Enter a title

One day

Jag är en jävel på att skriva, tänker jag och tittar på det tomma Word-dokumentet. Jag släpper inte det blinkande strecket med blicken, och försöker att inte bli irriterad över dess uppenbara hånfullhet. Jaha, säger sträcket, nu då? Jag väntar.

Jag kan skriva, tänker jag igen och kastar en blick på klockan. 26 minuter och jag har inte ens skrivit en rubrik.

Jag kan skriva. Faktiskt. Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med ord som förklarar hur mycket jag älskar dig, men det skulle ändå aldrig räcka så jag lämnar det halvtomt. Jag skulle kunna berätta om hur sorg känns, för den som inte visste, och jag skulle kunna gå igenom varje adjektiv och verb men då skulle jag misslyckas för den öronbedövande tystnaden som sorg är får ju inte plats ens på hundra sidor, hur mycket man än tvingar ner den.

Så jag försöker skriva om det där mitt emellan. Känslorna som inte är för överväldigande. De som varken är glädje eller sorg, utan bara försiktiga förnimmelser om något som inte blommat ännu. Små saker.

Gropen vid ditt nyckelben där min haka passar perfekt om jag ställer mig på tå och slår armarna om dig.

För är de där stora känslorna en enda stor klump eller är de uppbyggda av miljoner småstenar? Jag vet inte riktigt. Nackdelen med att vara tonårig är att tankarna verkar slåss med varandra och jag kommer aldrig fram till någonting. Och om jag gör det tvivlar jag på att informationen är relevant över huvud taget.

Små, snusande andetag, ett litet ansikte som är helt stilla och uttryckslöst i sömnen, ljust rosa läppar och en liten gäspning.

Kanske är det renheten i livet vi söker. Ett spontant skratt, en blombukett, en varm sommarkväll. Det är ju det man vill skriva om, utan att faktiskt närma sig själva lyckan på riktigt. Bara fånga de små, små saker som går att beskriva. Inte göra det för stort. De små sakerna rymmer ändå en arena av de enorma känslorna, eller hur?

Jag vill bara fråga om receptet till tomatsoppan du brukade göra.

Se där. En liten, enkel mening, som rymmer all desperation och sorg och hopplöshet i världen. Döda farmödrar svarar inte på frågor. Det är osäkert om de ens hör dem. Men kanske är det det man fångar in, när man använder det enkla och rena.
Ernest Hemingway hade förmodligen fnyst åt mig och sagt att jag inte var den första som upptäckt tjusningen i isbergstekniken. Men det är något annat i det jag vill skriva om. Efterskalven av bedövande känslor som krossade hjärtan: hur livet går från vidrigt till att plötsligt ljusas upp lite i kanterna, som om någon drog i "högdagrar"-effekten på instagram. Det absurda i att plötsligt en dag förlora allt man byggt sitt liv på. Det besynnerliga i att vi åker till rymden och promenerar på månen men vi kan för allt i världen inte förstå vad som händer när vi dör.

Du är lycklig.

Den enklaste meningen som fullkomligt exploderar när jag läser den. Där rymmer en kärlek som stockar sig i halsen på mig. När man älskar någon så mycket att man skulle kunna låsa in sin egen lycka i ett skottsäkert kassaskåp om det innebar att den andre kunde lösa ut sin egen. Finns det något vackrare i hela världen förutom nyligen utslagna liljor? Skulle kunna säga delad plats.

De små, små sakerna. Det som händer mitt emellan. Det som ryms mellan sorg och kärlek. Det är det man kan fånga. Och kanske bevara, ibland.

Breakfast

Godmorgon. Tog mig upp i alla fall i morse. Släppte ut hundarna i trädgården och började promenera till byn för att köpa färskt bröd. Det är ca 1 km bara, så det är knappast en långpromenad haha. Men kom dit precis i tid innan alla pain au chocolat tog slut. Påvägen hem började det blixtra, och sedan ösregna. Skyddade baguetterna så mycket jag kunde medan jag småspringer hem. De klarade sig efter att vi värmt upp dem i ugnen lite.

Sedan dess har jag bara tittat runt lite på olika bloggar, läst, tagit in alla dynor från altanen (det regnar fortfarande) och lyssnat på åskan. Ganska mysigt ändå när man får sitta i soffan och dricka te medan regnet smattrar mot taket.

