mina bästa skrivartips

5 tips för bättre skrivande

Jag har märkt att det är många av er som skriver, och ofta får jag fantastiska kommentarer som lyder något i stil med att jag hjälper er att hitta inspiration. Finns förmodligen ingen finare komplimang enligt mig. Men för att hjälpa er, och mig själv, lite extra på traven så tänkte jag samla mina bästa tips för att sätta igång med skrivandet på riktigt, oavsett om det är för er själva eller för någon annan eller för att ni vill publicera.

1. Läs böcker.
Första tipset är enligt mig självklart. Om man inte läser så utvecklas man heller inte, och då slutar det bara med att man sitter där framför datorn och går runt i mentala cirklar för att man helt enkelt inte vet bättre. ‘Att läsa är att resa’, brukar man (PocketShop, möjligen?) säga, och det stämmer. När du läser samlar du inte bara på dig nya ord, utan också nya världar. Hitta böcker som inspirerar dig och läs som ett jobb. Anpassa ditt bokval efter vad du vill uppnå, om ni förstår vad jag menar. Till exempel, om ni känner att era ordval är för banala, läs något med komplicerade och ovanligare ord. Jag läser just nu ”Vindens skugga” av Carlos Ruiz Zafón, som är helt fantastisk. Men jag läser också på ett annat sätt; jag granskar orden lite mer, läser om stycken jag tycker är fina och försöker imitera hans teknik. Det funkar utmärkt. Så frossa bland böcker som inspirerar dig. Ett extra tips är att sträckläsa böcker, för då hamnar man verkligen i den ‘världen’ och då är det (enligt mig) lättare att hålla sig kvar i det sinnet när man sedan skriver själv.

2. Ta en promenad utan hörlurar eller mobil.

Förra veckan hade jag inte mobil under helgen och det var faktiskt otroligt skönt. Jag var tvungen att promenera under dagarna och i början var jag irriterad och bitter för att jag inte hade något att lyssna eller titta på, men efter tio minuter märkte jag att tankarna började spåna iväg. Du tvingas liksom tänka, och när jag gör det så hittar jag på historier eller tal eller annat som jag tycker är roligt, och när jag väl hade nått min destination fick jag låna papper och penna och skriva ner saker jag tyckte om. Så det är bra att tvinga hjärnan att tänka, speciellt om man är ute och går.

3. Ha alltid penna och papper vid sängen.

Viktigt!! Obs!! Funkar med mobil också, fast penna och papper är att föredra. De bästa idéerna brukar komma, när då? Jo, när man precis ska somna. Då får jag ihop alla möjliga sorters historier och meningsuppbyggnader och texter som jag sedan måste skriva ner snabbt som fan för att inte glömma dem. Ofta är de briljanta och jag har många gånger förvånats över min totala brist på fantasi under dagtid när jag, så fort mörkret faller, verkar förvandlas till självaste Jules Verne. Och hur trött du än är – skriv alltid ner det du tänker på om du tycker att det låter bra. Skit i att sova. Det kan du göra när du är död. Eller när du är publicerad.

