Okategoriserade

dagarna som gått

Men hej på er.

Vad konstigt det känns att sätta sig framför datorn och skriva. Ibland blir det så. Vet liksom inte riktigt vad jag ska säga, haha. Tänkte börja med att säga tack för all fantastiskt feedback på senaste ”Tankar kring… ”. Blir alltid lika förvånad när jag får uppskattande kommentarer, haha. Ni äger.

De senaste dagarna känns det som om jag gjort precis allt och ändå ingenting särskild. Varit med Megan, Paula, träffat nya kompisar (ping Joanna & Hanna!). Varit ute, varit hemma, lagat mat och legat i sängen.

Jag, Paula ( @paulawallin ) & Megan på Story Hotel igår

Det mest intressanta jag egentligen kan berätta om är väl mitt besök hos psykologen. Var där igår och som jag kanske nämnt går jag nu privat och behandlas med psykoanalys istället för KBT. Senaste besöket var verkligen något särskilt, dock. Vi pratade om att fly från sin egen verklighet och att söka sig till annat, som jag ofta gör. Speciellt med böcker och skrivande. När jag var liten så läste jag konstant, och skrev konstant, och när jag väl skrev blev jag så engagerad i mina berättelser att jag tyckte att de var verkliga. Det var liksom min egen värld som jag kunde bestämma över och oftast gick jag omkring som i ett töcken i skolan för att jag var helt inne i tankarna. Satt under lektionerna och skrev maniskt på alla bitar papper jag kunde hitta för att jag plötsligt insett en sak om en karaktär eller förestått hur en händelse skulle utveckla sig.

Går egentligen inte att sammanfatta allt men när jag gick från psykologen satte jag mig på en bänk och bara grinade av lycka och lättnad. Jag tror nog det är första gången i mitt liv som jag gråtit glädjetårar. Jag satt och grät och grät.
Jag har alltid blivit kallad konstig, annorlunda eller knäpp, från att jag var liten. Alltså, jag har aldrig varit mobbad, och de kommentarer jag fått har aldrig varit menade som elaka kommentarer, men det har nog format mig mer än jag trott. Mina kompisar har alltid skrattat och sagt att jag var lite konstig, och jag har hållit med, men att alltid bli kallad eller definierad som den konstiga och märkliga har gjort att jag sett mig själv som konstig och märklig. Och när jag satt och pratade med psykologen igår och fick det förklarat för mig att jag inte var det, utan att jag tvärtom var väldigt lyckligt lottad som kunde gå in i olika världar (böcker) och dessutom skapa dem, så var det första gången i mitt liv som jag fått höra det. När jag promenerade på gatan var det som att jag var hemma för första gången på flera år. Jag öppnade liksom upp alla tankar och släppte in alla karaktärer som jag skapat och lärt känna och så grät jag igen för att jag saknat dem så mycket. Min Leona. Viktor och Lovisa. Marcus, Estelle och Carmen. Lova. Erika.

Jag förväntar mig inte att någon av er kommer förstå, eftersom ni förmodligen också kommer tycka att jag låter knäpp när jag skriver detta. Men det är okej. För jag är inte det. Någon gång kanske jag kan förklara hur fantastiskt det är att kunna sätta sig framför en skärm och bygga upp en hel värld som är bara din. Kanske kommer kunna berätta om hur det känns att lida med sina karaktärer, skratta, tycka att de är fåniga och dumma, hur det är att älska dem och sakna dem och följa dem. Men just nu ska jag njuta av det faktum att jag fått tillbaka min värld. Min oändliga värld.

För att ‘fira’ att jag hittat tillbaka till mina karaktärer tänkte jag publicera ett litet stycke ur boken ”sanningen om oss” som jag skrev från att jag var 12 till 16. Har aldrig gjort något av den och just nu är den inte aktuell, men en dag så kanske ni kan få läsa hela. Here you go

– – – – – – – – – – – – – – – – –

Vi sitter tysta och tittar ut över hustaken. Luften doftar sensommar. Jag ser på Estelle. Hennes läppar är torra och svullna, hyn likblek, men det mörka håret är glansigt och ligger prydligt tillrätta bakom öronen. Hon säger ingenting fastän tårarna rinner nerför hennes ögon, hon snyftar inte, bara sitter där med läpparna lite särade, och blicken som tittar rakt fram. Hon verkar ha glömt ciggen i handen.

”Jag vaknar upp varje morgon”, säger hon plötsligt, och rösten är alldeles raspig och svag och utsökt, ”Och min allra första tanke är; idag är dagen då jag bryter ihop”. Hon tar ett bloss. ”Idag är dagen då allt jag limmat och klistrat faller samman. Idag är dagen då jag rasar. Men jag klarar mig alltid ändå. Timme efter timme, lektion efter lektion, så tar jag mig igenom dagen, och när jag kommer hem lyckas jag ta mig igenom läxor och vänner och till och med middag, innan jag går och lägger mig och somnar och vaknar upp några timmar senare, och tänker: idag är dagen då jag bryter ihop.”

– – – – – – – – – – – – – – – – –

Hoppas inte detta inlägg blev för rörigt. Vi hörs lite senare. Puss mina fina

8 svar till “dagarna som gått

  1. Ellen skriver:

    Sista texten!! så fint skrivet. Ditt sätt att använda dig av ord är en gåva

  2. rickgrimes skriver:

    Men åh äntligen träffar jag någon som också skapar världar! För mig är det lite extremt, började när jag var kanske 5-6 när jag kollade på filmer och skapade lixom en drömvärld i huvudet där jag var huvudkaraktären i filmen och var snygg och populär. Det är ganska negativt eftersom jag har hållt på så länge för att kompensera för mitt eget liv och kan t.om påverka mitt liv eftersom jag är så inne i min dröm verklighet. Varje gång jag får en crush eller ser en serie eller film jag gillar så skapar jag en drömvärld där jag är med, fast är 1000x bättre än mig själv. Efter att ha läst din text så tänker jag vända det till något positivt. Det är coolt att kunna skapa världar. Jag älskar att skriva, har gjort det enda sedan jag var liten och älskade att skapa världar och pga ditt inlägg kommer jag fortsätta med det efter flera års paus <3 Det här är också första gången jag pratar ”öppet” om det här!

  3. Vilma skriver:

    Alltså Olivia!! Du är så jäkla cool, och duktig, och beundransvärd, och inspirerande!! Har verkligen varit fast för ditt sätt att skriva och uttrycka dig sen första gången jag klickade in här. Hoppas verkligen på en bok någon dag ;*

  4. linneaflystam skriver:

    Sitter med tårar i ögonen nu. Du är så fin!!

  5. Hmm skriver:

    Ironin i att du beskriver i ett långt inlägg hur du minsann inte är ”crazy” alls, nejdå. Inlägget efter är det psykoanalys och hallucinationer. OK

  6. din flipp skriver:

    log när jag läste det här inlägget. <3. gör mig så glad att läsa att du känner så! du är fantastisk.

  7. Stina skriver:

    Alltså Olivia! Känner igen mig så mycket i det du skriver, det beror säkert på att du skriver helt fantastiskt. Sitter alltid och ryser och ler (eller gråter) när jag läser dina texter för de är så himla bra! Du har hjälpt mig massor genom jobbiga tider utan att du ens vet om det, tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.