Tankar/texter

”vi måste prata om ångest” – öppet meddelande till bloggare

Det finns få saker i världen som gör mig så förbannad som när folk pratar om något de inte vet ett skit om.

Jag är relativt ny i bloggvärlden. Förmodligen inte särskilt omtyckt av mina bloggkollegor. Kanske för att jag inte riktigt passar in, kanske för att jag är lite hysterisk och jobbig, kanske bara för att de blir obekväma runt mig. Men något jag har märkt, som gör mig så jävla förbannad, det är denna nonchalans gentemot psykisk ohälsa.

Upp med en jävla hand om ni hört meningen ”vi måste prata om ångest”.

Det är jättebra, och viktigt, att prata om ångest. Det är jättebra, och viktigt, att öppna upp till samtal för de som mår dåligt. Och det är jättebra och jätteviktigt att allt fler tar initiativ till att prata om sådant som är jobbigt.
Men det är fan inte okej att bagatellisera det.

Min ångest är inte på något sätt vacker, fin eller trevlig. Den är fruktansvärd och äcklig och vidrig och jag hatar den mer än allt. Den har fått mig att känna mig som om jag drunknar hela tiden, som om jag inte får luft trots att fönstret är öppet, som om jag tappat alla kroppsdelar fastän allting gör ont. Den har drivit mig till att knarka, ligga med folk jag inte vill ligga med, den har drivit mig till att skära upp armarna så djupt att jag alltid kommer att leva med bevisen på att den funnits. Den har drivit mig till att promenera rakt ut i gatan mot rött och hoppas på att bli överkörd. Jag har skrapat händerna mot betongväggar för att rispa upp sår, jag har bitit mig så hårt i tungan att jag börjat blöda. Jag har önskat att jag dog. Jag har skadat mig själv på ett sätt som ingen borde göra.

Men när jag visar mina ärr, eller berättar att jag brukade gå flera dagar utan att äta för att jag gillade smärtan, eller när jag förklarar hur det känns att bli penetrerad av någon man inte känner, av någon man hatar, eller när jag berättar om de gånger jag stått och svajat på gatorna i Paris så hög på kokain att jag inte ens vet vad jag heter, då vänder ni bort blicken. Då tittar ni var som helst förutom på mig. Då ler ni beklagande. För sådan ångest är inte lämplig, den är inte vacker utan motbjudande, och den går inte att visa upp som ett bevis på att man, trots att man är en bloggare, har ett ”djup”. Att man, trots att man är priviligerad, ”också haft det svårt”.

Ni vill prata om psykisk ohälsa. Ni varvar inlägg som ”fem tips att bota depression” med ”ta vara på dagen och var positiv”. Ni hävdar att depression går att bota med hjälp av positiva tankar och ett varmt bad. Ni säger att allt det där äckliga, klibbiga mörkret går att trolla bort om man bara ”pratar ut” eller ”bestämmer sig för att inte må dåligt”.
Ni hävdar att pengar inte ger lycka och sedan köper ni en lägenhet för fem miljoner. Ni skriver en bok och täcker hela baksidan med en perfekt bild på er själva, när ni sitter sminkade och fixade och vita och smala och så har ni mage att döpa boken till ”jag är inte perfekt, tyvärr”. Ni gillar att prata om ångest sålänge den inte är jobbig. Ni gillar att prata om ångest sålänge den är fin och mystisk.

Så här är ett öppet meddelande till er. Våga inte prata om ångest som om det var en kappa man kan ta av och på när det passar. Våga inte bagatellisera eller glorifiera något som får folk att vilja dö varje dag. Det ni skriver kan ha en så extremt stor inverkan på folk, och kanske en negativ sådan. För om du inte är perfekt, med dina vita tänder och din lägenhet på Östermalm, vad fan är jag då? Om du kunde bota din ångest genom att dricka en kopp te, betyder det att det är kört för mig?

Jag vet egentligen inte var jag vill komma med detta. Kanske är jag precis likadan som alla andra. Men jag har bestämt mig för att faktiskt ”prata om ångest”. Vi måste prata om ångest. Den äckliga ångesten. Den fula ångesten. Inte den som går att paketera och sälja som ännu en bok som får folk att känna sig värdelösa. Det räcker nog med det.

