måndag och jobb

Hej på er!

Måndag! Jag känner att denna vecka har mycket roligt att erbjuda. LOL. Är 100 % seriös. Börjar med massa energi och inspiration och så vidare.

Imorse klev jag och Hanna upp tidigt och drack kaffe tillsammans innan jag sprang iväg med datorväskan till Snickarbacken för att träffa Paula. Vi har kommit överens om att mötas en eller två gånger i veckan för att jobba och blogga tillsammans. Så himla bra idé eftersom det ibland kan vara lite svårt att se bloggandet som ett jobb, om ni förstår vad jag menar. Det blir ganska enkelt att ‘ta ledigt’ om man är sin egen chef.. Så nu sitter vi här och bockar av mail och inlägg för veckan, så att vi inte slarvar. Det låter väl trevligt? Speciellt för er, ju!

Ovan ser ni min gröna smoothie! Det var den dyraste smoothien jag någonsin köpt och sitter fortfarande och muttrar bittert för mig själv. 60 fkn spänn?! Fräste åt den stackars killen i kassan som ryckte på axlarna. Jävligt tur att den var god i alla fall.

Fina Paula sippar på min jävla smoothie. Och så har ni mig där till höger! Förstår inte varför färgerna blev så konstig på den bilden, ser ni att tröjan är lite lila…? Hm.

Ja, hörni! Har en hel del att göra så jag ska sätta igång. Vi hörs snart!!

Enter a title

en bättre fredag

Hej på er!

Fint väder här i Stockholm idag! Det gillar vi. Jag sitter på Il Café för tillfället. Försöker skriva men det går sådär, jag vet inte riktigt varför. Får ingen kontakt med orden!!! Haha. Det blir så ibland – rytmen, meningsuppbyggnaden och strukturen blir bara fel. Inget rimmar och inget är samstämmigt. Så istället försöker jag rätta det jag redan skrivit så att jag får något gjort i alla fall.

Hur som. Hur mår ni? Hoppas ni mår bra. Det är ju ändå helg. Igår hade jag en så himla trevlig kväll. Jobbade under dagen, bockade av ett skype-möte med en eventuell ny samarbetspartner (åh, håller tummarna för att det lirar med detta företag. Det skulle vara en dröm, för både mig och er tror jag) och sedan bytte jag mina sneakers till klackar och begav mig till Brasserie Balzac där jag mötte Joanna. Vilket fantastiskt ställe det där är! Har aldrig varit där förut, men när vi pratade om att vi skulle ta en AW så ville jag pröva något nytt så googlade upp det. Otroligt nice atmosfär , kändes som att vara tillbaka i Paris. Joanna fick prova på ostron för första gången (ingen hit, tyvärr…) och jag drack jättegott vitt vin. Vid niotiden begav jag mig hem till Wendela för en mysig middag med hennes brorsa och kille. Och hon också, såklart. Hade det så mysigt! Sedan drog jag vidare mot Brillo där jag tog ett glas med Paula och company. Träffade lite vänner och hängde där ett tag innan jag drog hem. De andra drog vidare till Spy Bar och röjde.

Jag och min fina bloggkompanjon @paulawallin <3 Hade på mig en tröja från by Marlene Birger. Ni hittar en liknande (och billigare) här. (adlink) .

Hade i alla fall en väldigt mysig kväll, med väldigt fina människor. En bättre fredag, helt enkelt! Nu ska jag sluta slingra mig och fortsätta jobba. Vi hörs snart, puss!

min rädsla för män

Det var för ett par veckor sedan som jag, tillsammans med Megan, plötsligt kom fram till något som egentligen borde varit helt uppenbart.
Mitt val av killar.
Jag har alltid fnyst åt det faktum att folk har ‘en typ’. Det är så sjukt löjligt egentligen. Vaddå typ, vad betyder det ens? Det är människan som räknas, inte utseendet, och man kan ju inte säga att man bara vill vara med en viss typ av utseende. Det ska ju inte spela någon roll. Men när jag verkligen sätter mig ner och tittar på de killar jag väljer att spendera min tid med har de alla en sak gemensamt;
De är pojkar.
Varenda en av dem är pojkaktiga, även om de är äldre än jag. De har nära till skratt, de är försiktiga, smala, gängliga. De har snälla ögon och de är medvetet klädda. De är inte breda eller maskulina, utan bara…pojkaktiga.
Varför? Jo, för att manliga män skrämmer mig.

