Ångest

stay high

Jag landar i Sverige i en enda röra. Bokstavligen. Mitt bagage för alldeles för tungt så jag fick fördela packningen i diverse påsar, som nu hänger runt mina armar. Jag rullar ut ur Arlanda med packningen på en av vagnarna, solglasögon på, illamående. Vinkar hejdå till mina vänner, som möts av glada föräldrar. Jag puttar mödosamt ut vagnen och går raka vägen förbi alla släkt och vänner, ställer mig utanför och tar en cigg. Suckar djupt. Luften är kall, men det doftar åtminstone sommar. Jag röker upp, slänger iväg cigaretten och tar en taxi hem. Väl hemma pussar jag på min mamma och möter sedan Vanessa. Vi ska festa. I fickan har jag två ecstasy-tabletter, blå, i en konstig form. Jag fingrar på dem, smeker ytan med fingertoppen. Vi åker hela vägen ut till Lidingö och tar inte av oss skorna när vi går in i den stora villan. Utan att knacka skjuter vi upp dörren till sovrummet och killarna reser sig hastigt men vi vinkar åt dem att ta det lugnt. Jag halar upp mitt knark ut fickan och de slappnar av. Medan Vanessa hälsar släpigt på några av dem går jag direkt till skrivbordet. Krossar en av tabletterna, rullar eftertänksamt en sedel och hackar upp några linor. Vana, snabba händer. ”Ska ni snorta molly?” frågar en kille och skrattar till. Killarna här gör mig lika provocerad som utmattad, och jag gör mitt bästa för att ignorera dem. Deras försök till härskarteknik är skrattretande; de försöker verka otillgängliga genom att prata med en släpig lidingödialekt och sedan dra några allvarsamma skämt som ingen fattar. Jag ignorerar dem. Jag är bättre än er alla, tänker jag föraktfullt när jag böjer mig över de blå linorna och drar upp en. Det bränner som satan i näsborrarna och jag hostar. Harklar. Jaja. Vill ju ändå bli hög så snabbt som möjligt, vem pallar vänta i en timme innan det kickar? Ut i folkvimlet, hälsar på folk utan att se dem, hör hur de viskar. Paristjejen, hon som knarkar, hon som ligger med deras pojkvänner, det trashiga slöddret, är det jag? Är det det dom säger?

Jag lägger håret bakom öronen och blänger på dem. Tjejerna sneglar. Jag och Vanessa skrattar åt dem. Vi som snortar ecstasy utan att röra en min.

Festen slutar klockan fem på morgonen, vi sitter ute på balkongen. Jag är så hög att jag inte förstår ett ord av vad någon säger. Kokain, ecstasy, gräs och alkohol, pumpandes genom blodet. Det är först när jag är full av knark som jag känner tomheten. När det knäpper i öronen, när käkarna spänner, när det rycker i kroppen, då känner jag suget i magen och den hopplösa avgrunden som tycks öppna sig under mina fötter. Jag är ingenting, vid det här laget, bara en kropp och ett par trötta ögon. Jag sitter i någons knä och allt jag vill är att åka hem och få lite lugn och ro. Snälla, bara lite tystnad. Vill bara vara tillfreds, är det så jävla mycket begärt?

5 svar till “stay high

  1. lo skriver:

    damn vad bra

  2. Julia skriver:

    Vad tycker du om lidingöbor? Hänger/hängde du där ofta? Puss & kram!

  3. A skriver:

    Vet inte vad jag tycker om att du upprepande gånger glamofierar droger i din blogg… Det är väldigt vackert skrivet men tycker du ska tänka på att det säkert sitter 14 åringar och tycker du är skitcool och vill göra allt du gör. Tänk på det bara!

  4. Har du skrivit dethär? Sjukt bra ju. Ska du släppa en bok snart? Köper den helt klart.

    A, låter ”känner tomheten” som att glamofiera droger? Jag vill inte känna tomhet. Hoppas verkligen inte du vill göra det heller.

  5. Julia skriver:

    När kommer du släppa din bok? 😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.