Krönika

”Tankar kring…” Tinder

”Jag vill inte”
Jag blänger på honom och håller mobilen i ett fast grepp i handen. Det är en varm sommarkväll och jag har på mig min favoritkappa, den där långa svarta som sammanlagt tre kompisar försökt sno av mig. Johannes tittar på mig med trött blick.
”Kom igen nu.”
”Men varför?”
”För att du har varit en sorglig varelse i snart två månader nu. Du börjar försvinna. Du är ju nästan genomskinlig.”
”Jag har dåligt pigment” muttrar jag och tar en klunk av mitt vin.
”Nej du är bara dålig. På att leva. Det är ju nu du ska ta över hela världen, när du inte har en liten otacksam fjomp som drar ner dig på marken.”
”Han var inte en fjomp” säger jag olyckligt.
”Jo, han var en fjomp. En tråkig mammas-pojke som passar bättre med någon som heter Ebba och älskar spinning och köper väskor från Marc Jacobs. Till och med hans namn är fjompigt. Ge mig mobilen nu”.
Jag ger upp och räcker över telefonen.
Han laddar snabbt ner appen. Medan vi väntar tittar han utforskande på mig.
”Vad?” muttrar jag.
”Undrar bara vad du har för typ.”
”Jag har ingen typ. Ingen är min typ. Jag ogillar människor i allmänhet och killar i synnerhet så detta är verkligen dömt att misslyckas”
Han skrockar och öppnar appen.
”Din profil är ju ett skämt” säger han med avsmak och tittar misstroget på mig. Jag slår ut med armarna, lite smått berusad, och protesterar.
”Vaddå! Det är väl bara Facebookbilder? De är väl fina??”
”Du ser ut som en tolvårig fjortis som rymt från Club Penguin.”
Jag kommer av mig, ”Vafan…?”
”Skitsamma. Jag fixar.”
Jag stönar svagt och lägger huvudet i hans knä medan han knappar på skärmen. ”Sådär…” mumlar han och klappar mig snällt på huvudet, ”Nu ser du i alla fall presentabel ut.”
”Och med det menar du knullbar?” muttrar jag.
Presentabel. Sätt dig upp. Jag satte maxgränsen på 32. Du kanske hittar en sugardaddy, vem vet.”
Jag kikar över hans axel och tjuter förskräckt. ”BORT! TA BORT HONOM!”
”Jaja” Han sveper bort killen med kept och tatuering vid nyckelbenet. Jag ryser. Nästa kille är mörkhårig och står på en strand. Ganska söt, men väldigt mycket muskler. Jag tvekar tillräckligt länge för att Johannes ska märka det och klicka in på hans profil. Vi ögnar igenom hans lilla presentionstext och ryggar förskräckt tillbaka båda två.
”Rhodos?!”
”Bort. Genast”
”Vilket slöseri. Han var ju söt.”
Bort.”
Medan festen runt omkring oss blir mer och mer högljudd swipear vi vidare. Ingen duger. Ingen är ens i närheten. Johannes blir alltmer frustrerad och till slut lägger vi ifrån oss telefonen och återgår till den riktiga världen. Han muttrar hela kvällen om att jag är pryd och kräsen.

Nä, jag fick inte ligga den där kvällen. Men när jag gick hem från krogen (ensam), funderade jag på varför jag hyste en sådan enorm motvilja mot appen. Det finns något oerhört ensamt i att prata med en främling som kanske är en potentiell ny partner. Något sårbart. Att logga in, leta, bedöma, och sedan skriva något med förhoppningen att den andre bedömt en lika positivt. Varför är det så viktigt att hitta någon? Varför räcker inte ensamheten till?