4. Hitta ditt utrymme.

Här menar jag både rent fysiskt men också psykiskt. Hitta en plats där du är bekväm – det kan vara på ett café, i ett hörn hemma, under matsalsbordet eller i köket. Var som helst. Men du ska känna att du är trygg och bekväm. Personligen, till exempel, så vill jag gärna sitta på behörigt avstånd från människor om jag är på ett café, gärna med ryggen mot väggen. Jag vill kura in mig i ett litet hörn där jag kan se på folk utan att de lägger märke till mig. Då skriver jag som bäst. Hemma brukar jag göra en liten ritual av att ordna det fint, lägga upp dator och papper och penna och te, och sedan sätta mig ner och bestämma mig för att jag inte får resa mig upp förrän 500 ord senare.
Men detta tips gäller som sagt också rent psykiskt. Jag gick länge omkring och våndades lite över att jag inte kände mig som någon annan författare. Missförstå mig rätt; jag tyckte att alla andra skribenter jag läste något av hade sin specifika, utstuderade stil och rytm. Ta till exempel Martina Haag, som jag ibland kan skriva lite som. Man ser ju direkt vad hon är för ‘typ’ av författare, om ni förstår vad jag menar? Om hon och Isabell Allende beordrades att skriva en bok tillsammans skulle det förmodligen sluta i ett kärnvapenkrig för att de är så olika. Jag vet liksom inte hur jag ska skriva, eftersom jag vill skriva som alla mina favoritförfattare. Men sedan insåg jag att det är ju just det som gör mig till mig; denna saliga blandning av Allende, Haag, Zusak, Ferrante, Moyes och många fler. Det är ju alla de små fragment och stycken som jag tagit med mig, alla de tekniker jag härmat och ord jag fastnat för som gör mig till mig. Så istället för att försöka dela in sig själv i ett fack så måste man liksom bara…skriva.

5. Du kommer aldrig bli nöjd.

Egentligen borde detta vara regel nummer ett. Jag önskar någon hade sagt detta till mig när jag var typ åtta och bestämde mig för att bli författare. Samma sak gäller för musiker, konstnärer, dansare… Konst kommer aldrig bli klar i konstnärens ögon, tror jag. Det gjorde mig helt förtvivlad när jag var liten. Jag började skriva en bok när jag var tolv, och varje år skriver jag om den. Jag sitter för sjutton än idag och pillar på den där jävla sagan. Stycken som jag förr tyckte var helt fulländade kan idag göra mig generad för att de är så dåliga.
Det gäller att bli nöjd och sedan låta den vara. Man kommer alltid, alltid vilja jobba mer. Man kommer alltid kunna sitta och byta ut ord, jämföra synonymer, fundera över en meningsuppbyggnad. Man kommer aldrig bli nöjd. Tro mig, när jag skrev klart en sak som jag jobbat på ett tag var jag överlycklig. Jag dansade runt ensam i min lägenhet, hoppade och tjoade och sprudlade. En halvtimme senare låg jag på köksgolvet och stirrade på min text och ba ”detta är det sämsta jag någonsin skrivit”.
Det bästa är att låta en kompis eller någon läsa igenom, ge synpunker, rätta och sedan får man bara lämna texten ifred och fortsätta framåt. Och ge sig själv lite cred. Cred! Det borde vara det sjätte tipset. Att klappa sig själv på axeln och säga; ”nu var du allt duktig”. Det är också jätteviktigt.

Sådär. Jag hoppas ni uppskattade detta inlägg! Jag är ju ingen författare men som sagt, detta är vad jag brukar göra när jag känner att jag inte kan röra ett enda finger över tangentbordet. Har ni några tips? Dela jättegärna med er!!

Enter a title

3 outfits från i Somras

ANNONS: inlägget innehåller adlinks

Nu när jag (som ni vet) börjat längta ihjäl mig efter våren tyckte jag att det skulle vara passande med en liten throwback vad gäller outfits! Som ni vet är jag inte direkt en fashionista på något sätt, men tänkte att det kunde vara kul för både er och mig att längta lite efter somrigare outfits och varmare kvällar. Vi prövar oss fram!

Jeans Dahli // Kostymjacka Zara, liknande HÄR // Skor Adidas Superstar // Metallic väska TopShop

Minns ni detta? Jag och Maja var i Malmö för att se Rihanna spela, och i samma veva färgade jag håret isblondt hos Bruns Frisörer (som för övrigt är de bästa jag varit hos). Vi hade så himla kul den dagen, promenerade omkring och kände mig som en ny människa. Vilket jag typ var.

Klänning med hög hals HÄR // Nätstrumpbyxor liknande HÄR // Boots HÄR // Megans stövlar HÄR

Jag och Megan när vi var på Lyko inspelning. Det var en så himla speciell dag, minns verkligen hur känslan låg i luften. Hade i alla fall börjat känna mig bekväm nog i håret, så att jag kunde platta det och ha det rakt. Och med mina höga nätstrumpor kände jag mig hur fancy som helst.