Varje gång jag har legat med någon som är stor och maskulin har jag velat försvinna rakt genom madrassen.. Muskler och manlighet gör mig livrädd. Jag kan komma på flera tillfällen då jag varit ensam med en manlig man och känt mig instängd och obekväm. Blicken söker sig omedvetet till dörren, fönstret, kalkylerar och räknar ut om/hur jag skulle kunna övermanna honom, funderar kring om jag skulle hinna ringa polisen om något hände. Detta trots att mannen i fråga kanske har varit hur snäll och trevlig som helst.

Jag litar inte på män. Förmodligen är jag präglad av mina tidigare erfarenheter av stökiga människor med snopp, och det är framförallt väldigt sorgligt. Enligt min värld är män oresonliga och orimliga, de kan brusa upp över vad som helst och bli arga helt utan provokation. De gormar och skriker och vevar med armarna och påminner mig om energiska hästar som man inte får kontakt med, hur mycket man än stryker dem över manen. Män är helt och hållet oberäkneliga och det skrämmer mig så fruktansvärt mycket.

Jag träffade en sådan man igår på SpyBar. Det började med att han ville hälsa på mig, och sedan sa jag ett skämt, varpå han helt och hållet ändrade personlighet. Han ryckte åt sig handen och stirrade på mig, och medan jag försökte hantera situationen och säga att jag inte menade något illa så bara fräste han och vände sig bort efter att ha pekat finger. En halvtimme senare kom han fram igen och var jättegullig, frågade om jag ville ha en shot, men när jag svarade nej blev han alldeles stött och fräste åt mig igen. Det är inte själva musklerna som skrämmer mig, det är den där plötsligt uppbrusade ilskan. Det känns som om alla män går omkring med ett monster inom sig som helt plötsligt bara tar över, och då blir de helt okontaktbara. Fy fan vad läskigt det är.

Jag antar att någon man kommer läsa detta och bli stött eller kanske sårad. Sorry för det. Jag säger inte att alla män bör ansvara för hela sin kategori av människa, men… jag har liksom inte råd att chansa. För mig är ni lika jävla läskiga allihop. För mig är ni alla potentiella våldtäktsmän, mördare och misshandlare. Jag litar inte ett dugg på er. Det är sorgligt att det är så, men som sagt: jag har inte råd att chansa.

utdrag – ‘if its not broke, break it’

Utdrag ur fiktiv novell.

​- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag träffar en ny ute på en bar. Våra blickar möts och jag vet att vi kommer ligga innan vi ens hälsat. Han har mörkbruna ögon och skrattkorpar och så rör han sig med snabba rörelser. Vi dricker en stund innan vi går hem och har sex. Han sover över varje natt och vi brukar sätta oss i köket och röka gräs och göra fåniga anmärkningar på saker som inte betyder något alls. Han är lugn, stabil och kittlig vid revbenen. Han får mig att skratta så att jag får ont i magen.
Och ändå, när jag sitter hemma klockan 00.13 en sommarkväll i slutet av augusti, tänker jag på den andra. Jag har stationerat mig på balkongen där jag röker cigg på cigg på cigg, och trots att han ger mig all uppmärksamhet jag vill ha går jag ändå in på Facebook för att se om den andre är aktiv.

Han får mig att skratta och det fick inte den andre men jag sitter ändå här och längtar. Efter ljusblondt lockigt hår och såriga läppar. Efter ett födelsemärke vid skuldran och efter orimligt långa ögonfransar. Den nya ger mig komplimanger men jag längtar efter förolämpningar. Han ger mig tid men jag längtar efter att bli ignorerad. Han lyssnar men jag längtar efter att bråka, skrika så att grannarna plingar på dörren, greppa hårt om smala axlar och knuffas in i en garderobsdörr. Jag längtar efter att känna hur varje cell krymper ihop, längtar efter att känna hur blodet byts ut mot bensin. Jag längtar efter att känna salta tårar rinna nerför mina nyckelben när den andre gråter tyst, jag längtar efter att vakna mitt i natten bara för att se att han aldrig somnat, längtar efter att sitta mitt emot honom på köksgolvet klockan 7 på morgonen när vi båda är så höga att vi har glömt våra egna namn men vi har inte glömt varandras. Han sa; ”Erika” och jag har aldrig hört något så vackert som mitt eget namn när det viskas fram mellan halvslutna läppar.

