avsnitt 25: att bo i Paris

25. Q/A Svenska Skolan i Paris

Veckans avsnitt av ”Vad sa hon?” är nu uppe och denna gång gästar Hanna Kempe (@hannakempe) för att berätta om Paris! Vi träffades när vi bodde där och blev vänner efter ett tag, så kände att vi kunde berätta lite tillsammans. Ni har ju frågat så himla mycket om det, så here you go. Avsnittet hittar ni där poddar finns, eller via direktlänk HÄR .(Det kan ta ett litet tag innan ni ser avsnittet) Puss på er!

Enter a title

drömmer om cannes

inlägget innehåller adlinks

Det är så himla typiskt mig att, så fort jag känner att jag vill göra något, bara gå all in och börja planera allt. Ha redan kollat upp flygbiljetter (både till Cannes och Miami) och nu sitter jag och scrollar igenom olika sidor efter kläder att beställa hem. Fy fan vad jag längtar efter sommaren, jag tror jag kommer att dö snart. Alltså har ont i hjärtat av längtan efter uteserveringar och gräsmattor mot bara fötter. Och som jag sa, solstrålar och varm hud.

När jag längtar så mycket så drömmer jag mig bort genom att kolla på kläder. Det är ganska nice, det botar lite av ångesten. Detta är i alla fall vad jag kikat på hittills.

blouses

1:an Gestuz // 2:an Clara H // 3:an NA-KD Boho

Hur fantastiska är inte dessa med flower print? Exakt sådana vill jag ha i Cannes. Mjuka, tunna blusar med blomtryck. Skulle däremot aldrig få för mig att gå omkring med en sådan blus i Stockholm. Vet inte varför, känns inte som jag bara. Men i Cannes är det jag. Haha, minns ni vad jag sa om det där med klädstilar i detta avsnitt av podden…? Ni som vet ni vet… Hur som, min favorit är nummer 1. Tänker mig att man kan ha på sig den mot kvällen, när solen ändå är påväg ner, tillsammans med ett par ljusa jeans (det är inte supervarmt där ännu, kanske 18 grader)

4:an IMVEE // 5:an IMVEE

Båda dessa är på REA, såg jag precis. Gillar speciellt den beiga. Den vita var också fin, men tänker mig att den är lite ”för” vit. Haha, förstår ni vad jag menar? Får en känsla av lysrör när jag ser på den. Som ett A4 papper. Tycker det ska vara lite mjukare vitt. Okej nu ska jag sluta prata om det. Har ni någon favorit av dessa? Tell me

ord och många visor

tröjan är från Happy Wifey

Idag har varit en sådan dag som bara är precis som alla andra. Har gått omkring en liten stund på stan och så har jag skrivit en del. Fångat in tankar helt enkelt. Fortsatt att fundera över mitt bloggande också. Samt planerat en resa. Jag vill åka någonstans, genast. Vill känna solen värma ansiktet. Jag önskar att det fanns ett ord som beskrev den känslan, när man lutar huvudet bakåt och blundar och solstrålarna färgar mörkret orange-rött och man riktigt känner hur D-vitaminen produceras i huden. Och så älskar jag känslan av att komma hem till en kall lägenhet och känna hur huden fortfarande är varm och doftar sol. Det saknar jag. Jag håller därför på att kika på resor som jag kan göra snart. Lutar åt Cannes, men kanske Miami. Vi får väl se va.

Jag brukar tänka att alla dagar har sitt eget adjektiv. Ett ord som liksom präglar hela dagen. Ibland kan mina dagar vara melankoliska, trots att jag egentligen är glad. Det kan ligga en slags dimma över dem, som ett tunt täcke. Andra dagar är frånvarande. De liksom bara händer, utan att jag är där. Och så har vi en del dagar som är energiska, eller till och med storartade. Eller så är de förvånande. Nu kanske jag inte ens räknar upp adjektiv, vad vet jag. Ordklasser är till för de som tycker att ord bör plockas isär, eller för de som precis lärt sig svenska.
Hur som, denna dag har varit… trivial. Eller kanske monoton? Jag önskar att det fanns fler ord i det svenska språket. Ord som kunde beskriva saker på olika sätt. En trivial dag låter ju som en tråkig dag, men det behöver den ju inte vara. Den är bara… vanlig. Ordinär.