Skjorta HÄR // Jeans Cheap Monday, liknande HÄR // Boots HÄR // Väska Prada, liknande HÄR

Stockholm Fashion Week. Hade på mig mina fina jeans från Cheap Monday som jag älskar, och som jag faktiskt inte hade använt en enda gång sedan jag fick dem när jag var tretton. Nu passar de perfekt och jag bär dem hela tiden. Mjao. Väskan är Megans som jag fick låna för dagen. Och mina favvoskor från Acne.

Var detta ett tråkigt inlägg…? Gör mitt bästa här borta i Linköping, haha. Lite svårt att plåta och hålla på när man sitter bakom ett skrivbord hela dagen. Ni förstår säkert! Har ni någon favorit? Eller tycker ni att jag ska sluta tramsa med outfits och lägga ner det där för gott? Förstår helt om det är så ni känner. Vi hörs sen, puss!

megalomanen i dörren

Det är lördagskväll. Eller natt, beroende på hur man ser på det. En del skulle till och med kunna hävda att det var söndag morgon, när jag, måttligt förvirrad, blir utvisad ur den exklusiva klubben som ligger precis vid Svampen. Jag skyndar mig därifrån och kastar en förvånad blick bakom axeln, nästan skyggt. Sedan promenerar jag hem medan ilskna tårar stiger i ögonen.
Äsch, vi spolar tillbaka. Vi tar det från början.
Den första gången jag kom i kontakt med begreppet ”pointer” var, till ingens stora förvåning, i Paris. Entrén till den omtalade klubben ”Titty Twister” omringades av 4-5 vakter med högdragna miner och rastlöst kroppsspråk. De verkar cirkulera kring en liten kille som stod längre in, närmare foten till trappan. Han var kort, och det märktes att det störde honom för han sträckte på sig på ett onaturligt sätt. Anletsdragen var utmejslade och på många sätt perfekta – han var helt enkelt jävligt snygg. I sin rock och med sin likgiltiga min stod han innanför muren av vakter, ofta med ena handen i fickan, medan han betraktade oss utan att rubba sitt totalt frusna minspel.
Jävlar vad jag ville ligga med honom.
När han såg någon han inte tyckte passade in på klubben, fixerade han personen helt kort med blicken innan han, nästan omärkligt, skakade lätt på huvudet. Vakten uppfattade signalen, vände sig bestämt om och meddelande kort och gott beslutet till gästen;
”Nej.”
”Men…”
”Nej.”
Gästerna fick gå därifrån, ofta med en liten uppgiven blick eller ett irriterat muttrande, men de gick. De vände sig om med sina kära vänner och promenerade helt enkelt vidare till någon annan av Paris hundramiljoner nattklubbar.
Killen i dörren, som helt enkelt kallades ’killen’ (även av honom själv; han bad att få bli kallad Guy, ett smeknamn som kändes ganska onaturligt men vem var jag att protestera? Förresten kanske det inte ens var ett smeknamn) hade ett lugn och en enkelhet över sig som jag gillade. Senare kom vi att bli vänner på det sätt man blir när man är ute tillsammans ungefär tre av sju veckodagar. Jag brukade stappla ut till honom i entrén, bjuda honom på en Marlboro Gold och göra mitt bästa för att förstå honom när han redogjorde för sina politiska ståndpunkter på blixtsnabb parisiska. Trots att vi faktiskt blev vänner kunde han fortfarande neka mig ibland, med ett snett leende på läpparna, och jag blev lika förbannad varje gång, men eftersom utbudet av klubbar var så stort så var det egentligen inga problem med att bara ta sig vidare. Till slut passerade vi gränsen när jag officiellt blev en stamgäst, och då slutade han neka mig. Han brukade oftast stå i ett hörn av klubben och garva åt mig där jag stapplade omkring i full färd med att stjäla någons flaska champagne eller sätta eld på baren.
En kväll lät han mig vara pointer. Vi stod uppe i entrén och väntade på att folk skulle börja komma. Den kvällen var jag där själv, eftersom ingen av mina kompisar hade haft lust att hänga med. Men vid det laget kände jag halva klubben så det var aldrig några egentliga problem med att hitta umgänge. Hur som, så stod jag och ’Guy’ vid entrén när han plötsligt vände sig mot mig.
”Du kan försöka” sa han med sin sedvanligt låga röst.
”Försöka vaddå?” frågade jag.
”Att vara pointer.”
”Okej…” sa jag osäkert och blickade ut över de väntande gängen av unga, uppklädda människor. Det stod ett tiotal vid banden, men inte fler än så (jag har alltid undrat varför man köar till klubbar i Stockholm. Det är egentligen helt absurt). Jag kikade på två tjejer i tjugoårsåldern och nickade åt honom.
”De där två, är de okej?”
Han mönstrade den med sin lugna blick, och jag insåg plötsligt vad han gjorde. Han såg aldrig på den för länge, svepta bara med blicken över dem helt kort, så att det inte skulle se ut som om om han verkligen tittade på dem.
”Nej” sa han svalt.
”Varför?”
”De passar bara inte.”
Han log. Jag ryckte på axlarna.
”Detta sög” meddelade jag, ”Urtråkigt jobb. Jag behöver en drink. Vi ses snart.”
Han skrattade åt mig när jag försvann in i klubben och jag vinkade över axeln.
Efter det har jag egentligen inte tänkt så mycket mer på den där märklige, snygge mannen i rock som svepte med blicken utan att aldrig låta den stanna för länge. Jag hörde att han flyttade till St. Tropez. Men vad vet jag.
Hur som – det var min idé av en så kallad ’pointer’. En person som helt enkelt justerade gästerna efter vad klubben ville uppnå rent varumärkes-mässigt.