Och för det tror jag att jag aldrig kommer vara nöjd. Hur vackert livet än är kommer jag alltid vilja ha det fult. Jag kommer alltid leta efter något trasigt när jag har något som är lagat. Och jag kommer alltid att leta efter något oförståeligt när jag har något så glasklart.

​- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Utdrag ur fiktiv novell.

event, event, event

ANNONS: Detta inlägg innehåller adlinks

Hej på er!

Vad gör jag egentligen. Alltså, ibland känns det som om mitt liv består av event. Det känns som om det är sällan man blir inbjuden, men egentligen är det hela tiden. Kul ändå, fast min lever är nog ganska trött nu.

I onsdags var det Acast Housewarming party. Det är ju där vi spelar in podd, om ni inte visste det. Det var i alla fall hur jävla kul som helst, hade en så sjukt bra kväll, även om jag blev ganska berusad mot slutet. De hade liksom en ginbar och flera olika champagnebarer, samt ett litet bord med menta-shots som man tog i förbifarten om man skulle till det andra rummet. Ja, ni fattar.
Jag och Alva försökte mingla men det gick sådär haha. Till slut drog hon hem och jag hängde med Gustav under kvällen. Sedan mötte jag en kompis och vandrade hem.

Fina Alva <3 // Min t-shirt med ‘Gang’ (som jag älskar) hittar ni HÄR (adlink) // Me

Det var onsdagen det! Igår var jag hemma ganska länga, tog hand om hundarna och sådär, och mot kvällen var jag och Paula på ett event vid Sturegallerian. Vi minglade runt ett bra tag innan vi tog en promenad hem. Det var verkligen trevligt och mysigt. Dessutom fick vi så himla fina paket med oss! Ska visa sedan.

Mina jeans är från NA-KD, minns ni när jag beställde dem? De sitter lite för löst runt midjan, vilket suger eftersom de är såå snygga. Skulle verkligen rekommendera er att köpa liknande, de är rätt billiga också. Ni hittar dem HÄR.
Min tröja är min killkompis som jag drog på mig i sista sekund. Såg inte så väldigt uppstyrd ut, insåg jag precis när jag skulle gå ut genom dörren, så bytte skor till mina sunde-klackar som jag nästan glömt att använda. De syns inte på bilden såklart, men ni hittar dem HÄR , på REA dessutom så för bara 299 kr!

Efter eventet gick jag hem till familjen och lagade middag. Åh, det var så nice. Vi gjorde lite plockmat bestående av salma-lax, sallad, sparris och kyckling. Blev väldigt gott. Ska kanske ge er recept på salma – lax någon gång? Är inte superbra på att laga mat, så om man bara vill slänga ihop något jättegott så är det perfekt.
Hur som, nu spånar jag iväg. Efter middagen gick jag hem och bytte om, sedan drog jag iväg till slussen och träffade @alicestenlof och hennes nya sambo Klara! Vi tog ett glas på Indigo innan vi rörde oss mot SpyBar, där vi dansade ett litet tag innan det var dags att röra sig hemåt. Hade en så himla rolig kväll igår, verkligen underbara tjejer det där. Ska bli jättekul att Alice flyttar upp till Stockholm snart också.

Ser otroligt sur ut, men men.

Ja, det var det! Senaste dagarna helt enkelt. Måste också säga förlåt för att jag inte laddat upp ”tankar kring…” ännu, men jag är helt enkelt inte nöjd och jag vill inte publicera något jag inte är nöjd med. Jag lovar att jag kommer publicera mycket texter i helgen. Ok? Puss!

dagen till ära – feminism i repris

Kvinnodagen idag! Vilken fantastisk dag. Jag älskar att se mina flöden svämma över med vackra quotes, texter eller bilder på starka och fina kvinnor och icke-män. Systerskapet gör mig så fruktansvärt varm i själen.

