Tankar kring...

”tankar kring…” osäkerhet

De tittar på mig.
Klockan är 22.04 en fredagskväll. Jag står vid baren och ska precis beställa när jag märker att några tjejer tittar på mig. De står på andra sidan med varsitt glas vitt vin i handen.
Och de stirrar på mig.
Eller?
Jag tittar ner i marmorskivan och försöker att dämpa den krypande paniken som sticker över armarna och gör benen avdomnade. När jag beställt mitt vin skyndar jag mig tillbaka till mina kompisar, men obehaget försvinner inte. Jag känner mig naken och konstig, påfrestande medveten om mig själv. Till slut ruskar jag på mig och ställer mig upp för att gå ut och ta en cigg. Påvägen ut stöter jag på dem.
”Hej” säger de unisont.
”Hej” säger jag och min röst har en hysterisk underton. Nu kommer de säga något hemskt. Typ anmärka på att jag ser full ut. Eller fråga om min psykiska ohälsa. Eller säga att de tycker att jag ligger med väldigt många killar.
”Vi gillar din blogg” säger en av tjejerna.
Va?
”Va?” säger jag begåvat.
”Jaa,” den andra tjejen ler lite blygt, ”Alltså, förlåt om vi bara kommer fram. Men din blogg är jättebra”
”Gudtacksåmycketvadgladjagblirvisessenarejagmåstegånu” säger jag stressat och rusar ut ur baren. Jag rundar hörnet mot garaget och lutar huvudet i händerna.
Varför är jag så jävla nervös?

När jag var elva brukade jag ofta spatsera omkring i randiga, omaka strumpor. Jag minns särskilt ett par som var neonrosa med rutigt mönster. De räckte upp till knät och de var, på alla sätt, fruktansvärt fula men jag bar dem ändå. När jag var tolv vägrade jag sminka mig eftersom jag trodde att det var djävulens påhitt. När jag däremot fyllde fjorton och börjat gilla smink, blev jag kallad fjortis. När jag var femton klippte jag av mig håret och färgade det mörkbrunt för ett jobb för Redken, och då möttes jag av nya, fantasifulla smeknamn, såsom ”polsk hora”. En del killar i klassen var mer originella, och sa kort och gott att ”fan, vad fult det blev”.
När jag var sjutton gick det rykten i Stockholm om att jag tog kokain. Okända människor kunde möta min blick och gestikulera retsamt med ena fingret under näsan och skratta när jag himlade med ögonen. Andra benämnde mig bara rakt av som ”koks-olivia”. Och, såklart, alltid med kommentaren ”hon är fan sjuk i huvudet”.
Så sammanfattningsvis har jag blivit kallad det ena och det andra, men när jag tittar tillbaka på alla dessa olika incidenter finns det en enda gemensam sak;

Jag brydde mig inte ett skit.

Jag tog aldrig illa upp. Jag borstade av kommentarerna som om de var små dammkorn som fastnar på axlarna, drog handen genom mitt korta hår och fräste tillbaka. Jag tog aldrig skit. Jag brydde mig inte över huvudtaget. Det fanns ingenting som var för fräckt, för taskigt, för elakt sagt. För jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Jag har alltid varit en sådan som tyckt att jag var bäst och om folk inte höll med var det helt enkelt för att de inte var begåvade nog att förstå min storhet. Jag var den vackraste, smartaste och roligaste personen jag kände och all bekräftelse jag behövde var den jag fick av mina vänner och min familj.
Någonstans påvägen förändrades dock det. För nu, när jag sitter på Taverna Brillo en fredagskväll klockan 22.04 tror jag att alla vill mig illa. Jag har utvecklat någon slags paranoia som gör mig osäker, obekväm och rädd. Jag tror att alla tycker att jag är en jobbig jävel, en sådan som är omogen och töntig och tror att hon kan bli en bra författare men egentligen bara är fett priviligerad. Jag förväntar mig att folk ska se ner på mig. Jag förväntar mig att de redan har en bestämd uppfattning om mig, och det värsta är att nu förtiden bryr jag mig. Alldeles för mycket.
Jag har officiellt blivit en osäker person.
Det är helt och hållet främmande för mig. Jag som alltid haft ett litet släng av storhetsvansinne är nu extremt mottaglig för folks åsikter. Jag tar åt mig. Hur sjukt är inte det?

Jag har aldrig kunnat relatera till mina kompisar som haft dessa sortens problem när de var yngre. Jag fattade aldrig varför de var så himla osäkra och nervösa och inte kunde ta kritik. Och nu finner jag mig själv sitta hemma och läsa kommentarer och undra, har dessa personer rätt? Är det sådan här jag är?