Så när jag står utanför en populär klubb i Stockholm kan jag inte för mitt liv förstå vad i allsin dar den kokainstinnige mannen vid entrén sysslar med. Han, som tilldelats jobbet som ’pointer’, är inte det minsta lik den lugne, stabile och rannsakande mannen jag träffade i Paris, som fick en att lita på att han visste bäst. Den här killen är hysterisk.

Att gå ut i Stockholm är ett jävla skämt på många sätt. Jag har redan nämnt den fullkomligt befängda idén med köer. Jag upprepar: KÖER, till en nattklubb. Som djur trängs människorna utanför och ber om att få bli insläppta så att de kan få dansa bort lite vinter-ångest. Vakterna stirrar som gamar på folkhavet, fräser och puttas när man kommer för nära, och många gånger har jag funnit mig själv hoptryckt i mitten av alla dessa dans-törstiga ungdomar och helt enkelt bara tittat upp mot himlen och frågat Gud eller stjärnorna eller vem som nu kan tänkas lyssna; Vad fan håller jag på med? Jag brukar fnittra lite åt mig själv vid sådana tillfällen.
Stämningen utanför klubben är hätsk. Folk slåss för att komma in. Ofta följer stressen med in på klubben så att atmosfären blir orolig och kvävande. Dessutom, om man nu kommer in, känner man en helt överdriven tacksamhet för vakterna (som man försöker bli vän med) och ’pointern’ (som man snabbt smiter förbi med en vinkning).
Och så står man där på klubben, betalar drinkar för 170 kronor styck och gör sitt bästa för att inte verka full (för då blir man utslängd. Gud förbjude att man förtärde alkohol på en nattklubb). Sedan dansar man lite med en halvsliskig kille från Kalmar, innan man, klockan 02.11, blir utslängd ändå. Anledningen är oklar, men vakten ser trött ut.
Nej, det är verkligen inte roligt att gå ut på klubb i Stockholm. Det är tvärtom riktigt jobbigt. Hela upplevelsen är inte det minsta avslappnad eller rolig, utan tvärtom stressande och extremt påfrestande. Stämningen är hysterisk, varenda människa beter sig som om de var höga på amfetamin (i och för sig inte helt omöjligt), man knuffas och trängs och undviker vakterna så mycket man bara kan, för om de har en dålig dag räcker det med att man ser dem i ögonen så tappar de kontrollen över sitt maktmissbruk och går lös på en.

