5 saker med svensk skola

Fem saker som är annorlunda med svenska skolan i jämförelse med SSP:

– Man blir (trots att de tjatar om motsatsen) behandlad som ett barn. Vi satte igång med att klippa ut hjärtan i färg och skriva vår födelsedag och sätta upp på väggen. Första dagen på tredje ring – och vi klipper ut hjärtan ? Dagen efter var det fri hopp och lek i humlan med brännboll. Wtf? Och så babblar lärarna samtidigt om att vi är så jäkla vuxna och ska ta ansvar.

– Folk i min skola är nästan obehagligt homogena. Men det är väl bara naturligt. I Paris kom ju folk från hela landet.

– Det är mycket mer ”hur känns det?” -känsla. Mjuk start, alla ska ta det lugnt. Vilket är bra I guess.

– Ineffektivitet. AS FUCK. Allt tar sjukt lång tid, som att typ välja böcker. Istället för att bara ta varsin bok i skåpet skulle man först ta ut böckerna, lägga dem på bordet och sedan fick man ställa sig i kö. Eh? Alla s.k möten här är också sjukt ineffektiva.

– Maten. (?!) detta visste jag ju. Men alltså. Ugh. Och dessutom , att man kan ha 30 minuters lunch + lunchrast? Knäppt 

Gänget utanför skolan

Enter a title

Mood

Någon frågade vilken skola jag går i : Jag går trean i franska skolan i Stockholm, alltså en svensk skola med fransk profil. Har gått här sedan jag var 5 år, så det är lite ett andra hem. Men det är en jäkligt töntig skola egentligen.

Godmorgon. Är alla lika skoltrötta som jag? Fattar inte hur jag ska palla detta. Igår hängde jag med Michaela på il café, snackade skit och funderade över irriterande karaktärsdrag hos folk. Jag tror jag kan var ganska irriterande. Jag kan vara sjukt tjatig, jag klarar inte av ett "kanske" eller "jag ringer om en timme", då blir jag fan knäpp. Vill ha ett ja eller nej och kommer fortsätta ringa/smsa hysteriskt tills jag får ett svar. Är det så himla fel av mig eller?? Jag pallar inte sociala koder, det är jag också jättedålig på. Sammanfattningsvis är jag nog en vagt irriterande person, eller kanske väldigt intensiv? Hm. Michaela däremot är den minst irriterande personen evah. Hon bara chillar.

efter skolan ska jag äta lunch med mamma och sedan pallra mig ut till Joel för att hämta min mobil. SEDAN ska jag fan tvinga Estelle att träffa mig, har saknat henne så

School

Nu sitter vi i skolan, har precis fått en uppgift men jag har ingen dator så jag sitter mest och försöker se upptagen ut. Vi har bara två lektioner, sedan ska jag hem och ta en nap hoho. Puss

tjo

Nu är väl de flesta tillbaka i stan? Skolan började i veckan och det var verkligen en ointressant dag haha. Igår var jag på utecompagniet med Hanna och Johan och tog en drink (en…cola) och sedan gick jag och Hanna till några kompisar som hade s.k Sit&Go. Skitkul idé egentligen. Folk kommer och tar en drink och så får man komma och gå som man vill. 

Hur som, idag har jag bara degat i sängen. Har lyckats få ÖGONINFLAMMATION. Wtf? Mitt liv styrs av murphys lag. Allt dåligt som kan hända, händer. Så ska förmodligen stanna hemma ikväll! Har förresten köpt massa fiiiina kläder. Sitter för tillfället i världens bästa t-shirt klänning från weekday. Bye

till er som funderar

Att rösta på SD är kanske enligt många inte helt fel – och jag håller med, deras politik är inte rakt igenom korkad. Det handlar dock inte så mycket om det. Det handlar om att det är direkt farligt. Att rösta på SD sätter en boll i rullning, i ett redan främlingsfientligt Europa, och konsekvenserna kan bli stora. Man kan liksom inte rösta på SD för att man tycker att de är ganska vettiga när det gäller ekonomi eller tänker rätt bra ang miljöfrågor – man får inte handplocka. Inte när det gäller detta parti. Inte när det gäller ett parti som ber om ursäkt för människors existens. Ni vet reklamen i tunnelbanan? Ordagrant var den ju inte rasistisk. Den var bara kontroversiell som fan. Visste ni att liknande reklam spreds över hela Tyskland år 1933, speciellt i Hamburg? Det börjar aldrig med en radikal åsikt , sådana är lätta att ignorera eller förkasta. Rasister idag är smarta. Duktiga. Talföra. Det börjar med förbud mot tiggeri. Jag hoppas att jag inte hinner leva länge nog om historien upprepar sig. 

hello

Lever

Mysig bild från stranden. Inte alls lika varmt här i Stockholm …. :/ har inte så mycket inspiration men ska lägga upp lite bilder snart. Puss

Kära William

Hej. För det första, vad kul att du hittade min blogg.