För två år sedan skulle jag skrivit en lång text om feminism och jag skulle förmodligen fått massor av knäppa kommentarer om varför feminism inte behövs eller liknande. Idag känner jag att jag inte behöver utveckla mig särskilt mycket. Vi som hänger på den här bloggen är nog vettigare än så, vi behöver inte en ny genomgång. Så jag ska inte sparka in en öppen dörr.

Men jag vill gärna prata lite om just den här dagen. Den ger oss alla ett fantastiskt tillfälle att verkligen stanna upp och vända oss mot varandra, se på varandra, förstå varandra. Det är ett fantastiskt tillfälle att hämta styrka från alla kvinnor i världen som just idag samlas på alla möjliga olika sätt och står enade mot all orättvisa. Och det är ett fantastiskt tillfälle att, tillsammans med dina systrar, känna stolthet över att vara kvinna. Över att vara tjej. För visst är det ändå fantastiskt? Visst är vi ändå fantastiska?

Jag älskar kvinnor, tjejer och flickor. Jag tycker vi är bäst. Vi är så otroligt smarta, drivna, vackra och kloka. Och när vi förstår det och sällar oss till varandra blir vi starka. Jag kommer förmodligen inte leva till den dagen då vårt samhälle är jämställt, men kanske (bara kanske), så kommer min lillasyster göra det. Eller mina döttrar. Jag ska ägna mitt liv åt att slåss med näbbar och klor för att de ska växa upp utan att bli ifrågasatta. För att de ska växa upp och vara stolta och starka. Tänk vilken fantastisk dag det kommer vara, när kvinnor behandlas som människor.

Hur som – dagen till ära tänkte jag samla alla mina feministiska favoriter i detta inlägg. Enjoy!

1. Att hata män – ett inlägg om hur manshat är helt okej. HÄR .

2. ”Kära pappa”

3. Feminismen som gick för långt – ett inlägg jag skrev när jag var sexton/sjutton om hur självklar feminismen borde vara. HÄR .

4. Malala. Bc duh.

5. Jämställdist eller feminist? – inlägg HÄR

Nu har ni massor att läsa och kika på! Vi hörs lite senare, puss

nytt

ANNONS: inlägget innehåller adlinks

Idag efter att vi spelat in podcasten svängde jag förbi Åhlens och inhandlade två nya produkter. Känns som om allt mitt smink har försvunnit så jag behövde lite nytt. Dessa är relativt dyra, speciellt min foundation, men jag har aldrig provat någon så bra som den.

Clarins True radiance HÄR

Minns att jag fick den här när jag fyllde 14 och sedan dess var jag fast på deras serie. Den är helt perfekt för min hy – lätt, mjuk och framförallt ger den lyster. Min hy kan bli så himla torr och glåmig så behöver verkligen produkter som gör att jag ser lite friskare ut, haha. Min mamma brukar alltid säga att jag ser ut som om jag är jättesjuk under vintern, med påsar under ögonen och hy som skiftar i grått. Jag har färgen 105, lär få köpa en ny till sommaren när jag blir lite brunare. Den kostar ca 300 kronor men jag tycker verkligen att det är värt pengarna då den är väldigt dryg och passar perfekt.

MAC global glow HÄR

Och så denna highlighter från MAC. Jag köpte faktiskt den till min syster i julklapp eftersom hon önskat sig en highlighter, och så blev jag själv helt såld. Ibland när jag ska ut svänger jag förbi hemma hos familjen bara för att stjäla lite smink av henne, och då kommer den här först på listan. Jag valde en nyans brunare, då jag känner att jag kan ha den som brunpuder också (typ..?) och för att den ger så himla fin lyster. Ahhh! Är egentligen helt ointresserad av smink men går loss på sånt här. Ska försöka visa hur det ser ut på sedan, men nu måste jag springa. Puss!

tuesday

ANNONS: inlägget innehåller adlinks

Hej på er!

Klockan tickar mot eftermiddag och jag har faktiskt fått en hel del gjort, för en gångs skull. Spenderade några timmar på Acast nya kontor på Kungsgatan där jag och Alva spelade in två nya avsnitt, varav ett kommer upp idag (snart). Vi fick kika lite på de nya ytorna, som var sjukt fina. Så otroligt stort och luftigt, kände verkligen att det var en perfekt arbetsplats. Imorgon ska vi dit igen för inflyttningsfest. Ska bli så himla kul, är väldigt taggad.