När jag promenerar hem från klubben mitt i natten, efter att ha blivit utslängd av högst oklara anledningar, tänker jag att jag har tröttnat. Och inte så att jag vill framstå som en gnällig, nittonårig tjej som är förbannad och kränkt över själva händelsen, nej, jag är mer resignerad. Och dessutom är jag, hör och häpna, föga imponerad av utelivet. Jag försöker bara göra det bästa av situationen, som redan är jävligt shitty.

Så ibland, när jag står där utanför någon klubb och blir nekad av den märkliga mannen som springer fram och tillbaka längst de röda banden som om han var ett vilddjur fångad i bur, kan jag liksom se mig själv utifrån och börja skratta. Åt mig själv och åt hela situationen. Jag menar, kom igen.
Det måste vara väldigt jobbigt att vara en så kallad pointer. Ibland tycker jag synd om dem, men oftast bara i max två och en halv sekunder innan jag påminns om vilka jävla galningar de är, och så försvinner medkänslan lika fort som den kom. Men jag kan tänka mig att det måste vara extremt påfrestande (för att inte säga högst förvirrande) för psyket att bli omtyckt i sex timmar varje kväll för att sedan bli bortglömd. Under helgerna vill alla vara din vän, men om du skulle möta någon av dessa inställsamma ungdomar i mataffären skulle ingen ens bemöda dig med en blick. De skulle förmodligen inte ens känna igen dig. Jag menar, varför skulle de? I deras värld existerar du endast som ett verktyg, ett hinder att bearbeta så att kvällen inte slutar i förtid på MacDonalds på Kungsgatan. Men en människa? Knappast.

Klart man blir galen av det. Jag antar att man måste beväpna sig med en gränslös arrogans och en gnutta storhetsvansinne (och kanske ett halvt gram kokain) för att ens klara av kvällen. Jag personligen skulle bli tokig. Det är som att vara känd och uppskattat för en kväll, och sedan bortglömd resten av tiden. För egentligen, om vi ska vara helt ärliga – när du säger upp dig från jobbet som pointer, är det då någon som ens kommer nedlåta sig att ge dig en blick? När de inser att du inte längre har makten över deras lördagskväll, kommer de ens minnas hur du ser ut? Eller ännu värre (och ännu troligare), kommer de ens bemöda sig att vara trevliga? Jag skulle nog inte det. Kalla mig en hemsk människa, men i samma sekund som din oansenliga och fullkomligt världsliga så kallade ’makt’ försvinner eller tappar sitt värde, så skulle jag vilja hålla dig på så långt avstånd som möjligt. Att vara polare med en pointer är jävligt nice, men att vara polare till en ex-pointer…? Nja. I think the fuck not.

Jag har således bestämt mig för att bojkotta Stockholms klubbar. Inte av politiska eller ens moraliska skäl, utan helt enkelt för att jag inte vill må så dåligt som jag gjorde när jag promenerade hem på kungsgatan med ilskna tårar rinnandes nedför kinderna. Jag vill inte ge en vakt, eller en ‘pointer’, den makten över mig, för när de missbrukar den blir ångesten så jävla påtaglig. Det finns ingenting värre än att inte bli tagen på allvar, och om man sätter sig i en sådan situation som man gör när man går ut i Stockholm, blir man sällan ens sedd som en människa. Jag kanske är en av de personerna som är orimligt stolt och känslig, men att känna att ingen lyssnar på mig gör mig galen. Att känna mig misskrediterad gör mig ännu tokigare.
Så numera hittar ni mig bara på barer eller på klubbar där jag känner vakterna och vet att de inte är förgiftade av maktmissbruk. Och jag ska aldrig igen, oavsett hur förvirrat tillstånd jag befinner mig i, glömma vem ‘pointern’ egentligen är. Nämligen bara en anställd.