Och ännu märkligare blir det ju när man går efter utseende. Man scrollar igenom utbudet och gissar på någon som skulle kunna vara ens sk ”typ”. Jag tänker tillbaka till när jag träffade mitt ex, aka ”fjompen”, och funderar på om han var min typ. Ja, helt klart. Jag menar, jag har ju alltid dragits till den sorten av killar. De gängliga, försiktiga, talangfulla…
Och tråkiga.
Jag suckar för mig själv och rynkar pannan. Tycker jag verkligen om tråkiga killar? Jag har alltid avskytt muskliga snubbar, så det är väl en variant av en ”typ”. Men vad var det som gjorde att jag blev kär i just mitt ex? Och skulle det vara möjligt att hitta ”det” på en app?
Det kanske bara är att pröva sig fram. Jag menar, det är ju inte direkt bara galningar som använder tinder. Många av mina kompisar gör det. Jag stannade till och tänkte efter. Var mina kompisar galna? Använde de ”bra” killarna och tjejerna verkligen Tinder?
Om man kan få vem som helst, behöver man ladda ner en app då? Eller hur dejtade man annars? Jag fortsatte gå och försökte sparka på en sten men missade och slog foten i marken.
Helt seriöst, hur VET man? Jag personligen får ju kortslutning när jag träffar nya människor och försöker behaga dem till hundra procent, men då vet jag ju inte om jag verkligen tycker om folk eller om det bara är en ren överlevnadsinstinkt. Sociala sammanhang har alltid varit min grej, men egentligen inte. Jag gillade inte människor. Och killar i synnerhet var svåra för mig att förstå. Antingen skrämde de mig eller så fick de mig att vilja slåss. Det fanns en anledning till att jag bara hade två ex och ungefär 90% kassa engångsligg bakom mig. Killar gör mig obekväm. De måste vara väldigt medvetna, försiktiga och respektfulla för att jag skulle kunna slappna av i deras närvaro. Och har de varit på Rhodos sprang jag åt andra riktningen.

Vågar man riskera att möta någon som är helt knäpp? Är man så ivrig att träffa någon? För att inte tala om sårbarheten – att faktiskt sminka sig noggrant, klä upp sig, vara nervös (kramas eller skaka hand? KRAMAS ELLER SKAKA HAND?!??!) och därefter lida sig igenom en krystad träff som bara är helt hopplös. Vilka människor har självförtroende nog att genomföra en sådan sak? Det låter ju helt absurt. Nästintill omöjligt.

Dessutom är jag kräsen. Väldigt kräsen. Jag själv är inte ens bra nog för mig så varför skulle någon annan vara det. Och med ett nyligen krossat hjärta skulle det nog ta månader, om inte decennier, innan jag litade på någon människa med snopp över huvud taget. Så varför riskera skiten?

Jag stannade på gatan och plockade upp telefonen som hade 7 procent. Höll in fingret på ikonen med eldslågan och raderade appen. Sedan fortsatte jag nöjt hem. Jag kommer att träffa någon lycklig jävel som förtjänar mig men inte förrän jag är redo. Tills dess klarar jag mig utmärkt själv.

4 svar till “”Tankar kring…” Tinder

  1. loviza skriver:

    Varför provar du inte att dejta tjejer? Jag förstår att det kan kännas knäppt om du alltid tänkt om dig själv som straight, men varför inte testa? Man behöver inte födas homo- eller bisexuell. Det går alldeles utmärkt att bli lesbisk för att man känner för det. Sexualitet är ett spektrum och yada yada. Det finns uppenbarligen något som skaver i dig när du tänker på att komma nära en kille. Sårbarheten kring och svårigheten att lita på en kille, som du beskriver, känner jag så väl igen, men jag har aldrig upplevt den med en tjej. Du säger att du inte behöver dejta nu, jag säger att du inte behöver dejta k i l l a r nu. Onödig grej att söka sådan sorts bekräftelse från killar när de 90% av tiden skadar en. Ligg med en tjej. Hångla med en tjej. Gå på dejt med en tjej. Frigör dig från idén att du behöver vara med/finna dig en man. Snackar väldigt generellt nu, men tycker det känns som att du ogillar killar men gillar tjejer. Varför inte applicera det på ditt kärleksliv?

  2. Himelia skriver:

    Snyggt formulerat loviza 😊 Tänkvärt

  3. Linnea skriver:

    Galet bra skrivet!!

  4. moaolsen skriver:

    Känner lite samma, har inte ens laddat ner appen för att 1. är just nu inte ute efter flyktiga engångsligg & 2. orkar inte riktigt med det ytliga, att döma någon efter ett par bilder & en krystad text, har liksom ingen direkt typ, iaf inte utseendemässigt, utan får en känsla när jag träffar någon första gånger (händer cirka var tredje år) & trots att den där känslan kanske hade kunnat komma med någon från appen så träffar jag kanske på honom ute en kväll, istället liksom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.