Nu sitter jag hemma och insåg precis att jag har massor att göra. Skriva klart morgondagens ”tankar kring…” och skicka iväg massa intervjuer som ska upp i reklamsammanhang snart. Efter det ska jag träffa en kompis på en AW. Mycket trevligt.

Tröja HÄR // Bralette HÄR

Min fina topp från NA-KD , som såg sjukt stor ut nu på bild? Haha… Tycker den är så nice, brukar har den ute med en svart BH, typ som denna , men idag blev det min ljusgröna . Den sitter jättebra, bara det att den ibland halkar ner så att jag visar tuttarna för alla som vill se. Men det gör mig ingenting. Den är förresten på REA, såg jag nu. Bara ca 70 KR. Fantastiskt! In och kolla.

Som sagt – nu ska jag ta tag i allt som behöver ordnas så att jag inte behöver stressa upp mig ikväll. Måste ringa och tjata på några företag som inte gett min betalt också. Ugh. Vi hörs lite senare gänget! Puss

tre korta, tre långa

DET DU ALDRIG FÅR

En dag gick han ut genom min dörr och kom aldrig mer tillbaka.
Han tog med sig en svart tjocktröja från Weekday, en mössa, tre par t-shirts och mitt hjärta. Innan han stängde dörren vände han sig om och så tog han min tystnad också. Och min balans. Sedan var han nöjd. Och kvar satt jag på hallgolvet utan hjärta eller balanssinne, och tystnaden han tog hade ersatts av ett öronbedövande vrål som ekade i huvudet och rev mig på armarna. Jag tog en kudde och skrek i den för att överrösta larmet men det gick inte. Det förföljde mig som tinnitus.
Men en dag satte jag mig framför ett vitt, linjerat papper och så började jag skriva och jag såg knappt vad jag skrev för tårarna samlades i ögonen och när jag var klar var nästan allt bläck upplöst men när jag satte punkt insåg jag med förvåning att bilarna tjöt från trottoaren där nere och kaffekokaren brummade från köket och min syster skrek från hallen. Men det var helt och hållet knäpptyst.

BENEN BÄR

I somras satt jag på balkongen i Cannes och läste en bok av deckarförfattaren Hans Rosenfeldt och det finns en mening i den boken som liksom grep tag i mig och stannade.
Följande;
”Han reste sig upp och var förvånad över att benen bar honom”.
Varje gång jag ramlar omkull är jag tvärsäker på att jag aldrig kommer komma upp igen.
Och varje gång blir jag lika förvånad när det visar sig att benen bär. Att jag kan.
Det är fint, på något sätt. Att hur trasigt hjärtat än är, så kommer benen alltid att fungera. Du kommer fortsätta andas, trots att lungorna känns tömda på luft. Och hjärtat slutar inte slå bara för att det är krossat och ligger utspritt i miljoner små bitar i bröstkorgen. Du fungerar trots att du är trasig. Hur fantastiskt är inte det?

ICKE-SUNT FÖRNUFT

du lurade mig att tro
för jag var säker på att något så vackert inte kunde vara verkligt
och du lurade mig och sa att allt var på riktigt
att allt som inte syntes ändå fanns, precis som luften
att allt som kändes var konstant, precis som doften
av dina lockar och nyckelben mot min hals
hur kunde du lova att allt det där fanns?

‘sjukligt arg och hybris’ – vem är jag?

Ugh, vad dåligt med inspiration jag har. Har suttit på Il Café i snart en timme nu och stirrat på skärmen. Ska skriva veckans ”tankar kring..” och har börjat på tre olika texter men jag vet inte vilken jag ska gå vidare på. Alla ämnen är bra, men jag kan liksom inte bestämma mig. Önskar att jag hade någon som satt på min axel och pekade vad som är rätt och fel, vad som låter bra och inte. Men det skulle ju vara lite fusk, kanske.
Men medan jag sitter här kom det precis in en kommentar under detta inlägg. Den gjorde mig väldigt… orolig, typ? Från ‘Karin’, som säger såhär: ”Du verkar så mogen och självmedveten här på bloggen, men det som jag har hört om dig stämmer inte med den bild du visar upp. Folk säger att du är sjukligt arg, skrikig, har hybris och dessutom örfilar folk”.