Jaja, ska sluta låta som en gammal gumma. Vi hörs sen puss

Fave

Favoriter från Zara. Hittade dem på rean. Det är svårt att manövrera med mobilen när jag ska tagga liknande produkter men klicka på första bilden för att få lite inspo, puss

Voilà

Jag har lagat mat. Och inte bara pasta rouge, utan riktig mat! Kan räkna tillfällena då jag ställt mig vid spisen på fingrarna. Men efter en promenad till Mons, med alla småtjejerna (min syster, kusin + deras kompisar, som inte är så små längre) lyckades vi lägga beslag på lite kyckling och grönsaker. Förutom att kycklingen brändes i ungen och att vi alla skämtsamt, men med allvarlig underton, påpekade att vi kanske får salmonella allihop, så smakade det ändå bra. Marinerade (?) kycklingen med soja, ketchup, vitlök, oregano och färsk rosmarin från trädgården.

Mitt första steg mot en bättre version av mig själv. Vill vara en sån som lagar mat på riktigt. Som hämtar kryddor från trädgården och smakar av såsen. Det kanske inte är något egentligen, men kände mig för första gången på länge rätt uppstyrd när jag skivade tomater och rödbetor och lyssnade på P3 dokumentär och sippade på ett glas rosé. Åh, så bra det kan bli. Haha.

Som svar på frågan jag fick tidigare om hur många bostäder vi egentligen äger: jag bor fortfarande hemma hos mamma i stan. Under våren bodde jag dock mest hos Hampus, men flyttade lite emellan. Vårt hus (stuga) uppe i bergen köpte mormor och morfar när mamma var liten, så det går i generationer. Kommer få ta över här en dag hoho. Lägenheten (som är en liten liten etta) i Cannes köpte vi nyligen, som en investering, efter att mamma sålt sin lägenhet i Stockholm som vi inte bott i sedan vi flyttade ihop med min styvfar. Min pappa bor delvis på en herrgård i Polen, eller i en lägenhet vid stranden. Usch vad rikt det låter.

Nu ska vi spela M.I.G och dricka te. Imorgon ska jag försöka ta mig upp tidigt för att hinna till bageriet och slåss om de nybakade croissanterna. Vi hörs

Btw: vad tycker ni om designen?

Dreming

God morgon, kära läsare.

Vaknade för tidigt för min smak eftersom jag ska med en buss som ska ta mig upp till bergen i Provence till vårt hus. Ska spendera några dagar där, skriva lite, uppdatera bloggen, och planera hösten. Its about time.

Sitter på balkongen och sippar på mitt skållheta te medan Cannes vaknar till liv och människorna börjar söka sig till stranden. Längtar efter en kall dusch, det är sjukt varmt idag. Det är en sån där tryckande värme, fuktig och tung, som alltid dagen innan ett åskoväder. Man känner det i luften. Det riktigt sprakar.

Förhoppningsvis kommer en video upp i veckan. Tänkte filma vad jag gör under en dag, om någon skulle vara intresserad av det. Är redo att ta mig i kragen, efter två veckor efter två grumliga veckor.

Vi hörs!

Idag

Har inte så mycket att berätta.

Satt på stranden och stirrade på havet och försökte andas i samma takt. Meditativt.

Things I do

Satte mig på en resturang i närheten och åt musslor.

Läste lite, funderade. Som vanligt? Ibland går tankarna runt i cirklar. Vet varken ut eller in. Blir trött av att tänka, över att oroa mig, över att må dåligt. Läste igenom boken jag skriver på och ville nästan kräkas. Ångesten som droppar från varje digital A4-sida gör mig ledsen. För att jag varit den personen. Förut kunde jag glorifiera det, men nu blir jag bara illamående. Vill inte läsa. Vill inte prata om det. Vill inte se.

Men det går ju inte att blunda för det. De där åren av hysteri. Och det faktum att ingen får ett lyckligt slut. Att livet fortsätter välta över ens plattform och att man fortsätter sätta krokben för sig själv.

Dystert. Men det kanske går över. Om ett år kanske jag sitter här och ler åt mig själv och surar över alla nya problem som hopar sig. Viktigaste är väl ändå att man lever, eller? Ja? Ja.

Puss

Bathroom selfie

Ska ta ordentlig outfit bild i Mons. Men har egentligen på mig samma kläder varje dag. Det blir lätt så, att man bara drar på sig det som är närmast sängen på morgonen.

Åt en jättegod frukost, men var/är lite tankspridd. Drömde väldigt märkliga drömmar idag, och vaknade imorse med ett ryck utan att veta hur drömmen slutade. Ni vet hur det kan vara. Känslan av drömmen finns liksom kvar.

Nu sitter jag på ett café och dricker en Cola och försöker läsa min bok. Ikväll har jag inga särskilda planer, men imorgon åker jag upp till huset igen. Ska bli skönt. Sedan, med lite tur, kommer några kompisar ner hit om några veckor. Wiiii. Vi hörs puss