, ringde han mig, vilket han aldrig gjorde. Jag fick panik, men svarade. Det visade sig att han visste att han kunde lita på mig, och ville berätta att han och en utav min tjejkompis hade varit kk i några månader (efter första tjejen dock). Det var alltså 4 utav oss i vårt väldigt nära ”tjejgäng” och nu hade han legat med 3 utav oss. Detta nya kk förhållande måste hållas i hemligt pga. den första tjejen skulle känna sig så sårad utav sin nära vän om hon fick veta, men den andra tjejen visste inte ens att jag visste. Några månader gick och deras grej rann ut i sanden, men ingen visste fortfarande om det.

  5. Hanna skriver:

    PART 2. Sen på sensommaren hade tjej nr 3 hemma fest, och några utav oss sov över. Nästa dag berättade tjej nr 3 åt mig och tjej nr 1 att hon hade mist sin oskuld åt killen. Tjej nr 1 var chockad och sårad men ville inte visa det. Sen bytte killen skola på hösten och blev ihop med en tjej på hans nya skola. I början av december var det tjej nr 2 födelsedag, hon fyllde 18 och vi åkte alla till en annan stad för att fira på en jättelyxig klubb. Killen var där utan sin tjej då ingen utav oss kände henne. Han blev full, jag blev full, alla blev fulla. Killen tog med mig ut och igen, för att han visste att han kunde lita på mig, berättade åt mig om hur han hade svårt med att han var ihop med en tjej medan han verkligen gillade en utav tjejerna som var där också, men som var lite ”svår att få”. Jag rådgav honom som en vän, sa att han måste välja osv. Sen gick vi in i klubben igen. Vi gick in i folkmassan, han vände sig om och kysste mig och sa ”möt mig inne på toan”. Jag väntade på rätt läge och gick in. Jag frågade ”du har tjej, är du säker?” men han slutade inte kyssa mig. När vi kom ut var klubben tom, våra vänner hade försökt ringa oss i timmar och ingen visste vart vi var, naturligtvis trodde de att vi var tillsammans men vi ljög bort det snabbt. Jag mådde inte ens dåligt över vad jag hade gjort. På vår avslutningsutgång i maj, började vi ta på varann och hångla igen på klubben. Han och tjej nr 3 sov över hos mig för att jag var ensam hemma. Vi hånglade lite mer men somnade både två medan vi väntade på att tjej nr 3 skulle somna. Nästa morgon innan han drog hem kysste han mig igen. Jag flyttade från det landet några dagar senare, men kom tillbaka för en helg på hösten.

  6. Hanna skriver:

    PART 3. Jag var ensam hemma och ensam på riktigt. Jag gick ut med en annan tjejkompis som berättade att hon varit naken i killens säng en vecka tidigare men kunde inte göra det pga han fortfarande hade tjej. Jag ringde honom och tog tåget till hans hus när jag var full som fan, låg med honom, spydde i hans toa på natten medan han sov och vaknade i en tom säng. Han hade åkt till jobbet och sa ”sov bara det är lugnt, så länge du drar innan fyra när jag kommer hem med min tjej. Jag hade nog aldrig känt mig billigare. Efter det fick jag sån grov ångest utav sex. Jag kände mig smutsig, äcklig och ville verkligen inte ha sex alls. Fast sen på ett sätt, mår jag fortfarande dåligt över att jag egentligen aldrig mådde dåligt över hela situationen, utan jag kände mig bara billig en morgon. Sen hade jag också grov migrän den morgonen och nästan, eller egentligen, blivit våldtagen veckan innan. Men ångesten jag haft i flera år blev så mycket värre, smutsigare och äckligare. Jag låg vaken i månader för att jag hade sån ångest över att någon skulle ta sig in i min lägenhet och skjuta mig och jag hade inga ställen att gömma mig på. Jag fick flera gånger gå ur en butik utan att köpa något för att jag trodde det luktade gas och att allt skulle sprängas. Konstigt hur ångesten kan ta form. Men äcklig kände jag mig. Ingen av de 3 tjejerna vet än, de vet bara om att alla de låg med honom. Det är min värsta ångesthistoria tror jag. Eller ja, en del av två.