Vi ska prata om ångest nu. På riktigt. Och denna gång kommer den inte vara vacker.

bild från förra veckan

41 svar till “”vi måste prata om ångest” – öppet meddelande till bloggare

  1. sugkatt skriver:

    Detta är så himla grymt att jag får gåshud, finner inga ord. Så jävla viktigt!!!

  2. Laurea skriver:

    Så bra skrivet, verkligen!

  3. Victoria skriver:

    Äntligen! Bra skrivet.

  4. acelfner skriver:

    TACK. Så jävla bra skrivet!!

  5. Lisa skriver:

    Hej. En snabb fråga – Jag har en kompis som ständigt använder sig av ordet ångest. TILL ALLT. ”Igår så matchade inte mina jeans med min tröja och jag fick såån ångest. ”Alltså jag skrattade så mycket och tyckte att jag såg ful ut så jag fick sån ångest”. . Och en dag fick jag nog.. Jag lever själ med en otrolig ångest och tycker att det är något en ska prata om, MEN min kompis är väldigt tydlig med att hon inte alls känner ångest eller åtminstående inte på den nivån som exempelvis jag och flera andra känner. Och ja, jag fattar att allas ångest inte definieras på sammas sätt och att det inte finns någon regelbok som säger ”om du känner dig så här dåligt, får du lov att känna ångest”. Jag sa till min käre kompis att hon ”missbrukar” ordet ångest och att det känns konstigt för mig. Det känns som att när jag väll kommer till henne och säger att jag har ångest kommer det inte tas på allvar. När jag då sa det till min kompis gick mina två andra vänner(som jag känner otroligt bra) till ”attack” och tyckte att jag var känslig och att ångest bara är ett ord(då jag syftade på att ordet är en psykisk sjukdom). Vi argumenterade och tillslut orkade jag inte förklara vad ångest var för mig. Så jag la mig bara. Vad tycker du? Är jag överkänslig? Ska jag bara skita i det egentligen?

  6. sugkatt skriver:

    Skit absolut INTE i det! Du är INTE överkänslig! Stå på dig!

  7. n skriver:

    fkn PREACH

  8. ISA skriver:

    vad kommenterar man ens på detta som får dig att förstå hur jävla bra det är? att ”vara öppen med sin psykiska ohälsa” har blivit en trend känns det som och något som vissa använder för att visa hur transparenta och vaaaanliga de också är, även om de verkar leva ett drömliv. Snark.

  9. hanna skriver:

    såsåsåså bra!

  10. H skriver:

    Så jävla bra skrivet, precis så som det är.

  11. linapersson skriver:

    Så sjukt äkta, u go girl!!

  12. FannyGustafsson skriver:

    Så sjukt ärligt! Det är just precis så det är och du beskriver verkligen så exakt hur prat om ångesten har blivit dagens kändistema. Som om dom bara öppnar sina hjärtan så kommer publiciteten skuta i luften, när dom i ställer sätter prestation på ångesten som verkligen bara tenderar till mer ångest! Du är så klok och jag älskar verkligen att läsa dina texter. Du är så rak på sak och försöker aldrig snurra in allt till ett litet gulligt moln. Låt aldrig någon trycka ner dig för den du är eller det du skriver. För du är så jäkla bra!! Kram

  13. L skriver:

    Så jävla bra skrivet! Håller verkligen med.

  14. Elin skriver:

    Grymt bra skrivet! Är så less på människor som skriver om sin Sk ångest men inte vet hur det verkligen känns när själen brister och smärtan inombords dövs med fysisk våld mot sin egen kropp

  15. Fanny skriver:

    DU ÄR SÅ JÄVLA BRA!!!!!!!!!!!!!!!

  16. Martinii skriver:

    Så bra skrivet så jag vet inte var jag ska ta vägen

  17. Sofia skriver:

    Vet inte om du förstår själv hur viktigt det är att en som du existerar i bloggvärlden. Geni!

