Ångest

att börja om

Det absolut viktigaste rådet jag någonsin fått var från min före detta psykolog.

Vi satt i det lilla rummet till vänster om receptionen. På väggen hängde tavlor med olika motiv som jag antar borde verka lugnande. Färgerna var mjuka och formerna runda och behagliga. Jag brukade stirra misstroget på dem. Fast jag brukade i och för sig stirra misstroget på allting på den tiden.

Men den här gången satt jag inte och blängde på tavlorna. Jag tittade ner på mina händer som låg knäppta i knät. Hon satt mitt emot mig med sin bandspelare och sin lilla klocka, samt ett stort block som hon brukade låta vila i knät. Ibland skrev hon i det, men när hon gjorde det behöll hon alltid min ögonkontakt. Den här gången tittade hon på mig med en rynka i pannan.
”Vad är det?” frågade hon.
Jag hade svårt att möta hennes blick, på samma sätt som jag hade svårt att möta min egen blick i spegeln just då. Det hade gått så lång tid, jag hade klarat mig så länge, men så hade jag förstört allt. Igen.
”Jag gjorde det” mumlade jag och vände blicken ner i knät igen.
”Du gjorde vad?” frågade hon milt, trots att jag visste att hon förstod vad jag pratade om.
”Jag tog kokain” svarade jag, ”Igen.”
Hon nickade mjukt och väntade på att jag skulle fortsätta. Det dröjde inte länge innan orden forsade ur mig.
”Jag menade inte att det skulle hända” sa jag stressat, ”det bara blev så. Jag vet inte varför. Jag var full och lite arg och kände att ingenting spelade någon roll. Och alla andra gjorde det också. Jag vet att jag borde använt pappret med alla anledningar till varför jag inte borde, men jag hade glömt det hemma och jag har inte hunnit skriva ner allt på mobilen och det bara blev så. Jag mådde så dåligt, direkt efter, jag lovar. Jag höll på att dö av ångest. Jag håller fortfarande på att dö av ångest.”
Jag pausar för att hämta andan och sjunker ihop i fåtöljen. Jag är trött. Jag är så innerligt trött att det känns som om varje cell i kroppen håller på att kollapsa. Som jag har kämpat, mått dåligt, stått emot, gråtit, skrikit och hatat mig själv, hatat världen och hatat henne, hatat mina mediciner och allt runt omkring mig, så som jag slitits itu av ångest. Och så fuckar jag upp allting. För 40 minuters rus.
”Jag fattar inte hur jag kunde förstöra allt,” fortsätter jag min monolog. ”Jag är tillbaka på ruta ett.”
”Man är aldrig tillbaka på ruta ett,” svarade hon och jag tittade upp. Det kändes nästan som om hon var suddig eftersom jag tyckte mig se en dimma av ångest runt omkring mig, men det var bara inbillning. Hon lägger huvudet på sned och fortsätter;
”Man är aldrig tillbaka på ruta ett. Någonsin. Du börjar inte om från början, du fortsätter bara. Tror du att man helt plötsligt bara slutar med droger och aldrig tar det igen? Jag hade självklart förväntat mig att du skulle göra misstag. Man måste tillåta sig själv att hamna ur balans en sekund. Det betyder inte att det är okej, men att förlåta sig själv är det absolut viktigaste. Glöm inte att du kommit såhär långt. Bara för att du föll tillbaka betyder det inte att allt du kämpat för bara försvinner. Det finns fortfarande där. Du måste bara fortsätta med samma beslutsamhet.”

Jag börjar om hela tiden. Varje dag, känns det som. Varje dag så vaknar jag upp och tänker att detta är dagen då jag ska vara produktiv, glad, lugnt, trevlig, vänlig, beslutsam, duktig, vacker och framgångsrik. Varje dag börjar jag om. Ibland går det mer än en dag innan jag måste börja om igen, men oftast vaknar jag varje morgon på ”ruta ett”. För jag är inte alltid trevlig. Jag är inte alltid produktiv. Jag är jag. Men jag jobbar på det.

Att börja om från början betyder inte att man är tillbaka på ruta ett. Man kommer alltid att fucka up. Alltid. Det finns inte en chans i världen att man slutar med en vana på en gång, bara sådär, och aldrig göra det igen. Eller okej, det är väl klart att det finns en chans, men den är jävligt liten.

Om man sysslar med självskadebeteende är detta det absolut viktigaste man måste komma ihåg. Oavsett om det är alkohol, droger, rakhyvlar, brännmärken, sex eller slagsmål (alla har sin grej) så kommer man falla tillbaka. Det är så himla viktigt att komma ihåg att förlåta sig själv. Du kanske har börjat på din väg tillbaka från ätstörningar, och du har gått en hel månad utan att väga dig, och så får du ett återfall och kräks upp allt du ätit under kvällen. Det är okej. Man får fucka up. Det man inte får göra är att sluta försöka.

Jag skriver detta eftersom det är det viktigaste jag någonsin kommer bära med mig. När jag klarat mig utan knark så länge, och ändå fuckade up, var jag nära på att bara skita i att berätta för psykologen och istället ge upp. Om jag tagit det en gång och var tillbaka till ruta ett kände jag att jag lika gärna kunde sluta försöka. Jag gjorde misstaget att tro att det kommer bli lika jobbigt att sluta igen, men så är det inte. De månader jag redan klarat av fanns i ryggmärgen och de skulle inte försvinna på grund av ett misstag. De var redan övervunna. Jag hade redan övervunnit det.

När man fuckar up måste man bara fortsätta. Bita ihop och komma ihåg att vara stolt över sig själv. Jag är det. Jag är helt sjukt stolt över att jag är så bra och så stark och så beslutsam, trots att jag också gör misstag ibland. Man ska aldrig låta misstagen definiera en. Hoppas ni förstår vad jag menar och att kommer ihåg det där lilla rådet nästa gång ni känner att ni bara vill ge upp. Det blir bättre, mina små fåglar. Puss på er

5 svar till “att börja om

  1. Naatly skriver:

    Så är det verkligen, man är aldrig tillbaka på ruta ett. Ingenting är konstant, bara för att du tar ett snedsteg är det inte förstört för du kan alltid fortsätta göra andra val. Bara för att du fallit tillbaka betyder inte det att det nu alltid måste vara så! Kram och lycka till ❤

  2. Felicia skriver:

    ❤️❤️❤️❤️❤️

  3. pillanthelaus skriver:

    alla ”misstag” är en lärdom. ingen resa är spikrak. allt tar tid. man får falla. för att komma igen. det är så det är. det är det som är mod. kraft. styrka. stor kram från någon som förstår.

  4. Jag är glad att jag hittade din blogg idag, för jag behövde verkligen läsa det här just idag!

    kram på dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.