Om du inte känner att mitt svar är tillräckligt givande på ställ frågan till http://linnhawi.webblogg.se också, hon brukar vara lite duktigare än jag på sådant som detta.

Hemlängtan, skulle jag säga, är väl lite hela grejen med att flyta. Med risk för att låta som en predikande kärrig – hemlängtan är bra i slutändan. När jag flyttade dit kunde jag inte tänka på att längta någonting i början, allt var så himla hektiskt, men efter ett par veckor början man sakna familjen och tryggheten. Jag behöver inte ljuga för dig och säga att det kommer vara jobbigt, att du kommer känns dig ensam, missförstådd av värdfamiljen och Paris är en stad av kulisser istället för ett riktigt hem. Men med tiden kommer du att skapa en ny familj, din klass. Någonstans i hela saknadsvågen insåg jag att jag delar alla mina tankar och känslor med 60 andra personer omkring mig. Allt jag känner, känner förmodligen dom. Och någonstans i mitten av höstterminen blir de ens familj. Lärarna blir de stränga föräldrarna och klasskamraterna ens syskon. Man håller ihop på ett helt annat sätt.

Och – brukade jag alltid tänka – om det är kris, om jag inte klarar EN dag till utan att sitta hos min mamma och dricka earl grey te så finns det alltid ett flyg hem samma dag. Du kan alltid komma hem om du bara inte pallar mer.

Värdfamiljerna är olika för alla, för vissa förblir de ett par främlingar som tassar omkring i köket, för andra blir de en extrafamilj. För min del blev det någonstans mitt emellan. Jag trivdes jättebra, och jag kände mig trygg. Jag hittade småsaker som jag kunde ägna mig åt när jag kände hemlängtan. Fixa med mitt rum, typ. Göra mitt rum till MITT.

Vid extrem hemlängtan fann jag två alternativ:

1. Sätta dig på första bästa plan hem (du får faktiskt. man får balla ur)
2. Promenera över/ta bussen till valfri tokig kompis för att antingen a) dricka vin på chez janou i le marais (och äta äckliga, äckliga småfiskar. tro mig jag är traumatiserad for life) b) sätta sig i parc monceau och äta baguette och ost. c) mysa med varm choklad hos valfri kompis och gråta till någon korkad dramafilm.

SSP blir snabbt din familj, don’t you worry. Jag önskar dig all lycka till och om du vill fråga något mer så skriv till mig på Facebook: Olivia Danielewicz. Och för guds skull, ÅK.

gräshoppan

En liten varelse kutar fram till min säng och kravlar sig upp och sitter med benen i kors på en av kuddarna. Blå ögon och blont hår stirrar på mig i några sekunder och jag funderar över hur detta lilla barn är lugnet före stormen. På alla tänkbara vis. Speciellt i detta ögonblick,då hon ger upp en fnysning och kastar sig omkring bland lakanen och berättar om sitt senaste äventyr med en röst jag inte kan greppa och ord jag inte förstår, men jag nickar och hummar och frågar om hon varit försiktig.

”Var du försiktig, då?”

I de blå ögonen bor solen och de tar ingen notis om mig. Kanske för att hon inte förstår, eller så är frågan bara för dum för att besvaras.

Hon är lugnet före stormen, detta är lugnet före oron. Just nu är detta allt hon är – ögon som bebos av en sol, armar och ben som inte riktigt kan kontrolleras ännu, ord som inte riktigt är förståeliga. Men vid ett ögonblick kommer hon förändas, när hon andas in en första pust av dödlighet.

Åh som jag önskar att stormen kom först, och lugnet sedan.

Jag hittade pennan igen

J.Cole – no role modelz, den hör hemma i en smutsig vindruta som isin tur hör hemma hos en buss, som färdas genom nanterre tidigt påmorgonen. Iskall luft och en skakande insikt om att jag står på enkant. Med armarna lyfta mot taket och med slutna ögon dansar jag påklippkanten, känner hur svindels suger till i maggropen och detglittrar i mina vener, det är jag övertygad om.

JAGHOPPAR.

Klartjag gör. Eller, till mitt försvar så kliver jag ut. Visserligenutan tvekan, men med en tanke i huvudet som klingar lika vemodigt somsjälva låten, och med en grubblande känsla i hjärttrakterna. Ja,känslan av odödlighet när man öppnar armarna för döden. Don’tsave her, she dont wanna be saved. Så sjunger han, så sjunger jag.