Det skulle vara kul om ni ville lämna en kommentar med ett (bara ett) adjektiv som beskrev er dag idag. Hände det något speciellt? Var det en helt vanlig måndag? Var du extra trött, extra pigg, extra glad? Shoot!
Nu ska jag laga mat och fånga in lite fler tankar. Vi hörs sen

tystnad, tankar och texter

Om det är någonting jag ibland kan sakna så är det tystnad.

Ironiskt av mig att säga, när jag nu sitter ensam i min lilla lägenhet vid Hötorget. Det enda som hörs är brummandes från kylskåpet och mina egna andetag. Ibland kör en bil förbi i närheten, men annars är det så knäpptyst att jag ibland tror att jag fått lock för öronen.

Men det är när det är helt tyst som ens tankar hörs mest. Ibland kan jag tycka att tystnaden är helt öronbedövande. Bullrig, dånande och rasande. Då sätter jag på musik för att ljuden ska försvinna. Eller så pratar jag för mig själv. Annars låter mina tankar alldeles för mycket. De liksom sprider ut sig i hela rummet och tar plats i soffan, spirar ut ur tinningarna och blommar som om de var snabbväxande ogräs. Jag kan nästan se dem rent fysiskt, när de letar sig ut i tystnaden och jagar bort den med sin icke-existens.

Ju mer invecklade tankarna är desto tyngre är dem. De allra jobbigaste rinner ner från huvudet och lägger sig som en tjock matta över parkettgolvet, där de sedan muttrar och puttrar och gör det svårt för mig att gå. Jag måste vada genom dem för att nå köket, och ibland är de så ilskna att de börjar bita mig i hälarna. De tankar som är mindre komplicerade, däremot, de svävar lätt upp i taket och gör kullerbyttor vid lampan, eller så sätter de sig bedjande på fönsterkarmen och ber om att få släppas ut i det fria. Andra tankar, som är halvjobbiga, tenderar att bara promenera omkring i lägenheten och sätta sig lite varsom, där det finns plats helt enkelt, och vänta på att jag ska ge dem uppmärksamhet. De trummar med fingrarna och utstöter bedrövade ljud, och varje gång jag tittar upp och ser på dem är deras uppsyn deprimerande.

Hur som helst. Ibland när tystnaden varat för länge, och rummet fyllts till bredden av tankar, så blir det så högljutt härinne att jag inte står ut. Då måste jag sätta mig ner vid datorn eller framför ett kollegieblock och skriva ner alla tankar så att de försvinner. De invecklade, dystra tankarna har ingen som helst uppfattning om vad kösystem betyder, och om de får vänta för länge blir de aggressiva, så dem måste jag ta först. Jag skriver ner dem i tur och ordning och sedan fortsätter jag med de tålmodiga, halvjobbiga tankarna, som är dystra och ledsna. Om jag orkar så fångar jag sedan in de lätta och tvingar ner dem på pappret, men de är så trevliga att jag ibland bara låter dem flyta omkring uppe i taket och bubbla ur sig nonsens, för det gör mig ingenting.

Idag är rummet halvfullt på tankar, men de flesta är trevliga. Jag ska fortsätta att fånga in några av dem nu. Vi hörs sen!

veckans planer

Hey på er!

Söndagar brukade i vanliga fall ge mig sådan fruktansvärd ångest. Jag satt och läste igenom mitt arkiv lite igår och det var verkligen sjukt hur fruktansvärt dåligt jag kunde må på söndagarna. Förmodligen eftersom jag kunde festa torsdag – fredag – lördag så på söndagarna låg jag helt död och mådde skit, medan helgens alla händelser nådde ikapp mig.

Men idag är det söndag och jag har ingen ångest. Igår lyssnade jag på en podcast medan jag lagade mat åt mig själv. Blev en hel del över så har en matlåda till imorgon också. Sedan hände jag med en kompis och tittade på film. Blev gravt besviken eftersom jag övertalat honom att se min favvofilm ”The usual suspects” (finns ingen bättre film), men han fattade inte någonting. Det är en sådan film som har ett slut som gör att man hoppar upp och ned och ba HUR KUNDE JAG INTE FATTA?? Helt otroligt bra. Men när slutet kom och filmen var över hade han somnat. Alltså? Förstår ni min besvikelse. Packade surt ihop datorn och somnade jag med en liten stund senare. Vi sov ganska länge idag. Jag älskar att träffa människor som är lika hooked på att sova som jag. Är ni likadana? Det finns nog ingen bättre känsla i hela världen än att krypa ned i sängen och bara känna hur man sjunker ner i drömmarna. Helt underbart.

