Tänk

Tre anledningar till att jag inte är feminist:

– Jag gillar när killar dominerar mig och lämnar lite utrymme för mig att växa som person, till exempel i arbetslivet.

– Jag är en skön tjej. Jag gillar män. Män gillar mig. Jag bryr mig bara lite om mina rättigheter och föredrar att bli omtyckt och accepterad av männen i min omgivning, hellre än att bli utesluten ur gänget. Vafan! Klart jag rakar mig under armarna.

– Jag har aldrig blivit våldtagen/trakasserad/diskriminerad, alltså har ingen annan blivit det. Min värld kretsar runt mig och mitt välbefinnande och vad som händer någon annan – händer just någon annan.

Enter a title

Bye

Nu har jag några timmar emellan saker jag måste göra så jag har verkligen ingen ursäkt för att inte träna. De e dags. Hatar dock att träna tycker det är förjävla tråkigt. Asså verkligen det suger. MEN jag mår bra efter. Och har mycket energi atm så!! Och det är ju DAGS att träna upp min obefintliga lilla rumpa. Ser ni ???! Aja sånt e livet. Bye

Plugg

​Sitter på café 60 precis vid mig och dricker en GIGANTISK kopp te. Behövs. Har två timmars håltimme och massor av plugg att göra färdigt. BUuuuu. Det enda som egentligen är jobbigt för mig är matten. Allt annat går att klara av, det är enkelt och lätt att hantera, typ. Men matten är ett sådant stressmoment alltså. Jag var dock på mattestuga med Vega i tisdags och då jävlar gick det bra. Vi ska gå oftare, varje vecka. 

Vad tänker ni på? Själv tänker jag på döden. Gör ni det ofta? Fattar inte hur folk bara kan sitta på cafe eller i skolan och bara ignorera det faktum att vi bara kan ramla ihop när som. Så konstig grej egentligen. Det måste ju finnas en övergripande försvarsmekanism som gör att vi kan fortsätta leva. Jag menar, vi har ju ett medvetande, så vi vet om att vi dör, men det borde ju skapa en reaktion som ser till att vi inte flippar ur över det faktumet. Tror det kallas förnekelse. Hm. 

Men nu måste jag fortsätta. Vi hörs sen

tjo

​Igår åt jag middag hos Hampus familj. Va!!!! Det var så mysigt. Jättegod mat. Trevligt sällskap. Fint hus. Sedan åkte jag, Hampus, hans brorsa + kompis in till stan. Vi stod och velade fram och tillbaka om vi skulle gå ut eller inte, hur länge som helst. Alltså vi diskuterade fram och tillbaka efter middagen, i taxin, i hissen, och till slut stod vi i hallen hemma hos mig och ba ”Ja men vad gör vi då?”. 

Äh. Vi drog på oss kläderna och gick ut. Vi ska ju inte vara det tråkiga paret som bara ligger hemma och kollar på film och har sex. Så vi träffade Benjamin, drog till cafet, hälsade lite på folk och tog en drink innan vi gick hem och somnade båda två. det var mysigt att vakna imorse, trots att jag blir väckt för tidigt. 

Ikväll ska jag vara barnvakt till klockan 22, sedan träffar jag Hampus igen. VaFAN! Vilken tråkig tjej jag börjar bli. Jag lovar att inte ta det för långt. Jag hatar såna tjejer som dissar sina vänner för att hänga med sin bf. Aint me. Men,han åker i alla fall iväg till qatar för en spelning över helgen, så. 

Aja. Ska plugga nu. Ciao

vinter/hiver

​Jag är så dålig på det där med kläder efter väder. Jag vill bara ha på mig kjol hela december och mysa ner mig i filtar i juni. Det är sant!! Men hur som så satt jag och kollade på olika grejer från acne, och sedan klippte jag ihop detta mästerverk. Men alltså, kolla kjol+skor+tjocktröja. Alla från acne. FATTA!! Ett rosa moln!! Jättebra om man är en sådan där varmblodig jävel som skiter fullständigt i om det är -20 grader. 

