fashion week och tankar

Det är fashion week.

Meningen skulle ha haft en annan betydelse för mig för tre år sedan. Då hade den betytt ångest, bantning och en jäkla massa springande på castings, men också en viss förväntan eftersom det låg en spänning i luften inför varje visning. Att gå upp tidigt på morgonen, släpa sig till berns och dricka te med de andra modellerna, röka vid bakdörrarna och stjäla champagne efteråt. Sitta i smink, prova kläder, frysa backstage när man står i bara trosor medan den snygga killen med hörlurar irriterat puttar en åt sidan när han springer omkring för att se till att allting står rätt till.

I år har veckan en annan betydelse. Jag är numera _gäst_. Tillsammans med Yvan, aka FaceHunter, glider jag in på visningarna och tar plats på front row (ett mirakel, egentligen, men ingen vågade fråga om jag verkligen fick sitta där). Jag känner mig obekväm när jag hälsar på de andra modellerna, som om jag har bytt sida. Själva visningarna är också förvånansvärt tråkiga. Stylein, det märket jag faktiskt sett fram emot att se, visar upp en kollektion som är grå, svart och brun och hur mycket jag än försöker minns jag inte ett enda plagg. Jag trummar med fingrarna mot mobilskalet och tittar på klockan. Som tur är går visningarna ganska snabbt. När jag sedan smiter in backstage för att hälsa på mina kompisar känner jag mig mest bara vägen. Precis som när jag knuffas omkring bland gästerna som tittar på mig med rynkade ögonbryn, typ ”vem är hon? Borde jag känna till henne?”. Jag hör inte hemma någon stans.

Trots att jag inte längre är en outsider (eller jo, kanske lite) så känns hela grejen med fashion week lite läskig. Eller konstig. Eller provocerande, kanske. Det är något med alla knäppt klädda människor, som ändå bara kommer sätta på sig svarta jeans och en svart skjorta resten av året, som gör mig obekväm men ändå fascinerad. När jag går in med mina vänner på fester och tillställningar med öppna barer, goodiebags och kändisar slås jag lite av hur litet allting är. SKAM-William står i ett hörn och ser uttråkad ut och jag vill bara skratta. Folk är uppklädda till tänderna, likaså jag, och alla vill kroka arm med den som har flest följare. Det är så löjligt och ändå så himla rimligt. Hela grejen är så genomtänkt oorganiserad.

Nej, jag ser inte ner på någon. Eller något. Jag är ju en del av allt, om än en väldigt liten del. Men jag vill bara liksom fånga in hela situationen, glasa in den och sätta upp på väggen och säga till mig själv att ingenting av det där är viktigt. Ingenting spelar någon roll. Det var dock fint att uppleva hela grejen. Jag önskar att jag hade skrivit mer under tiden, så att jag kunde gett er en inblick. Får bli nästa år. För denna gång är jag glad att fashion week är över. Pressen har börjat släppa och jag kan äntligen andas lite igen nu när jag får vara där jag hör hemma: vid mitt skrivbord. Puss

Enter a title

”tankar kring…” att såra andra för att rädda sig själv

Jag har gjort det igen.

Jag sitter på hallgolvet och lutar huvudet mot ytterdörren. Det är något speciellt med golv. När man lägger sig ner på golvet, då har jag man nått botten. En gång kom Filippa hem från att ha handlat mat och då hittade hon mig på köksgolvet under fönstret, liggandes med kinden mot det svala kaklet, och hon skrattade till.

”Åh, nej” sa hon och ställde ifrån sig varorna, ”Är det en sådan dag?”

Och nu sitter jag på hallgolvet. Jag tror olika golv representerar olika känslor. Köksgolvet är verkligen _botten_, men sedan har vi till exempel sovrumsgolvet som inte är lika deppigt att ligga på. Badrumsgolvet står för ensamhet och hallgolvet…
Hallgolvet sätter man sig på när man väntar på något.

