Okategoriserade

utdrag

Paris.

Jag ligger i gräset och kisar upp mot Eiffeltornet. Runt omkring mig skickar vinflaskor runt. I början av året var det säkert 5 elever som bröt sönder sina nycklar i hopplösa försök att öppna vinflaskor, men vid den här tiden är vi så pass rutinerade att många av oss har en korkskruv fastlåst i nyckelknippan. Jag blundar och lyssnar på sorlet; Johannes härmar högljutt Constantins skånska dialekt, Joakim skrattar så att han frustar, Linns skriker att hon ser en humla och Anna suckar åt henne. Gaia brister plötsligt ut i sitt mullrande gapskratt som kan få vem som helst att vända sig om efter henne, Emma ber om en bit ost, Josefin skrattar (eller gråter?) över en skåning hon träffat för någon vecka sedan.
Jag ligger med huvudet i Katarinas knä och hon stryker mig frånvarande över håret medan hon försöker lyssna på Max långa utläggning om ett brunchställe han varit på. Katarinas hud är knottrig, solen är påväg ner och det börjar bli kyligt, men alkoholen börjar värma upp oss. Vi planerar att stanna ett bra tag till.
Här ligger jag. Fortfarande är mitt liv en enda röra; jag knarkar, skär mig, gråter, skärmar av, vill dö, vill leva, vill försvinna ibland och aldrig mer komma tillbaka, vill omfamna hela världen andra dagar. Ja, här ligger jag.
Jag tittar upp mot himlen och känner hur hela jag fylls av en så stark våg av lycka att jag har svårt att andas. Känslan sprider sig till läpparna och jag ler, från öra till öra, och börjar skratta när jag hör Gaia smälla till Johannes hand när han försöker stjäla hennes baguette. Här ligger jag. Omgiven av klassen, människorna jag lutat mig åt, människorna jag har levt med. Här ligger jag. Jag har aldrig känt mig så hemma. Det finns inte ord som förklarar hur mycket jag önskar att jag bara kunde frysa det här ögonblicket, just precis nu. För trots att mitt liv är en enda röra så är jag lyckligare än vad jag någonsin varit. Här, i Paris, omgiven av mina människor, här hör jag hemma.

Eiffeltornet börjar glittra, prick klockan åtta, och vid det här laget är vi så pass packade att vi börjar applådera. Jag blundar och känner hur jag styckas upp. Min själ, en bit av min själ, rycks bort från mig och placeras varsamt över oss, ett litet täcke över just den här stunden. Jag betraktar den och vet att jag kommer sakna den, men det finns ju inget annat sätt.

Den 18 juli 2015 sätter jag mig på planet hem från Paris. Jag har lämnat nästan hela min stjäl utspridd över staden, svävandes på de platser som gjort mig allra lyckligast. Allting har ett pris.

Jag tittar ut genom fönstret och ser min stad försvinna utom synhåll.
”Jag kommer tillbaka” viskar jag sluddrigt , fortfarande ganska full efter att ha varit uppe till fem kvällen innan. ”Jag kommer tillbaka.”

​Vissa namn är utbytta 

4 svar till “utdrag

  1. Lp skriver:

    Hmmm u r the best. For real. Du måste berätta mer om knarkandet, måste ha varit en sån annorlunda period i ditt liv?! Älskar din blogg mer o mer för varje dag som går, puss

  2. emma skriver:

    Du skriver så satans bra!! Meeer

  3. Hanna skriver:

    Du skriver så himla fint! Man blir både lycklig och ledsen av att läsa den här texten. Hoppas verkligen att allt går på rätt håll för dig nu iallafall!

    Annars har jag en fråga till dig. Jag har ett tjejgäng som jag umgåtts med i flera år men senaste tiden gör de inget annat än att snacka skit om andra. När vi har våra tjejkvällar sitter dem bara och snackar skit hela hela kvällen. Gör narr av tjejer som varit med "fel" snubbe (som dem inte ens känner) osv, eller om någon blivit aspackad osv. Jag brukar säga emot i försvar men då får jag bara dryga blickar tillbaka, eller halvtaskiga kommentarer. Har du någon aning om vad man kan göra i denna situation? Tacksam för svar!!

  4. Sofie skriver:

    Planerar du att flytta tillbaka till Paris efter du tagit studenten?? Är det många av dina kompisar som bor kvar där??

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.