Klubba i Stockholm

(Tänker inte ge alla tips, de ska jag skriva ner i min bok)

Om du vill klubba i Stockholm och är under arton, pay attention 

• Klä inte upp dig för mycket. Klackar, ett par snygga jeans, kavajjacka, räcker. Jag hängde alltid på caféet med min favorittjocktröja och sneakers. Lämna den lilla svarta hemma för fan

• Undvik manipulerade leg eller falskleg. Låna inte någons. Om du åker fast är det du som gjort fel. Om du däremot kommer in utan något hjälpmedel och du blir påkommen, så är det klubbens fel.

• När du väl är inne, prata med en vakt. Fråga vad han heter. Presentera dig själv. Säg något roligt. Få honom eller henne att minnas dig, så att du nästa gång inte bara kommer in, utan dessutom kan glida förbi kön.

• Appråpå kö: ignorera den. Ställ dig längst fram, alltid. 

Enter a title

Hemma

I torsdags fick jag panik. Jag satt hemma i sängen och blev helt överväldigad av hemlängtan. Det bara rusade i mig, hjärtat pumpade, andades hysteriskt och blev helt knäpp. 
”Jag måste hem,” sa jag till min mamma. 
”Du har inga pengar,” svarade hon utan att titta upp från sin bok.
”Jag måste hem nu,” upprepade jag med datorn i handen. ”Jag måste få låna pengar,”
Efter lite tjafsande fram och tillbaka kom vi överens om att jag skulle få låna pengar till en resa. Jag skulle bo hos Anna, som bor där, och ha 1000 kronor i fickpengar. Jag darrade på handen när jag klickade runt på SAS hemsida, tvekade vid ”boka resa” och tryckte till slut på knappen. I flera långa sekunder satt jag bara och stirrade på skärmen som berättade att min resa var bokad och att jag hade fått ett kvitto på mailen. Jag stirrade på skärmen. Bara satt där. 
”Mår du bra?” frågade mamma bekymrat.
”Ja,” svarade jag, och trodde att jag skulle kräkas. 
Jag fortsatte stirra lite till och sa sedan förvånat: ”Jag ska få träffa min värdfamilj,”
Tystnad.
”Jag ska få komma hem,”
Och så började jag gråta. Ni som känner mig hör ju hur detta låter. Jag gråter aldrig och när jag väl gör det är det i samband med brutala sammanbrott. Men nu satt jag där i sängen och kände hur magen drog ihop sig och tårarna bara rann och rann och rann. Jag satte handen för munnen och började skratta och gråta. 
”Jag ska åka hem;” upprepade jag som om jag inte riktigt trodde på det själv. Mammas blick mjuknade. ”Vad kul, älskling,” sa hon. Och jag bara grät. 
Kvällen som bestod av packning och planering förflöt i en jävla dimma. Jag kunde inte sova på natten,trots att jag visste att jag skulle upp fyra nästa morgon. Drömkänslan varade hela vägen till arlanda, höll i sig när jag satte mig på planet, och först när jag landade i Paris släppte den. Allt var så normalt. Flygplatsen. Utgångarna. Att åka RER b. Som om jag varit på ett lov och var påväg hem till Nanterre och hade skola i morgon. Fyra månader i Sverige kändes som en dröm, ett liten paus, och nu var jag tillbaka igen. Först när jag steg av vid Port Maillot och andades in luften släppte allt och jag slappande av. 

Det är fruktansvärt svårt att förklara hur det känns att ha två hem. Att inte bo på den plats man mår som bäst på. Att äntligen, äntligen, få återse alla gamla platser och människor. Att få andas in luften. Det är så svårt att förklara och jag tror att det är ännu svårare att ta på allvar, jag låter säkert bara överdriven, men känslan som sprider sig från maggropen ut i armarna när man återigen kliver på hemma hos sin gamla familj och allting är likadant och doften är densamma, den känslan går inte att matcha. Det finns fanimig inget bättre. De senaste dagarna i Paris har jag varit så lycklig. Jag har mått så fruktansvärt bra. Jag har varit i gamla skolan, suttit på Nazir vid Sophie, träffat min älskade vän Gaia och hört henne skratta alldeles för högt och berätta om sitt senaste ligg. Jag har suttit på centre med en chocolat chaud, druckit te för 50 spänn och gladeligen betalat det, promenerat på gator där jag mått som sämst, promenerat på gator där jag mått som bäst. Förundrats, återigen, av Eiffeltornet, överraskat förvånade lärare, trängts på metron, irriterat mig över turister. Jag har mått så bra så bra så bra. Och jag ska tillbaka snart. Åh, tack Paris