Varje veckas ”tankar kring..” brukar ju handlar om saker som jag kommit underfund med. Tankar kring saker jag har upplevt, och saker jag förstått mig på. Men detta är främmande. Därför tänkte jag avsluta med att fråga er; hur gör man när man är osäker? Hur tacklar man skitsnack? Hur ignorerar man impulsen att lägga sig ner på köksgolvet och kura ihop sig till en liten boll så fort man hör ett enda kritiskt ord?
Jag vet att jag egentligen får skylla mig själv som lägger ut hela mitt liv på internet, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill bli omtyckt och älskad av alla. Jag vill att alla ska tycka att jag är snäll och vänlig, inte otrevlig och dryg. Men jag kan ju inte springa omkring till varenda kotte och övertyga dem. Det vet jag.
Jag kanske bara går igenom en märklig period. Osäkerhet borde ju egentligen vara en rätt vanlig sak som de flesta kan tackla utan att få vansinniga impulser som typ, ’nej nu färgar jag håret grönt och flyttar till Alaska’ eller ’hur fejkar man sin egen död?’. Men jag har ju alltid varit lite manisk, det vet vi alla.
Så hit me. Nu är det er tur att hjälpa mig. Hur hittar jag den där tjejen som borstade av allt som om det var små dammkorn som fastnat på axlarna? För jävlar vad jag saknar henne.

16 svar till “”tankar kring…” osäkerhet

  1. Hanna skriver:

    Åh herregud vad jag känner igen mig i detta. Jag har varit en extremt osäker person sedan jag var 12 år gammal ungefär, så jag är van vid känslan. I vilken situation jag än befinner mig i där andra människor finns omkring mig, känner jag mig som den minsta människan i världen. Jag känner mig fruktansvärt ynklig och maktlös, och som om jag vore längst ner i någon slags hierarki. Det känns som om alla är bättre än jag, på allt. Jag känner att jag ständigt måste bevisa att jag är som andra och gör allt för att folk ska se att jag är självsäker men det går aldrig. Minsta lilla kommentar om mig kan få mina ögon att tåras av ilska och förnedring, trots att kommentaren kanske inte ens är illa menad på något sätt. I grupper med människor vill jag ta plats men jag vågar inte för jag är för rädd för folks åsikter om mig. Dock har jag mina glimtar ibland. Vissa gånger, sällsynt men dock, bryr jag mig inte ett. jävla. skit. jag bara går ut där, gör min grej och skiter i vad andra har att säga om mig. Vill de säga saker så får de göra det. För det är inte mitt problem. Jag gillar att tänka djupt, men i sådana situationer tänker jag bara kortfattat och logiskt. ”Jag bryr mig inte om dem” och så gör jag inte det. Som sagt, detta sker för mig sällan men när det sker funkar det. Bara fortsätt smutta på ditt vin och titta bort, lägg ingen fokus eller energi på dem som ger dig den osäkra känslan. Försök att låta det rinna av dig och ignorera det. Försök att plocka fram den säkra känslan du hade förut, för jag tror att om man haft en känsla kan man hitta den igen. Kram på dig

  2. M skriver:

    Du måste lära dig att älska dig själv så mycket att det inte spelar någon roll om ingen annan gör det. Det kommer i sin tur leda till att du inte behöva söka bekräftelse hos andra. Det enda som spelar någon roll är att du trivs med den personen du är. Bara för att du stöter på en person som tycker att du är en bitch så betyder ju inte det att du faktiskt är en bitch. Ingen annan kan bestämma hur, vad eller vem du är – det vet du bäst själv. Jobba på att älska den person som du verkligen är och skit i alla andra. Om du hela tiden anstränger dig för att bli omtyckt och sedd på ett visst sätt kommer det bara leda till att du alltid ger och ger av dig själv, för att bevisa något, och till slut kommer ingenting finnas kvar.
    Om man inte älskar sig själv så är det klart att man blir svag för kritik. Det är enkelt att säga att man tycker att man är så jävla bra och snygg till andra, man vill ju framstå som självsäker och stark, men vad spelar det egentligen för roll om man inte är så övertygad om det själv?
    Kanske lite rörigt, hoppas du förstår!

  3. HildaRehn skriver:

    Åh du beskriver EXAKT så som jag känner! Som liten tog jag ingen skit och körde mitt egna race men nu är jag extremt osäker och tar åt mig av all skit. Vill ha bekräftelse hos folk jag inte känner och folk jag inte gillar. Jag vet inte hur jag tar mig tillbaka till gamla jag, men jag jobbar på det. Fy vad du är bra Olivia! <3<3

  4. alicegorans skriver:

    Jag tror att anledningen till att så många känner som du är just för att alla egentligen beter sig såhär, det är det som vi tror på och värderar, hur andra see oss alltså. Tillslut anpassas våra personligheter och utseenden utifrån åsikter från människor med samma tankesätt som dig. Vi är ju bara mänskliga, vi observerar, försöker förstå och anpassar oss. Ibland när ja som dig nner mig iakttagen av dömande blickar så försöker jag kliva ut ur min egen kropp och se på mig själv som om jag vore en karaktär i en film, och komma fram till hur jag skulle vilja att den karaktärerna hade reagerat om den var i samma situation. Det funkar inte alltid, det kanske inte funkar för dig alls men jag anser att det ibland är skönt att se sig själv ur sitt eget perspektiv. Alla tänker bara på sig själv i alla fall, oavsett hur personlig och egen en människa är så kommer vi förfallits att vara egoistiska då vi alla lägger ner onödigt mycket tid på att tänka på oss själva och hur vi vill tänkas på och bli presenterade. Jag relaterade till din text väldigt starkt då jag själv just nu sitter i samma situation och et börjar bli ett problem. Det känns sjukt att tänka att jag var coolare i fjärde klass än nu och jag känner mig mindre än någonsin. Det är nästan så att man att det fanns en klubb man kunde ansluta sig till där just detta problem togs upp