Jaja, nog om det. Vaknade i alla fall utvilad idag av att mamma ringde och började prata om allt möjligt trams. Var helt nyvaken och förstod verkligen ingenting så jag mumlade ett ”ringer sen” och lade på. Min kompis drog iväg och jag har sedan dess städat lite i lägenheten och skrivit upp en liten inköpslista. Ska handla mat för veckan idag, och då menar jag all mat. Mycket billigare så. Om man bara planerar.

För övrigt känner jag starkt att jag måste sätta mig ned med min kalender och kolla igenom planerna. Har en magkänsla av att jag dubbelbokat mina dejter, som vanligt. Men annars är planerna dessa:

Måndag: Jobba på Il Cafe, packa upp varor/slänga saker, spela in podcast
Tisdag: Förbereda ”tankar kring…”, maila producenter (!!!), träffa Sara
Onsdag: Ev. färga håret. Skriva klart inför deadline, träna, spika upp tavlor. Premiär för ”a united kingdome”. 
Torsdag: Laga telefon, planera resa till Miami, köpa kuddar. Laga middag hemma hos mig med Wendela
Fredag: Helg!! Skriva klart inför deadline och sedan mot kvällen är det dags för iDeal of Sweden releasefest. 

Det låter väl som en bra vecka, va? Som sagt ligger fokus på att skriva, skriva, skriva, som vanligt. Och på tisdag så ska jag maila runt till lite olika producenter… Kan inte ens fatta att jag gör det. Får ont i magen bara av att tänka på det, haha. Men är fast besluten om att göra saker som känns lite läskiga detta år. Vad fan liksom. Kan ni gissa vad det handlar om..? Eller vilken slags producent det är jag söker?

Nu ska jag sminka mig, get dressed och sedan röra mig mot min kära familj för en (väldigt) tidig släktmiddag. Vi hörs lite senare! Puss på er

bara en tanke

Jaha, hej på er. Hoppas ni mår bra.

Jag kom precis ut ur duschen och har suttit och stirrat in i väggen samt bitit på mina naglar. Och läppar. Brukar göra det när jag tänker så jag går alltid runt med små sår på underläppen och naglar som går av om man bara andas på dem. Jaja, sån är jag.

Men ja, jag sitter som sagt och tänker. På allt möjligt egentligen, men framförallt på bloggen. Vet liksom inte vad jag ska göra av den. Jag skulle behöva en manager som satte sig mitt emot mig och gav mig ett schema eller ett upplägg, och sa liksom ”nu ska du fota det där, nu ska du skriva om det där”. Jag har ju ingen koll. Jag pratade med min psykolog om det när hon frågade mig hur jag skulle vilja vara som person.
”Konsekvent” svarade jag utan att tänka.
”Jaha?” sa hon.
”Ja” sa jag och visste inte riktigt hur jag skulle förklara det. ”Jag önskar att jag var en sådan person som liksom hade en kärna. Båda fötterna på jorden. En förutsägbar person, typ.”
Det lät rörigt men hon förstod.

Jag beundrar verkligen de som kan blogga. Finns massor av er här på Nouw som är så otroligt duktiga. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör. Framförallt när det kommer till intressanta blogginlägg, typ ”såhär får du tillbaka motivationen”. Försökte mig faktiskt på att skriva ett sådant inlägg, men det slutade bara med att jag bröt ihop och lade mig på köksgolvet efter att jag insett att jag faktiskt inte har någon jävla aning om hur man får tillbaka motivation. Om man ens haft någon, det vill säga.

Äsch, jag vet inte. Jag måste nog sätta mig ner med någon som har koll och försöka gå igenom en strategi. Eller något. Nej, nu fick jag huvudvärk. Vi hörs lite senare!

Jag och @paulawallin på ett event för ett litet tag sedan. Min tröja hittar ni HÄR (adlink)

dagarna som gått

Men hej på er.