Vars lön betalas av mig.
🙂

spring

Hej på er!

Vilken fantastisk dag. Alltså, wow. När jag skulle gå ut för att promenera hem till mamma doftade det vår. Och vid kyrkan som jag går förbi har blommor slagit ut! Jag tror faktiskt inte ni förstår vilka lyckokänslor jag fick. Nästan så jag ville gråta av lättnad. Äntligen, äntligen, äntligen börjar de ljusa tiderna. Åh.

Det har varit en jävligt lång vinter, det kan vi komma överens om va? Fy sjutton. Ser fram emot ny energi och massor av solsken. Förlåt för löjligt inlägg men ja, jag är så överlycklig så ni förstår inte.
Skönt, faktiskt, eftersom gårdagen sög. Eller, slutet på kvällen sög. Jag firade fina Paula med massa vänner och vi hade det hur bra som helst tills saker gick utför, för min del i alla fall. Promenerade hem tidigt och bestämde mig där och då att jag ska flytta tillbaka till Paris i höst. Fattar egentligen inte ens vad jag gör här fortfarande, om jag ska vara helt ärlig. Jag hatar Stockholm i allmänhet och utelivet i synnerhet, så har bestämt mig för att packa mina väskor och get the fuck outta here. Ska fila lite mer på den planen, men är taggad.

Nu ska jag faktiskt börja dra mig mot Linköping där jag ska jobba under veckan. Vi hörs snart!

i left a note in the hallway

Idag är jag glad.

Jag satte punkt. Och skrev en titel. Mitt projekt är härmed avslutat.
Nu ska jag fan ut och fira. Och snart, alldeles snart, kan jag dela med mig av detta fantastiska jag jobbat på.
Älskar er

brasserie balzac – paris mitt i stockholm

Brasserie Balzac 
odengatan 26 
Stockholm 

Här om veckan bestämde jag och Joanna oss för att testa på ett nytt AW-ställe, som jag nämnde här på bloggen. Jag googlade runt lite innan jag hamnade här, ett relativt känt ställe som jag aldrig besökt. Blev glatt överraskad av stället!

Det är alltså en resturang/bar (dj på helgerna) med franska vibbar. Jag älskar brasserier, de får mig att känna mig hemma. Stämningen var avslappnad, bartendern stannade gärna upp och pratade lite med gästerna, och folk satt både och åt och tog en öl efter jobbet. Jag som älskar Paris kunde ju inte låta bli att älska detta ställe också. Tog med Paula och Maja dit för lite drinkar och ostron, så nice. Det är relativt dyrt, men inte så att man tuppar av. Dessutom tycker jag att man kan betala för ‘känslan’, om ni förstår vad jag menar? Hit vill jag gå med höga klackar, rött läppstift och ett kollegieblock under armen, lite stereotypiskt sådär. När jag saknar Paris extra mycket ska jag gå hit och sätta mig i baren och låtsas att jag befinner mig på ett brasserie vid le Marais. Ni kan säkert se det framför er.

Finaste vännerna.

Om ni känner för att gå dit en sväng så skulle jag rekommendera fredag, då stället blir lite mer stökigt. Sätt er i baren och beställ husets vita, mingla med folk på stolarna bredvid eller bara njut av att atmosfären. Om ni ser en blond kille med glasögon bakom baren, hälsa från mig! HÄR hittar ni deras hemsida. Puss!

intervjuer av mig

Som ni kanske vet så har jag ju jobbat med texter för NCK rätt länge nu, och äntligen kan man läsa intervjuerna jag har skrivit! Alla texter och sådant är också skrivna av mig. Känns så himla kul att se sin egen skrift på en hemsida, om ni förstår vad jag menar? Det är ju liksom inte bloggen det här, det är ju mer professionellt. Så kul!