  18. Jennifer skriver:

    Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Det ligger så mycket sanning, obekväm och rå jävla sanning i denna text att jag saknar ord för att uttrycka mina känslor efter att ha läst den. Jag kan bara säga att jag tycker att du är fantastisk som tar upp detta. Som uppmärksammar dubbelmoralen och det sjuka beteendet som präglar majoriteten av bloggvärlden, inte minst de som syns och influerar mest. Fantastisk är du, som tar din plattform och konstaterar att nej, vet du vad, detta är fan inte okej. Du bidrar till att jag vågar prata om min ångest utan att försköna den, förstår du hur stort det är?

  19. Ebba skriver:

    Jag är så imponerad, det behövs fler som dig! Mycket viktigt. Kram

  20. felis skriver:

    Fyfan vad bäst!

  21. diddimelissa skriver:

    Riktigt bra skrivet! Det är exakt så det är! <3

  22. n skriver:

    TACK, det känns som en käftsmäll mot en som lidit av ordentlig ångest när bloggare som Forni pratar om ångest. ”Jag fick ångest när jag bråkade med min pojkvän.. ” really? prata om psykisk ohälsa inte ånger du känner till vardags. På grund av dessa som uttalar sig som proffs inom ämnet är det som en ordentlig förminskning för de som lider utav denna typ av diagnos

  23. Saskia skriver:

    Du är BÄST! Det är exakt detta jag vill läsa.

  24. MiniochLuna skriver:

    🙌🏼 viktigt ämne att ta upp!

  25. Linnea skriver:

    Tack för att du är så jävla rårak och ärlig och äkta! Det är så viktigt det du skriver, i ett cyberspace där typ alla mainstreambloggare försöker lajva äkthet och profitera på att vara ”öppen om psykisk ohälsa”, lol.

  26. Jennifer Berg skriver:

    Olivia. Jag vill bara tacka dig för allt du delar med dig av här på din blogg. Varje gång jag lämnar din blogg efter att ha läst dina texter lämnar jag med BRA energi och ofta har jag lärt mig och/eller kommit till insikt om något nytt. Jag vill också tacka dig för att jag VET att du har gjort skillnad genom att dela dina texter, inte bara för mig.. Jag vill verkligen att du ska veta att här sitter det en tjej som uppskattar dig! Du gör skillnad, glöm ALDRIG det!

  27. Lina skriver:

    Same!!!

  28. Johanna skriver:

    Alltså du är ju något alldeles extra Olivia. Fyfan så många gånger jag tänkt dessa tankar som du så lätt sätter ord på. Kan bli så äckligt förbannad av just det du beskriver. Speciellt det som jag ser förmodligen flera gånger per vecka: ”Bestäm dig för att vara lycklig”. Förståelsen är under nollan. Fortsätt alltid Olivia, du är fantastisk

  29. Matilda skriver:

    Bästa jag läst på länge, wow

  30. Clara skriver:

    OLIVIAA!!! Åt helvete bra skrivit, du vet vad du snackar om. Drag them.

  31. Tove skriver:

    Det här är något av det sjukaste jag läst, det du gör nu är ju verkligen att göra ångest till något elitistiskt. Någon i kommentarerna skrev(obs fattar att det inte är något du nödvändigtvis står bakom, men känns som ett liknande tänk), att Forni kan få ångest av att bråka med sin snubbe men att det inte borde räknas in som ångest, SJÄLVKLART KAN DET GÖRA DET. Det kan ligga bakomliggande orsaker till varför någon får ångest av att tjafsa med en partner/vän/what ever, exempelvis ett bakomliggande trauma, en knepig uppväxt med mycket konflikter, etc etc. Bara för att du upplever din ångest som ”värre” betyder det inte att andras ångest kan vara jobbig? Bara för att någon får cancer i stadie två medan någon annan fick det i stadie 4 betyder det inte att stadie 2-personen inte ska få må dåligt över det för någon annan har det värre? ÖRKAR EJ MED DENNA TYP AV RESONEMANG. ÖRKAR ej med att din morsa köpt en lägenhet till dig i stan för att du sen ska klaga på att entreprenörer som typ Forni, som säkert jobbar svinhårt, köper en lägenhet i innerstan? OCH självklart ska man kunna ta av och sätta på sig sin ”ångestkappa” och välja när man orkar och inte orkar prata om det. Bara för att man pratar om den ibland har man ingen skyldighet att alltid prata om det. Skulle ju vara sjukt om en cancersjuk alltid var tvungen att prata om sin cancer bara för att hen är drabbad av det, eller en person som blivit utsatt för en våldtäkt alltid skulle vara tvungen att prata/ta socialt ansvar/identifiera sig med den bara för att man valt att prata om den ibland?