Vad konstigt det känns att sätta sig framför datorn och skriva. Ibland blir det så. Vet liksom inte riktigt vad jag ska säga, haha. Tänkte börja med att säga tack för all fantastiskt feedback på senaste ”Tankar kring… ”. Blir alltid lika förvånad när jag får uppskattande kommentarer, haha. Ni äger.

De senaste dagarna känns det som om jag gjort precis allt och ändå ingenting särskild. Varit med Megan, Paula, träffat nya kompisar (ping Joanna & Hanna!). Varit ute, varit hemma, lagat mat och legat i sängen.

Jag, Paula ( @paulawallin ) & Megan på Story Hotel igår

Det mest intressanta jag egentligen kan berätta om är väl mitt besök hos psykologen. Var där igår och som jag kanske nämnt går jag nu privat och behandlas med psykoanalys istället för KBT. Senaste besöket var verkligen något särskilt, dock. Vi pratade om att fly från sin egen verklighet och att söka sig till annat, som jag ofta gör. Speciellt med böcker och skrivande. När jag var liten så läste jag konstant, och skrev konstant, och när jag väl skrev blev jag så engagerad i mina berättelser att jag tyckte att de var verkliga. Det var liksom min egen värld som jag kunde bestämma över och oftast gick jag omkring som i ett töcken i skolan för att jag var helt inne i tankarna. Satt under lektionerna och skrev maniskt på alla bitar papper jag kunde hitta för att jag plötsligt insett en sak om en karaktär eller förestått hur en händelse skulle utveckla sig.

Går egentligen inte att sammanfatta allt men när jag gick från psykologen satte jag mig på en bänk och bara grinade av lycka och lättnad. Jag tror nog det är första gången i mitt liv som jag gråtit glädjetårar. Jag satt och grät och grät.
Jag har alltid blivit kallad konstig, annorlunda eller knäpp, från att jag var liten. Alltså, jag har aldrig varit mobbad, och de kommentarer jag fått har aldrig varit menade som elaka kommentarer, men det har nog format mig mer än jag trott. Mina kompisar har alltid skrattat och sagt att jag var lite konstig, och jag har hållit med, men att alltid bli kallad eller definierad som den konstiga och märkliga har gjort att jag sett mig själv som konstig och märklig. Och när jag satt och pratade med psykologen igår och fick det förklarat för mig att jag inte var det, utan att jag tvärtom var väldigt lyckligt lottad som kunde gå in i olika världar (böcker) och dessutom skapa dem, så var det första gången i mitt liv som jag fått höra det. När jag promenerade på gatan var det som att jag var hemma för första gången på flera år. Jag öppnade liksom upp alla tankar och släppte in alla karaktärer som jag skapat och lärt känna och så grät jag igen för att jag saknat dem så mycket. Min Leona. Viktor och Lovisa. Marcus, Estelle och Carmen. Lova. Erika.

Jag förväntar mig inte att någon av er kommer förstå, eftersom ni förmodligen också kommer tycka att jag låter knäpp när jag skriver detta. Men det är okej. För jag är inte det. Någon gång kanske jag kan förklara hur fantastiskt det är att kunna sätta sig framför en skärm och bygga upp en hel värld som är bara din. Kanske kommer kunna berätta om hur det känns att lida med sina karaktärer, skratta, tycka att de är fåniga och dumma, hur det är att älska dem och sakna dem och följa dem. Men just nu ska jag njuta av det faktum att jag fått tillbaka min värld. Min oändliga värld.

För att ‘fira’ att jag hittat tillbaka till mina karaktärer tänkte jag publicera ett litet stycke ur boken ”sanningen om oss” som jag skrev från att jag var 12 till 16. Har aldrig gjort något av den och just nu är den inte aktuell, men en dag så kanske ni kan få läsa hela. Here you go

– – – – – – – – – – – – – – – – –

Vi sitter tysta och tittar ut över hustaken. Luften doftar sensommar. Jag ser på Estelle. Hennes läppar är torra och svullna, hyn likblek, men det mörka håret är glansigt och ligger prydligt tillrätta bakom öronen. Hon säger ingenting fastän tårarna rinner nerför hennes ögon, hon snyftar inte, bara sitter där med läpparna lite särade, och blicken som tittar rakt fram. Hon verkar ha glömt ciggen i handen.