Ni hittar hela intervjuerna HÄR & HÄR

Det var väldigt kul att skriva intervjuerna, även om det var svårare än jag trodde.. Allting ska vara perfekt. Satt länge och filade på texterna, bytte ut ord, blev frustrerad, surade i ett hörn. Haha. Men till slut blev det ändå ganska bra. Åh, hoppas ni tycker de är intressanta! Har aldrig skrivit intervjuer förut så är verkligen en rookie. Ge gärna tills om ni vill! Puss

where have I been

me trying to flirt

Hej på er!

Förlåt, förlåt. Har varit lite borta. Bokstavligt talat – har varit borta. I huvudet, typ. Igår drabbades jag av en fruktansvärd migränattack, förmodligen eftersom jag var ute i både onsdags och torsdags. Mweh. Inte alls bra. Så låg hemma hela dagen, med neddragna persienner och duckade för varande telefonsamtal och sms jag fick. Stängde av helt. Senare mot kvällen gick jag hem till mamma och fick sova där, haha. Stella mötte mig vid dörren och plirade upp på mig;
”Jag är sjuk” meddelande hon.
”Jag med” sa jag.
”Jag har ont i huvudet”
”Jag med”
Hon såg ut att fundera lite på detta innan hon tog mig i handen och klappade på sängen. ”Man måste vila” sa hon strängt.

Ja, så det var min fredagskväll. Väldigt skönt faktiskt. Nu ska jag skriva, blogga och organisera mitt kaotiska liv innan det är dags för drink ikväll hos Paula som fyller år. Ska bli kul!! 

​Förresten, ni anmärkte om podden, och jag såg precis att avsnittet inte kommit upp på iTunes. Förlåt för det! Var helt säker på att det var uppe.. Ska försöka ladda upp avsnittet igen. Men om iTunes krånglar kan ni alltid lyssna på acast

”tankar kring…” en tom säng

När jag vaknar är sängen tom.
Jag sätter mig yrvaket upp och drar handen genom håret. Det är tovigt och rufsigt. Med ett stön slänger jag benen över sängkanten och ställer mig upp. Rummet snurrar i några sekunder och jag känner mig desorienterad. Sedan vänder jag mig om och konstaterar det uppenbara faktumet igen;
Sängen är tom.
Men det var den inte när jag gick och lade mig.
Eller, när vi gick och lade oss. Jag minns ett virrvarr av brunt hår, stora händer och skrattgropar. Vänliga ord, mjuka smekningar.
Och nu en tom säng.
Jag sätter på kaffekokaren och stirrar trött på den medan den brummar. Tar upp telefonen bara för att se att jag inte fått några nya sms. Inte för att jag hade förväntat mig något mer än bara sex, men det hade varit trevligt med ett hejdå.

De få gånger jag träffat någon ute och sedan spenderat natten med honom har jag alltid varit på det klara med vad vår stund tillsammans betydde. Ett utbyte av tjänster – sex och närhet och sovsällskap. Någon som tillfälligt kan fylla ens tillfälliga tomrum (ha-ha) och någon som ,förhoppningsvis, kan tillfredsställa en för natten, både fysiskt och psykiskt. Om man är på det klara med vad (icke) relationen går ut på är det väl inte särskilt överdrivet att dessutom be om lite respekt?
Varför är det oftast tjejer som blir lämnade på morgon?
Det finns en risk att jag generaliserar just nu, men enligt mina egna erfarenheter är det just tjejer som vaknar upp ensamma efter att ha haft ett one night stand. Jag skulle då aldrig vara så ohyfsad att jag bara gick därifrån utan att säga hejdå, hur tråkig eller banal ligget än var.