Det är precis det jag gör. Jag sitter med benen i kors och väntar på min andra chans. På att dörren ska öppnas, på att han ska komma in och sucka och rycka på axlarna, på att jag ska få krama om honom och lova att det aldrig ska hända igen.
Dörren förblir stängd.
Jag sluter ögonen och försöker ignorera det faktum att magen känns som en sten. Meningen ”vad har jag gjort?” rullar omkring i huvudet, om och om igen, och jag motstår impulsen att slå till mig själv i skallen för att banka ut orden.
Jag fuckade upp allt. Igen.

Vad är det med vissa människors behov att förstöra något som är fint? Jag är sannerligen en av dem. När han kom in i mitt liv (eller rättare sagt; när han oannonserad stövlade in i min lägenhet och satte sig i soffan som om han ägde den) insåg jag direkt att detta skulle sluta illa. Jag visste det. Han hade för vackert hår, för lugna ögon, för hysterisk humor. Hans fingrar var för finlemmade, hans röst för raspig. Det var för mycket. Han satt i soffan med sin mur och jag satt bredvid med min, och sedan släppte han muren och jag blev livrädd. Ju närmare han kom desto mer skräckslagen blev jag. Jag vände all min rädsla, all min ilska, all min hysteri mot honom och ja.
Nu sitter jag ju här på hallgolvet.

Det finns en känsla som är värre än nästan alla andra, och det är skam. Den bränner i mig när jag sitter här, sticker hål på huden och färgar mina kinder röda. Jag skäms så innerligt att jag är illamående. Skammen över att vara en sådan elak, självcentrerad människa är nästan för mycket för att klara av. Jag önskar att jag kunde radera allas minne av mig själv för att få börja om som den person jag vill vara. Vem det nu är.

En av mina grundstenar är att jag är livrädd för att bli avvisad. Jag tål inte tanken av att bli förlöjligad, hånad eller nedtryckt. Förmodligen eftersom det hänt så många gånger att jag byggt upp en idé om att alla killar är på det viset. Att de alla är ute efter att såra mig. Så istället sårar jag dem först. Ser till att förstöra de fina jag fått för att ingen annan ska kunna förstöra det. Det är ett under att jag ens har några vänner. Faktiskt. Jag vill bara ta tag i honom som så många gånger förut och säga förlåt. Förlåt för helvete, det är bara jag som är så jävla osäker. Det är bara jag som är så bottenlöst rädd för mig själv att jag tar ut det på dig. Jag förstörde allt, förlåt, men jag kan försöka att ändra mig. Jag lovar att jag ska försöka att ändra mig. Och han skulle förmodligen skakat av sig mina dumma försök och sagt att det var för sent.

Det är alltid för sent.

Så vad gör man när man är en sådan som sårar för att rädda sig själv? Jag vet inte. Jag har suttit här på hallgolvet ett bra tag nu, men jag har inte kommit fram till något vettigt svar. Jag är trött på att säga förlåt. Jag är trött på att visa att jag är ledsen. Men såvitt jag vet går det inte att backa tiden. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna ändras.

Så jag sitter kvar här på hallgolvet. Kanske kommer det en dag in någon genom dörren och ger mig en till chans.

jag är här

från premiären av serien ”Good Behaviour” med Eithan.

Hej hörni.

Sådan här lång paus var det länge sedan jag hade. Jag tycker egentligen att uttrycket ”livet kom emellan” är ganska… töntigt, men just nu känns det passande. Senaste veckan har varit hysterisk. Helt och hållet hysteriskt. Förutom att det har varit fashion week och jag har varit ute varje kväll i fem dagar, så har jag dessutom levt i ett känslomässigt kaos. Därför kom det inget poddavsnitt, och därför skjuts gårdagens ”tankar kring….” upp. Förlåt för det.

Jag har inte heller mått jättebra psykiskt. Om det är vädret, kylan eller bara jag som är en idiot vet jag inte. Har begått en del grava misstag som jag nu får ta konsekvenserna för. Ibland undrar jag verkligen om jag har så bottenlösa problem att jag aldrig kommer att må bra. Jag vet inte. Kanske blir det bättre med sommaren.

Ska uppdatera bloggen nu men massa roliga grejer. Vi hörs snart