”Jag vaknar upp varje morgon”, säger hon plötsligt, och rösten är alldeles raspig och svag och utsökt, ”Och min allra första tanke är; idag är dagen då jag bryter ihop”. Hon tar ett bloss. ”Idag är dagen då allt jag limmat och klistrat faller samman. Idag är dagen då jag rasar. Men jag klarar mig alltid ändå. Timme efter timme, lektion efter lektion, så tar jag mig igenom dagen, och när jag kommer hem lyckas jag ta mig igenom läxor och vänner och till och med middag, innan jag går och lägger mig och somnar och vaknar upp några timmar senare, och tänker: idag är dagen då jag bryter ihop.”

– – – – – – – – – – – – – – – – –

Hoppas inte detta inlägg blev för rörigt. Vi hörs lite senare. Puss mina fina

”Tankar kring…” the crazy bitch

”Du är fan inte klok”

Hans ögon smalnar till medan han betraktar mig under luggen. Jag röker stressat och försöker att inte säga emot, tänker att jag bara ska ta emot anklagelserna tills han tröttnat.
”Du är galen. Jag är så trött på att umgås med galna tjejer. Ni är fan tokiga allihopa”

Mentalt lägger jag till ett streck i min lilla anteckningsbok som håller räkningen på hur många gånger jag blivit<< kallad galen av en kille.

Senare samma kväll sitter jag uppflugen på diskbänken med ett glas vin i handen. Megan sitter på fönsterkarmen och röker sina lucky strike och Hanna har slagit sig ner på golvet.

”Jag fattar inte varför jag inte kan sluta vara så knäpp” säger jag för säkert tusende gången. ”Jag är alltid så himla galen. Psyko, liksom.”

”Jag tycker inte du är det” säger Megan och fimpar cigaretten.
”Inte jag heller” håller Hanna med.

Och då slår det mig – insikten som kom att förändra allt.

De som stämplar mig som galen har en gemensam nämnare:

De har snopp.

Jag är faktiskt inte galen. Alltså, en galen person är en sådan som har psykiska problem och det har faktiskt inte jag (okej, några kanske, men inte så värst). Ändå har jag ständigt fått höra att jag är ”för mycket” ”ohanterbar” ”konstig” ”knäpp” ”helt jävla psyko” och så min all time favorite: ”du behöver lugna ner dig.”

Först och främst: excuse you, jag minns inte riktigt när jag gav dig min tillåtelse att helt fritt börja definiera vem jag är. Om du inte har uppfostrat mig eller delar mitt blod har du faktiskt absolut ingen aning.

För det andra: Om du syftar på att jag blir arg när du inte svarar eller lackar ur när du gör något dumt, så tror jag att begreppet ”crazy bitch” inte riktigt är lämpligt. Prova istället ”upprörd människa” eller ”person som bryr sig”.

Kära man eller kille, om du inte vill att din tjej ska vara ”galen”: ja men sluta provocera fram galenskap då?

Killar verkar älska att tillskriva personlighetsdrag till tjejer trots att de inte har rätten.

Förmodligen är det en slags (o)medveten härskarteknik. Typ, om man blir arg för att en kille inte svara på 48 timmar trots att han har läst vad man skickat, så säger de att man måste ”chilla” och ”ta det lite lugnt” eller, värst av allt, ”andas”.

Andas?

ANDAS?

Den enda gången jag kommer ”andas” är när jag tar ett djupt andetag för att sedan verbalt strimla ditt sorry ass framför alla som kan tänkas vilja höra och GÄRNA dina vänner. Våga inte säga åt mig att jag ska ”andas” när det är du som är orsaken till att jag får kortslutning från första början.

Men många tjejer, inklusive jag, tar åt sig av dessa löjliga anklagelser. Jag satt i flera veckor i höstas och funderade på om jag faktiskt borde öka dosen på min medicin eftersom jag nyss fått höra att jag var galen. Killar, däremot, kan borsta av sig en sådan beskyllning med en snabb liten rörelse över axeln och sedan fortsätta med sina liv.

Varför är det så?

Förmodligen eftersom kvinnan i hela sitt liv har varit tvungen att se sig själv från ett annat perspektiv än sitt eget. Som kvinna förväntas du hela tiden anpassa, lyssna och rätta dig i ledet av andra tysta kvinnor som blir tillskrivna attribut som över huvud taget inte stämmer överens med vilka de är. Kvinnan tvingas ständigt behöva se sig själv från omvärldens ögon för att kunna lyckas, och hon måste också hela tiden ta in andras åsikter och funderingar över vem hon är eftersom det är det som räknas. Kan ni tänka er hur världen skulle se ut om kvinnan växte upp med fullt tillit till hennes eget väsen och personlighet? Det skulle ju bli fullkomligt kaos.