  7. Hannah skriver:

    Fina Olivia. Jag vet inte vem jag ska fråga om detta än du. Kan du ge dina bästa tips (gärna the basics) vad gäller nattklubbar. Gärna nattklubbar utomlands, typ södra Frankrike?? (Om du varit ute där). Skulle vara till SÅN stor hjälp. Ska åka iväg med några vänner i sommar till st tropez och behöver lite tips. Hur är det med åldersgränsen i Frankrike generellt?? Plz plz would love some help. ❤❤ tack för en extremt, extremt bra blogg också. Du äger.

  8. sssss skriver:

    du är fan den klokaste jag vet.. dina texter är… unika. de väcker tankar hos folk.. du sätter ord på allt. fortsätt skriva, du är enormt begåvad!

  9. Åh, gulle dig! Som så många andra säger till dig så är du sannerligen SÅ enormt begåvad. Jag såg något om att du skrev om konkurrensen när det gäller skrivandet. Att den är för stor och att det är skitsvårt att tjäna pengar på det. Det är förvisso sant. Men majoriteten av de som försöker närma sig toppen är luftslott. Det är författare och skribenter som ägnar hela sina liv åt att försöka hitta känslan de inte har, för att de inte känt den.

    Det är målande beskrivningar om miljöer och personer som aldrig blir på riktigt för att de aldrig levt. Det är så enkelt att förklä sig i vackra synonymer som ingen använt sedan trettiotalet eller att lura läsaren genom att använda ett akademiskt språk. Men du är en sån som ba HAR känslan. Jag skall förvisso inte säga att ”bara gör det”, eftersom jag själv drömmer om att skriva och skyller på att konkurrensen är ”för stor”.

    Men den där känslan har du, för vad det nu är värt, och du får allt att bli levande. Ha en fin påsk!

  10. emmylarsson skriver:

    Words!!! Älskar det här inlägget!

  11. Anonyma tjejen skriver:

    Väljer att vara anonym i detta fallet då det är lite personligt. Men Olivia jag blir så jävla glad av allt du skriver. Du är så öppen för alla, så välkomnande och stöttar. Blir så glad att det finns såna som du! Jag själv känner mig väldigt begränsad med att dela med mig om mig ångest med mitt umgänge för de tar inget på allvar. Det är samma med dem, de vill inte höra eller lyssna om när jag mår som värst. Jag skäms över det jag gör för att lindra min ångest och har aldrig kunnat dela med mig av det till någon för jag vet att de hade tyckt att jag var ett freak. Jag har supit ner mig själv flera gånger när jag varit ensam hemma och blivit helt hysterisk bara för att jag vill få bort tankarna från det värsta. Hade jag berättat det för någon i min närhet hade de dömt mig som en alkoholiserad drama queen. Jag har velat skära mig och har självskadat i form av slag. Aldrig har jag kunnat säga det till någon, för de hade sett så snett på mig. Mina få vänner hade blivit rädda och avvisat mig totalt, för har man minsta psykiska problem är man enligt många allvarligt störd, vilket gör mig så sjukt ledsen. Dels för min egen skull, men också för andras skull och för din skull. Ingen ska behöva skämmas över sin ångest eller hur man hanterar den, hur destruktivt det än är. Har heller aldrig sett någon skriva ett sånt här inlägg, så tack till dig Olivia för detta. Är så glad att du bryr dig och uppmärksammar samt läxar upp dem med fördomar och som tror att ångest är något som kan botas med en filt och en kopp te. Du är bäst

  12. mirres skriver:

    Så jävla bra. Ryser i hela kroppen. Tack.