    Hang in there champ

  5. F skriver:

    Jag tror inte det är så illa som du tror. Att tycka att man är störst bäst och vackrast är också en form av osäkerhet, fast i en slags outlöst form. ”Äkta självsäkerhet” är mer ett lugnt, icke-komparativt tillstånd, tror jag. Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man, och desto mer förstår man världen runt omkring en. Som barn och liten är det nog ganska vanligt att man tycker att man är just bäst; det gör en stenhård på ytan, men det gör en väldigt känslig, lite som en glasvas. Att tappa det här lite överdrivna självförtroendet tror jag tyvärr är oundvikligt, för det är väldigt skört. Kanske är det då lika oundvikligt att man går igenom en kort fas av total osäkerhet, innan man börjar acceptera att alla inte kommer tycka om en, att man inte är snyggast och smartast och coolast och att det är okej? Jag vet nämligen att jag var precis likadan som du (är likadan). När jag var liten var jag bäst på allt. Sen när jag blev lite äldre, insåg jag att det var omöjligt att vara bäst på allt hela tiden, och då drog jag slutsatsen att jag antagligen var sämst. Men ju äldre jag blir desto mer börjar jag acceptera att jag är bra på vissa saker, dålig på andra. Och det gör inte att folk dömer mig, det gör mig mänsklig. (Och dessutom hade det varit väldigt tråkigt att leva i en värld där man verkligen var bäst på allt, eftersom man då inte hade haft något utbyte med andra människor, att bli överraskad av andras intelligens och tankar etc är ju något av det coolaste och finaste i livet!!) Ibland har man dåliga dagar och känner sig som en loser. Det tror jag tyvärr händer alla människor, hela livet. Men annars tror jag att osäkerhet och blir bättre ju äldre man blir. Kram på dig och fortsätt alltid skriva!

  6. A skriver:

    Är du kvar hos mikas? Kan inte hitta dig där hehe

  7. matildawahlund skriver:

    Du är så jävla bra!!

  8. Sofia skriver:

    Kika gärna in hos oss , skriver om småbarnslivet mellan Sverige o Spanien då vi har hus både här o i Marbella . <3

  9. E skriver:

    Jag har varit en osäker person så länge jag kan minnas, men de senaste åren har jag långsamt börjat bli mer självsäker. Inför en jobbig situation brukar jag tänka ”vad är egentligen det värsta som kan hända nu och hur skulle det påverka mig långsiktigt?”, vilket får mig att inse att till och med den värsta katastroftanken inte är så farlig. Om jag till exempel skulle göra bort mig när jag redovisar något inför klassen i skolan, så skulle det ju vara jobbigt i ett litet tag. Folk skulle kanske döma mig, men de skulle inte gå runt och tänka på det efteråt. De kanske kommer ihåg incidenten i några månader, men så småningom kommer de glömma bort det helt. De har bättre saker för sig än att tänka på mig. Och jag själv skulle ju självklart må dåligt om jag gjorde bort mig, men det skulle gå över det med. Enbart en extremt liten tid av mitt liv skulle ägnas åt det där jobbiga, så småningom skulle jag glömma det och det skulle vara som om det aldrig hänt. Jag brukar helt enkelt försöka se på mig själv och mitt liv från ett större perspektiv, så att jag inser hur små och onödiga de situationer jag oroar mig över egentligen är, och hur dumt det är att vara osäker och bry sig om vad andra tycker. Ofta är folk så upptagna med att vara osäkra på sig själva att de knappt lägger märke till andra. Det här blev extremt rörigt och flummigt haha, hoppas du förstår lite grann i alla fall. Tack för att du finns och skriver så fint! Kram<3

  10. A skriver:

    Fina du! Gillar verkligen dina ”tankar kring”. Jag har själv som många andra upplevt det du pratar om, osäkerhet, paranoia för vad andra ska tycka etc. Tidigare har jag varit en ganska frispråkig, modig och självständig person. Jag sa ”Fuck IT” till allt och alla, de fick tycka vad de ville. Jag bryr mig inte ett skvatt. Men nu när osäkerheten börjar krypa upp på mig insåg jag mitt i all sorg för det. Att jag kanske växer upp. Jag kanske inte är den rebelliske tonåringen jag tidigare varit, kanske mitt konsekvenstänk utvecklas och jag börjat bli vuxen? Puss i alla fall på dig FINA du

  11. AlvaPoletti skriver:

    Du är så grymt bra på att skriva!!

  12. isabellahempel skriver:

    Älskade senaste podden!!

  13. Anna skriver:

    GRYM TEXT

  14. K skriver:

    Wow Olivia. Du skriver så man tappar andan. Orden nej nu färgar jag håret grönt och flyttar till Alaska ’ eller ’ hur fejkar man sin egen död? rden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.