Mannen, däremot, är van vid att ständigt få ta plats och vara den han är. Han är säker på sig själv eftersom omvärlden aldrig har tillskrivit honom ”passande” attribut. Han behöver heller inte oroa sig för att bli kategoriserad som en ”sådan man” på samma sätt som kvinnor blir kategoriserade. Kvinnor är i regel svartsjuka, känsliga varelser som mer ofta än inte är lite smått neurotiska och hysteriska. Det ligger helt enkelt bara invävt i vårt DNA att vara totalt rubbade.

Jag såg ett helt fantastisk klipp på Facebook med en komiker som sa något om fenomenet ”det galna exet”. De flesta killar brukar ju garva lite och säga ”alltså mannen, jag har ett crazy ass ex, hon e fan inte klok”. Väldigt sällan hör man kvinnor säga samma sak om sina ex.

Vet ni varför?

Jo, för att tjejer som har ett manligt ”crazy ex” antagligen ligger på intensiven och vårdas för hjärnskador. Eller så har de redan checkat in på bårhuset.

Tjejer är inte galna. Vi är inte knäppa i huvudet. Vi är extremt rationella varelser som bara kräver att bli behandlade som människor. På samma sätt som du inte ignorerar en kompis i flera dagar, eller undviker att träffa hen, så vill vi tjejer gärna bli behandlade med respekt. Vi blir galna för att ni gör oss galna. Tro fan ingenting annat.

En outfit

Byxor HÄR // Solglasögon HÄR // Jacka HÄR // T-shirt HÄR // Keps HÄR // Skor HÄR

Halloo! Jag heter Felix. Är kompis med Olivia från Paris, där vi gick på svenska skolan tillsammans. Good times.. :’). Jag sitter på Olivias hotellrum i Linköping och passade på att göra ett litet inlägg medan hon pysslar med annat. Jag bor här i linkan och pluggar läkare till vardags. Vi får se om hon behåller inlägget när hon ser det..!

Här har vi i alla fall en outfit som jag slängt ihop. En enkel, men ack så härligt vårfin, keps. En lika enkel grå t-shirt som aldrig slår fel. Vi har ett par sköna brallor i linne samt världens snyggaste solglasögon. Om ni ska satsa på något här är det ju glasögonen! Skorna är ett par personliga favoriter, och de är dessutom relativt billiga 🙂 Jackan, c’est le top. För fin.

Hej ohoj, tack för mig. Hoppas ni gillar det jag gillar!

Peace and love, Felix

its going down

Hej på er!

Sitter verkligen och kisar framför skärmen. Helt sjukt hur trött jag är. Somnade vid tolv men behöver typ 10 timmars sömn för att klara av dagen så är lite snurrig.

Vaknade vid sex-tiden och satt i sängen ett tag. Stirrade på mobilskärmen som plingade som en galning. I min ensamhet satt jag och småskrattade åt de sjuka nyheterna jag fick. Anledningen till att jag skrattade var att jag helt enkelt inte var förvånad. Under dessa månader har jag sett, och ser fortfarande, hur folk bokstavligen bryter ihop varenda dag. Alltså varenda dag? Ett mentalt breakdown är numera så vanligt bland mig och mina vänner att ingen ens höjer på ögonbrynen. Man bara skrattar åt att allt går åt helvete om och om igen. Och det är bara tisdag, liksom.

Nä, jag vet inte ens var jag ska börja. Sitter i receptionen och har fått klart en hel del jobb, vilket är skönt. Imorgon åker jag hem och då ska jag få träffa min bästis. Min fina fina Megan. Ska pussa på henne och mata henne med xanax och vin eller något. Har saknat henne så.

Juste. Ikväll ska jag typ träffa några av er som bor i Linköping. Kommer som sagt sitta på ”Taket” mellan 17-22, hoppas ni kommer förbi. Och om ni gör det – snälla hör av er på snap så att jag vet. Ok? Heter OliviiaHageus. Puss på er mina fina