  13. din blogg är den mest äkta skriver:

    Jag har velat dö i 6 års tid , mått dåligt hemifrån i princip hela mitt liv, föräldrar och syskon som misshandlat mig trots att jag aldrig gjort något tillbaks, aldrig blivit tagen seriös och aldrig fått hjälp. för utåt sätt har jag hällt ihop det. precis tagit mig igenom skolan på gränsen varje gång, skolkat mig igenom så mycket sen 6an, för att jag inte klarat dagarna. men jag ser bra ut och har alltid haft vänner. jag har varit runt överpresterande människor som sagt åt mig att jag är dålig om jag inte håller samma takt som förväntas av mig. jag har aldrig träffat någon som mår så dåligt som mig. för två år sen tog jag studenten, i gymnasiet mådde jag så dåligt och grät på varje lektion. jag satt hos kuratorn och var alltid så ledsen. alla har alltid tyckt att jag är konstig för när man beter sig så i så ung ålder så orkar ens vänner inte mer.jag skäms så mycket över hur dåligt jag mår och hur det är möjligt att ha föräldrar som jag inte ens kan titta i ögonen för jag är så sårad och förstörd efter alla elaka saker de gjort och sagt till mig. jag har trots det alltid lyssnat på dem vilket också kommer bli min död. jag gick in i väggen av stress när jag första gången var 15, sen har jag gjort det tre gånger till sen dess.

  14. 2 skriver:

    jag låg hemma i veckor och kunde inte öppna munnen eller stå upp. varje gång det hänt sen dess har min hjärna lagt av mer och mer. nu är jag snart 21, jag kan aldrig se mig själv med ett jobb. jag får jobb för jag ser bra ut, men jag klarar inte av stressen och förväntningarna på att jag ska kunna göra samma sak som vanliga människor. min kropp klarar ams 3 timmar innan jag börjar gråta och jag får blackouts allt tätare och tätare. frågar någon mig något så blir allt svart. jag skäms så mycket. men jag har alltid lyssnat på mina föräldrar som säger att jag får rycka upp mig och de har inte råd att betala för hjälp till mig. dem är idioter och trots det är allt jag fortfarande vill hoppas att de ska ändra sig och öppna sina armar för mig. jag har gjort allt jag kan i mitt liv för att skada mig själv tillräckligt mycket att jag ska anses må tillräcklig dåligt. har spyttpå golvet i hela lägenheten så mamma får se vad jag gör. men det torkas bort. jag har haft bulimi i 2 år nu och det är de ända som får mig att må bra. och droger. nu har jag fått blodförgiftning för att mina föräldrar inte ivlle betala antibiotika eller läkarbesök i USA där jag befinner mig nu för tt fly och kunna andas.

  15. 3 skriver:

    jag har mått dåligt sålänge och äntligen har jag hittat min väg ut. jag vet att jag aldrig kommer kunna må bra. för jag vet ingen som upplevt så mycket saker som mig som ska anses roliga, men trots det är jag ledsen, varje dag. jag vet inte vad jag ska säga men jag hoppas att om någon innan mår dåligt , lyssna inte på folk eller ”vuxna ” som ska anse sig veta ett skit om dina problem. jag har aldrig blivit tagen seriöst och aldrig blivit accepterad hjälp. jag känner mig så förminskad när jag öppnar upp mig och kan se i folks ansiten att jag ”överdriver” efter att de granskat mig upp och ner. jag har gett upp för så länge sen. och jag hoppas att döden är lugn och tyst. jag karar inte av att leva upp till folk expectations av mig längre. såfort jag inte är superglad och som jag är på droger, så orkar folk inte med mig. jag har inget att kämpa för. jag har gjort allt som går att göra. och ser ingen mening med livet.

  16. Oliviahageus skriver:

    Hejsan, kan du kontakta mig på facebook? Eller på snapchat om du vill vara anonym? Alternativt skicka ett meddelande här på min bloggportal så fort som möjligt. Kram <3

  17. Mika skriver:

    Hej Olivia har några funderingar över dina texter
    Du kritiserar hur andra ”förskönar” och ( vad jag förstår det) samtidigt förminskar mentala sjukdomar och säger därför att du är noga med vad du skriver. I början av detta inlägget skriver du själv att det dåliga vädret kan göra en lite deprimerad, hur menar du då? Tycker att de två uttrycken säger emot varandra. Kan mycket väl vara så att jag missuppfattat eller inte närläst, undrar därför 🙂
    Du har även kritiserat när det skrivs om hur depressionen eller ångesten kan lindras ”med en kopp te” . Men vad jag förstår det som är det det du skriver själv i början av detta inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.