Paris

Sommaren är snart slut och jag börjar i trean till höst. Och det är först NU som jag faktiskt fattar att jag flyttat till Stockholm igen. Att mitt år i Paris är över. Det gick så snabbt där på slutet, det var för rörigt, och jag tog som vanligt tillfället i akt att sysselsätta mig så mycket som möjligt så att jag inte behövde reflektera över att .. ja, att det var slut. Men nu förstår jag det. Så här är sista kapitlet.

Jag förstod faktiskt inte grejen i början. Jag satt i mitt rum i Nanterre, med den minimala golvytan och speglarna som tog upp halva rummet, och jag förstod inte. Paris var väl fint, men så jäkla kul var det inte. I början var allting så jävla otillgängligt. Metron var ett enda stort nätverk av missförstånd och att gå vilset 59 gånger per eftermiddag var standard. Värdfamiljen skulle alltid hållas uppdaterad, vi lurades i turistfällor, blev nekade, nekade, nekade tillträde till alla klubbar. Det blev mer och mer tröttsamt att man alltid blev missuppfattad när man talade franska och bemött med irritation när man talade engelska. När känslan av ”semester” började gå över, och hypen lagt sig, så minns jag att jag tänkte: vad fan har jag gjort?

I oktober/november droppade jag alla förväntningar och började från början. Sänkte alla standards. Glömde allt jag trodde att jag visste. Började från ruta ett, och försökte att ta det som det kom. När man liksom inte beställde vin för att man kunde, utan för att man ville. Vi hängde vid bastille, letade oss in bland gränderna, hamnade på klubbar som var lite konstiga och som jag aldrig skulle gått in på annars. Jag tror att det var där jag förändrades mest. Jag flyttade ju dit som en fjortis!! En liten tjej.

Det var först under vintern som jag verkligen landade, om jag ska vara helt ärlig. Jag minns inte exakt vilken dag det var, men jag hade varit ute på … VIP room? Ja, med Yasmine och några andra. Jag och hon crashade hos Tobias den natten, och jag minns så tydligt att jag var påväg hem klockan typ 2 på eftermiddagen, med sminket överallt och skavsår och stromae i lurarna. Gick förbi boulangeriet och köpte kaffe, och påväg mot buss 157 stannade jag till, på en gata i neuilly, och kände hur lättanden spred sig i kroppen. Ni vet när man varit på en fest ut åt helvete, och när man är påväg hem på morgonen eller natten helt full/bakis och man äntligen stiger av vid sin station? Den känslan hade jag. Hemma. Att jag var så hemma där jag stod med min kaffe och pain-au-chocolat, med skyskraporna på la defense som blänkte i solen och med stressande människor runt omkring mig. Hemma!! Fattar ni? Jag var mer hemma än jag någonsin varit i Sverige.

Jag kunde se fram att gå i skolan. Jag gillade våra lektioner, även om jag ibland däckade under fransk timmen på eftermiddagen, och definitivt sov mig igenom pariskunskapen som slutade kl 18. Jag älskar vår bänk. VÅR BÄNK! Bänken utanför skolan där vi satt och rökte och drack kaffe, beklagade oss över vädret eller diverse läxor, eller ibland bara satt tysta innan någon tog steget och sa ”någon som ska till metron?” . Jag älskade mina kvällpromenader, som alltid bjöd på något slags äventyr, som att möta en förvånad igelkott eller bli erbjuden gräs. Att gå en runda i Nanterre i kvällsvärmen, eller med en kopp te i handen när det var kallt, var alltid den bästa stunden. Senare på året fick jag även sällskap av Hanna som flyttade in ett kvarter från mig, så nattpromenaderna avancerade till glass-träffar, där vi satt på vår bänk och käkade magnum som var stulen från kylen i källaren hos min värdfamilj. Ibland hamnade vi på konstiga hemmafester, som när jag och Mickan skulle möta Yasmin för att dra hem till en kille som hon knappt kände, och vi var tvungna att gå upp utan henne för att hon var sen (som vanligt). Vi kände verkligen ingen, men i vanlig fransk anda välkomnades vi in av en smal läkarstundent och lämnade våra vinflaskor i köket innan vi hälsade på ett tiotal ungdomar. En kille satt vid den minimala högtalaren och spelade en konstig låt som han försökte övertala mig var framtidens musik. Låten var verkligen värdelös. Ett par månader senare dog killen i en heroinöverdos.
Vi bekantade oss med alla möjliga människor på titty twister. Oj, vad många historier jag har hört haha!! Speciellt Micheala är duktig på att hitta de där absolut knäppaste. När vi var på Titty brukade hon försvinna utan att säga ett ord, och så hittade jag henne 20 minuter senare, alltid sittandes i en soffa eller på ett armstöd, eller lutades mot väggen i rökrummet med en cigg i handen, medan hon nickade och lyssnade till någons historia. 

Jag har så mycket smågrejer som jag verkligen saknar nu i efterhand. Små fraser och händelser som var vardagliga men som nu blir så fina. Men jag måste säga att jag uppskattade allt sista tiden. Hela våren gick jag omkring och tänkte ”jag älskar detta. jag älskar detta. jag älskar paris.” Jag uppskattade varenda sekund. Jag uppskattade karusellen vi lovade att vi skulle åka på, jag uppskattade boulageriet och Jojo, jag uppskattade chez Janou och riskakor med avocado hos Filippa. Oj vad jag har mycket att berätta om. Det känns otroligt enfaldigt att försöka sammanfatta allt i ett blogginlägg.

Jag har aldrig varit så glad som i Paris. Jag har aldrig varit så tillfredsställd. Oavsett hur mycket ångest jag ibland hade, så var det aldrig förknippat med Paris. Snarare tvärtom. Jag tror att mycket av min ångest botade sig själv bara genom att jag var på min favoritplats. Att jag var helt fri. Paris är något så speciellt för mig, något fantastiskt, något jag gärna kallar hem. Här har jag mått som bäst.

Så, några månader sent, vill jag säga herrå till mitt år i min vackra stad. I will be back!!

Tack, Paris

Enter a title

Lunch

Ugh vilken tråkig blogg!! Verkligen. Men jag har inte så mycket att säga. Ligger mest på altanen och lyssnar på poddar hela dagarna. Ciao

Update

Igår satt jag och läste på en av de tre restaurangerna i byn. Just denna resturang har en balkong som svävar kanske 20 meter ovanför marken, det är alltså vääärldens utsikt, men just igår rullade molnen in och jag såg fan inte en metet framför mig. Det var fint