Ibland får jag känslan av att killarna är så otroligt präglade av medias (speciellt filmers) renodlade (läs: felaktiga) uppfattning gällande kvinnor att de är fullkomligt vettskrämda för att vi ska förvandlas till hysteriska monster som viftar med förlovningsringar bara de andas i vår närhet. De måste vara övertydliga med att de ’inte vill binda sig’, ’inte är redo för ett förhållande eller ’inte vill ge falska förhoppningar’.

På ett sätt är deras försvarande ord likvärdiga med meningen ’bli inte kär i mig’, fast dessa konstateranden är mer åt det irriterande hållet. Om jag träffar någon ute på en klubb som jag bestämmer mig för att ligga med så är det väl klart som fan att jag inte heller hoppas på ett långt och lyckligt förhållande med personen i fråga. Tjejers, eller kvinnors, sexualitet reduceras återigen till något icke existerande, ett modernt påhitt av feminister som felaktigt hävdar att kvinnor faktiskt också kan tycka om random sex med främlingar utan att förvänta sig något annat än en rimligt hård snopp och lite jävla hövlighet morgonen efter. Typ en kopp kaffe eller ett ’hejdå’.

När jag sitter där i köket med rufsigt hår och stirrar på den brummande kaffemaskinen känner jag mig, till min stora irritation, återigen känslig och svagsint för att jag tar illa upp då jag vaknar i en tom säng. Jag känner hur desperationen och förvirringen stiger i mig när det blir så solklart att han inte haft en tanke på att uppträda med respekt och vänlighet. Istället har han smitit ut genom dörren innan jag ens vaknat, och om jag någonsin träffar honom igen så vet jag med hundra procentig säkerhet att han kommer att se på mig med medlidande och säga något i stil med;

”Jag ville inte såra dig… men det var ju bara tillfälligt…”

Och jag kommer, ännu en gång, att känna mig dum.

glory and gore

ANNONS: inlägget innehåller adlinks

Hej på er!

Det är tisdag idag vilket betyder nytt avsnitt av Vad sa hon?. Avsnittet är lite försenat, så det håller på att laddas upp nu men det kommer komma upp när som! I veckans avsnitt gör jag ett svinroligt personlighetstest på Alva och dessutom får jag en enorm tankeställare gällande hur jag är som person. Vi satte oss ner och spelade faktiskt in en riktig konfrontation. Kändes lite läskigt när vi gick därifrån, eftersom jag lämnar ut rätt mycket av mig själv och dessutom framstår jag inte som särskilt fin människa, men vi är ju ändå fast beslutna att låta podden vara så naturlig som möjligt så det är väl bara att köra, antar jag.

Jacka liknande HÄR // Jeans American Eagle, liknande HÄR // Skor (REA) HÄR // Solglasögon HÄR // Tröja liknande HÄR

Vad svårt det var att hitta liknande produkter denna gång. Hm. Jackan fick jag låna av fina @paulawallin, diggare den verkligen. Har kikat på en likadan fast med ljusare ‘ull’ eller vad det nu kallas. Länkade den här ovan. Skorna vet jag att många frågat om, som ni ser är de sjukt smutsiga vilket är så himla synd för de är så jäkla snygga. Får alltid komplimanger för dem. Och nu är de på rea! Om jag inte minns helt fel finns de också i grönt, vilket skulle vara så nice till våren. Och tröjan har jag lånat av en kompis. Alltså, hett tips haha. Låna tjocktröjor av era killar/killkompisar och stoppa in den lite i jeansen, tycker det är så fint. Och jag älskar ju oversize så. Det kan ni prova!

Förresten, ser ni hur tokigt jag står på andra bilden…? Haha. Skulle ändra pose. Sekunden efter att Paula tog den bilden ramlade jag, har en så himla rolig bild på det. Lägger upp händelseförloppet på snapchat. Jag heter OliviiaHageus, in och följ mig!

Nu ska jag jobba!!! Har massa saker att ta igen, som vanligt…? Haha. Vi hörs snart!