Jag har som vanligt taggat ​liknande produkter, ​alltså inte exakt likadana, men kolla in dem ändå! puss

svar

sho du coola människa. Undrar bara lite angående dina antidepressiva, jag vet att du har skrivit ut vad de heter innan så sorry som frågar igen, men vad heter dem? Hur långt tid tog det innan de gav en positiv effekt? har du några biverkningar eller var det mest i början? mådde du sämre psykiskt i början? Ha det bra! Hoppas du kommer ur det snart.

​Tjo pådej! Jag käkar cipramil tror jag de heter. Det tog ett bra tag – 4 veckor totalt. De första två veckorna ska ju vara fördärvliga, men jag fick ett par extra veckor, då de bestämde sig för att höja min dos när jag precis tagit mig igenom andra veckan. Vilket sög. Men efter en och en halv månad så var jag game. Först på senaste tiden har jag verkligen verkligen märkt av det. Jag är så otroligt glad över tabletterna och över hjälpen jag fått. Det är helt fantastiskt att FAKTISKT kunna må bra hela tiden, och sedan kanske ha lite ångest över ett matteprov typ, men att slippa den där ständiga klumpen i magen och paniken i bakhuvudet, det är guld.

Har du tumblr? Och om du har det, är du aktiv? Kan man fråga dig saker via den?

​Jaa jag har tumblr, men är inte så aktiv. Fråga här i stället! Du är anonym I promise.

Hej Olivia! 
Jag har läst flera inlägg på din blogg om psykisk ohälsa och depressioner och tycker att du verkar ha bra koll på läget. Därför tänkte jag rådfråga dig då jag inte riktigt har någon annan att vända mig till som förstår/kan relatera till mina problem. Jag tror (eller jag vet) att jag lider av ångest. Jag har känt av ångesten ett bra tag, ända sen i somras och från tidigare perioder i mitt liv. Det finns alltid en gnagande känsla inom mig. Osäkerhet, oro, panik, rädsla och allt som ångest kan beskrivas i och jag drabbas av ångestattacker ganska ofta. Jag mår ganska bra i allmänhet, alltså så att jag kan klara av dagen på ett någorlunda bra sätt (så länge ångesten inte tar över). Jag känner inte att jag är deprimerad och har aldrig varit en person som skadat mig själv på ett fysiskt sätt eller varit direkt självmordsbenägen. Därför känns det som att jag inte blir tagen på allvar av varken min psykolog eller föräldrar. Jag vill ta mediciner mot ångesten men vet inte om detta är ”onödigt”, eftersom att jag bara har min egen ångest att jämföra med. Det känns som att man måste må dåligt konstant för att få medicin. Vad tycker du? Måste man vara deprimerad för att få medicin? För jag står inte ut med min ångest längre, men ingen verkar förstå. 
Kram

​Hej på dig! 
Det sämsta man kan göra när man mår dåligt är att inte lita på sig själv. Jag har gjort det i hela mitt liv, bara ignorerat alla tecken. Jag har trott att mina tankar inte är verkliga och att jag inte mår dåligt egentligen och att någon annan alltid mår sämre osv osv osv… Så steg ett: Ta dig själv på största allvar. Du är den enda som lever ditt liv och du har bara en chans, hur fkn ovärt är det att ignorera sig själv och leva med ångest? 

Jag förstår vad du menar med att psykologen inte tar dig på allvar, jag har också varit med om det där. Man förminskar sina problem automatiskt inför sina föräldrar också; man backar lite när man ser hur mamma får en orolig blick, man vill inte vara för dramatisk, och så vidare. Men det hjälper ju varken dig eller någon annan. Pröva att sätta dig ner och prata med dina föräldrar på allvar: ”Jag mår skit och jag måste göra något åt detta annars vet jag inte hur det slutar.” 