  32. Jennifer skriver:

    Hon skriver inte att de som känner mindre ångest än andra inte har rätt att känna ångest. Det hon tar upp är hur olika typer av ångest får olika typer av respons. Vardaglig ångest (som kan bero på ett bråk med pojkvännen eller nervositeten inför en jobbintervju) är okej och bör tydligen hyllas så fort någon med framgång uttalar sig om den. Men den konstanta ångesten som så många lever med anses olämplig av samma människor som är så angelägna om att berätta om deras personliga erfarenheter. Det som är centralt i inlägget är inte att skambelägga olika typer av ångest, utan att kritisera dubbelmoralen som försiggår inom bloggvärlden. Att anmärka på hur dessa människor tar något mycket allvarligt och verkligt, och gör det till en klyftig rubrik för att locka läsare, för att sedan vända bort blicken så fort någon öppnar munnen för att prata om verkligheten av ångest.

  33. Tora Hansson skriver:

    ALLTSÅ JA JA JA!! Så jäkla rätt och så jäkla bra.

  34. Sigrid skriver:

    Sjukt bra skrivet. Personligen har jag alltid tänkt på det välmående som du beskriver mer som depression, och ångest som något väldigt mycket lättare som man lätt skakar av sig,. Därför håller jag på ett sätt inte med dig, för depression och ångest är i min värld två olika saker, och jag tycker pratet om ångest i många bloggar och böcker är ganska bra beskrivet. Däremot tycker jag verkligen att det bör pratas mer om psykiskt dålig hälsa på riktigt, dit jag kategoriserar depression, och de beteenden som du beskriver i ditt inlägg. Naturligtvis kan ångest vara en stor del av en depression, men då ligger det även något mycket mörkare i grunden. Jag tycker att det kan vara viktigt att prata om ångest, men det är viktigt att skilja vad som är psykisk ohälsa på riktigt och vad som är ångest som går att bota med ”en kopp the”. Så tänker jag i alla fall! Ett viktigt inlägg i alla fall, bra att du belyser det.

  35. Sigrid skriver:

    hm kanske tar tillbaka det jag skrev nu, läste ditt andra inlägg om det här. Klart man kan må jävligt piss på ett ”äckligt” sätt utan att vara deprimerad, ah, håller med dig!

  36. Hanna skriver:

    ÄNTLIGEN. Tack för att du kommit in i bloggvärlden och gör det du gör. Herregud vad jag relaterar till allt du skriver. Fyfan vad skönt att någon äntligen sätter ord på det jag så länge tänkt. Dessa ”5 tips mot depressions” -bloggarna är ett så stort hån mot allt du pratar om, den fula ångesten och psykiska ohälsan. Sen finns det ju en annan sida i det här också som säger att alla mår inte dåligt på samma sätt och bara för att man inte upplevt en djup depression får man inte prata om psykisk ohälsa, och det finns ju en poäng där men problemet blir ju när dessa offentliga profilerna använder begrepp och termer som ”deprimerad” ”depression” osv osv när det egentligen ”bara” handlar om att de varit deppiga en period eller inte mått så bra. Så, jättebra att alla pratar mer om psykisk hälsa och ohälsa men prata om det ni kan och använd RÄTT begrepp för att på så sätt inte håna dom som faktiskt kämpar längst ner i skiten.

    Dig kommer jag fortsätta följa!
    Kram!

  37. irrelevant skriver:

    Håller med om vartenda ord!

  38. :) skriver:

    Har gått tillbaka och läst detta inlägg så många gånger nu att jag tappat räkningen. Detta är det rakaste, viktigaste och bästa inlägg jag någonsin läst på en blogg. Helvete va viktig du är i bloggvärlden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.