(För det första kan jag bara klargöra väldigt tydligt att jag inte slåss, haha. Jag går absolut inte runt och örfilar folk hipp som happ och om jag någonsin gjort det så har personen ifråga förmodligen förtjänat det)

Okej, detta kommer bli svårt att formulera, men jag ska försöka. Denna kommentar i sig gör mig inte orolig, eftersom jag vet hur jag ‘är’ som person och jag vet att jag inte går omkring och örfilar folk (kanske klokt att börja dock?). Nej, det som gjorde mig orolig här, eller illa till mods, är att folk har en uppfattning om mig. Det tycker jag är läskigt. Jag glömmer väldigt ofta att jag har läsare som vet nästintill allt om mig, och varje gång jag blir påmind får jag sån jävla ångest. När jag var ute på krogen här för någon månad sedan var det någon som kom fram till mig och, på fullaste allvar, berättade vad hen tyckte om mitt och mitt ex förhållande. Hur sjukt är inte det? Det gör mig obekväm, framförallt eftersom jag aldrig kan veta vem runt omkring mig som redan har en uppfattning om hur jag är som person. Som läst ett inlägg på bloggen om att jag hatar män och sedan bestämmer sig för att jag är en äcklig feministfitta som hör hemma på zoo. Som sett mig gråta på en toalett på en klubb och antar att jag är ett psykfall. Som sett mig skrika på en kille och anta att jag har aggressionsproblem. Vet ni hur obehagligt det är att inte veta vem som redan bestämt sig för vem jag är? Här om veckan var det en person som slog sig ned bredvid mig på en bar och sa ”Hej, visst är du Olivia Hagéus? Jag har hört att du är bipolär, stämmer det?”. En helt okänd människa. Jag blev så jäkla paff.

Det jag pratar om nu handlar inte om att jag klagar över att bli ‘igenkänd’ för min blogg är inte ens stor – jag pratar om hur äckligt litet Stockholm är och hur frustrerande det är att inte kunna styra folks uppfattning om en. Jag önskar att jag kunde springa omkring till varenda människa och dela ut manifest om vem jag är egentligen är, så att folk slapp dra slutsatser. Men det går ju inte. I slutändan kan man inte styra vad folk tycker och tänker om en (ping ‘Karin’, du får gärna skicka ett privat meddelande).

Jag vet att det finns folk som läser den här bloggen för att de inte gillar mig. Det är okej, jag fattar det. Alla är inte till för alla. Och jag vet att många av er säkert träffat mig ute, och därefter dragit en slutsats om vad jag är för slags person (jag kanske varit jätteglad eller jättearg eller jätteledsen eller otrevlig), och jag kan inte stoppa er från att bilda en uppfattning om mig men jag antar att det jag vill säga (som jag säger till mig själv hela tiden) är att jag bara är en liten människa. En ung människa precis som ni andra. Jag är liksom bara ett litet knippe av existensiell ångest, precis som många andra. Det är egentligen sjukt kontraproduktivt av mig att blogga eftersom jag är så osäker, så när jag får en sådan här kommentar bryter jag typ ihop.

Jaja. Jag kan inte hindra er från att döma mig. Och det kommer ju inte direkt bli bättre ju längre tid jag bloggar. Men ni ska veta att jag inte är mer än människa och till skillnad från många andra, starkare, bloggare som inte bryr sig ett skit så tar jag faktiskt åt mig. Det kanske är jättelöjligt av mig, men under vissa perioder är jag sårbar och då blir jag jättestressad över att tänka på vad folk tror om mig. Som sagt, löjligt, men sån är jag. Så jag hoppas att ni, om ni har en skev uppfattning om mig, överväger att tänka om. För jag är en ganska snäll människa i grund och botten.
Det var allt från mig, puss på er.

Uppdate: Själva kommentaren jag nämnde var inte menad som en elak kommentar, vilket jag är väl medveten om! Inlägget ämnar mest ta upp kommentarer i allmänhet.