Alltså, medicin är aldrig det första valet för någon. Det ska det inte vara. Det är ett preparat som bör undvikas, egentligen. Men i den svenska vården kanske detta tas på för stort allvar, så att det blir jättetabu att skriva ut mediciner till en tonåring. Jag föreslår att du pratar med din psykolog, när du har försökt allt (t.ex KBT eller annan behandling), och ta upp det. Tjata inte, nämn det bara, så att det finns som en möjlighet om ingenting funkar. 
Hoppas det löser sig, och lycka till! 

Hej! Det är så fruktansvärt skönt att kunna läsa dina inlägg och veta att det är någon som går/har gått igenom liknande som jag. Jag började få ångest för ngt år sedan men fattade inte riktigt vad det var. Nu de senaste månaderna har jag fått panik-ångestattacker rätt så ofta och har insett att det här är allvarligt. Nu har jag äntligen fått en tid hos BUP och ska gå dit om ngn vecka vilket känns skönt. Nu kan det kanske bara gå uppför? Hur som helst så ville jag fråga dig angående alkoholen. Jag trodde det skulle dämpa min ångest men det är så att jag bara får mer ångest av det. Om jag är på en fest och dricker så får jag panik, känner mig klaustrofobisk osv. Kände du detsamma? Eller hur funkade alkoholen för dig? Kram!

Yooo vad kul att du känner så. Och vad nice att du fått tid hos BUP! Det är ett bra steg. I rätt riktning. Ja, nu kan det bara gå uppför egentligen, om inget dramatiskt händer. Ta dina möten på allvar, tänk på vad du vill prata om, byt om det känns fel. Så att det funkar på bästa sätt, liksom.
Jaa alkohol, hm. Jag älskar ju att dricka vin, inte för att bli full men för att jag gillar akten typ. Men om det är en sak jag har fattat efter att jag kommit ur den där jävla helvetesperioden i mitt liv, så är det att alkohol bara föder olycka. Jag kan absolut gå ut och festa, men nuförtiden är jag noga med att inte bli för full, för baksmällan är fan inte värt det. Jag får jättemycket ångest i samband med alkohol och droger, alltså verkligen fruktansvärt mycket, och så var det ju inte i början, men det blir så efter ett tag. Så skippa skiten om det inte är krriiiiis. Är det kaos på riktigt kan man alltid dra på sig klackarna och bli asfull och ragla runt och känna att man lever, men det är ju ingen hållbar utveckling. Som en sista, quick-fix – absolut. Men du kommer ingen vart med den. Och SPECIELLT om du känner som du gör, medan du dricker. Skippa det bara. Ta en cider. Kanske ett glas vin. Njut av att vara nyktrare än alla andra. Sätt dig på balkongen och drick te och rök massa cigg istället. Det gäller väl typ att försöka finna sig i sig själv och, kanske lite, att anpassa sig efter sin ångest. Se det som något du lever med och måste acceptera. 
Hoppas det där hjälpte, du får gärna fråga mer om du undrar. Puss

Hier

Träffade Hampus när han hade slutat jobbet och jag hade slutat plugga. Vi åt middag på prime burgers, det var fettttttt gott. Väntade på Zara också som aldrig kom men ingen var särskilt förvånad, man vet aldrig var hon håller hus. Sedan satt jag och Hampus med mina föräldrar och drack vin……, och idag är jag sååå trött. Vi somnade sent. Cuz. Hampus var inte trött. Nu sitter jag i skolan och har väldigt svårt att hålla ögonen öppna. Alltså på riktigt, jag är helt snurrig. Dunno why. Anyways, det ägde att vakna bredvid honom. 

Nu ska jag försöka plugga lite, trots att jag är heeeelt. Har en jättelång dag framför mig: ska till armémuseet, sedan är det tisdagsgrupp till klockan fem, och direkt efter det mattestuga till 7. Sedan måste jag typ tvätta eller något. Asså varför bloggar jag ens???? Har så mycket bättre saker jag borde göra. Ciao