Enter a title

Sommarlunch

Såhär ser det typ ut varje dag. Älskar maten här i Provence, allt smakar mer och bättre.

Förrigår

Har varit i Cannes och på baoli – en av de stora nattklubbarna. Hade skitkul. Kanske för att jag verkligen fattar det där. Det var exakt samma grej som i Paris (men TT kommer alltid vara bäst). Dock missade jag Tyga vilket jag är förevigt ledsen över. 🙁

Godmorgon

Nu har vi precis varit inne i byn för att handla nybakad bröd, croissanter och pain-au-chocolat. Det är varmt men blåsigt ute, men ska hur som lägga mig i solen och försöka få lite hudfärg, haha. Vi hörs sen puss

Hier

Igår mötte jag Filippa och åt frukost med henne på brillo, vilket var supermysigt. Har det alltid så bra med henne. På dagen låg jag och Tim i soffan och lyssnade på sommar. Senare lagade jag middag till familjen och Zara kom över och åt. Resten av kvällen diskuterade vi feminism, sexism, rasism, paradoxen transgender och fenomenet hen. Och om hennes sommarprat som kommer bli BRA. Jättebra. Och nu sitter jag på flyget, vi kommer lyfta snart. Ska mellanlanda i Oslo 😴 men men, vi hörs när jag är framme . Puss

för dig som ska flytta till Paris – första veckorna

Första veckorna kommer vara intensiva. Du kommer glömma allt som heter hemlängtan, för du kommer helt enkelt inte ha tid att sakna familjen. Du kommer att flänga runt överallt, åka båt i Seine, turista. Du kommer komma hem varje kväll och stupa i säng. Det är väl först när skolan börjar på riktigt, när du lärt dig vägen hem, när lärarnas namn börjar fastna, som du kommer inse vad som hänt. Du kommer vid någon tidpunkt tänka: Vad fan har jag gjort?

Oroa dig inte. Det kommer gå över.

Det kommer vara jobbigt i början med att fixa allt det där nödvändiga. Mobil, nycklar, abonnemang, bussar, hitta närmaste affär, språket. Men det bästa är att du tar dig igenom allt med hjälp av 60 andra elever. 60 andra personer runt omkring dig känner exakt likadant. De kämpar också. Man kämpar tillsammans, helt enkelt.

De första utgångarna kommer bli katastrofala. I alla fall var det så för min del. Man hittar ingenstans, man blir alldeles för full p.g.a för mycket gratis dricka, man snubblar omkring, man blir leggad… Till slut, efter några veckor, bestämde jag mig för att bara skita i det och sänka förväntningarna. Sätt er och drick vin och nöj er med det Paris uteliv är något man måste förstå och vänja sig vid. Det kommer. Jag lovar.

Bli kompis med Jojo. Det är damen som sitter i matsalen och blippar ditt matkort. Tro mig, det är enklare att vara vän med henne än ovän. Underlättar ditt liv rejält. Och på tal om matkortet – tappa det inte. vakta det med ditt liv.

Kolla in café le centre, där brukade vi sitta. Personalen är trevlig när de väl lärt känna dig. Så småningom kommer ni mötas av ett ”ca va, sweden?”

Bocka av alla turistgrejer och lämna dem sedan åt – just det – turisterna. Tappa bort dig i Paris. Gå vilse. Det är så man hittar sina favoritställen.

​ska fortsätta berätta lite om året senare men här har ni en början. 

Brillo

Nu sitter jag på brillo och skriver och pratar lite med Filippa när hon får tid. Boken börjar fan arta sig hörni! Mycket kvar att jobba på, typ utveckla karaktärerna lite mer, men mest är det logiken som kräver lite slipning. Se till att datumen stämmer, att folk befinner sig på rätt plats, att miljöbeskrivningarna stämmer med verkligheten och så vidare.. DET ÄR ETT JÄKLA JOBB OK. Men det är kul.

Snart ska jag springa iväg och hämta upp min syster som kommer hem från Polen. Wiho. Vi hörs sen, puss

​workin 9 to 5 just to stay alive

Sol

Äntligen lite värme! Är påväg till brillo för att hälsa på Filippa som jobbar där, sedan lär jag träffa Anna. Ska dessutom hämta upp min syster på Arlanda express. Snart åker jag ner till Provence också. Mys mys

Hm

Förlåt för dålig uppdatering!! Det blir väl så på sommarlovet.. Tänk att typ halva sommaren har gått ?? What the hell. Fattar ingenting.

Ska träffa lite vänner ikväll, försöker uppdatera senare….. Puss

ett paradoxalt fenomen

Så ingen har väl undgått att höra om Rachel Dolezal, kvinnan som kämpade för alla människors rättigheter och som utgav sig för att vara mörkhyad. Hon byggde sin karriär på att försvara svartas rättigheter och har varit väldigt insatt debatter om rasism och alltid förespråkat icke-våld och alla människors lika värde. Hon var en förebild för många, och nu är hon ”avslöjad” som vit. En vit kvinna!! Som försvarar svartas rättigheter! Tänka sig.

Hundratals människor och flera olika nyhetssidor/program/reportrar attackerar henne nu och menar att det är fullkomligt idiotiskt av henne. Till exempel var det en man som sa: ”Att en vit kvinna kan till och med kan välja sin hudfärg är väl det mest extrema exemplet på white-privilage.” Hennes mörkhyade bror (hon har flera mörkhyade syskon) säger att hon bara valde sin ”svarta fasad” när det passade henne, till exempel i jobbet, och att det är respektöst mot de som faktiskt är svarta, eftersom Rachel aldrig på riktigt upplevt hur det är att vara svart och bli trakasserad osv osv. Hon har bara ”stulit” identiteten när det passar henne.

Rachel, å andra sidan, menar att hon identifierar sig som mörkhyad, och alltid gjort det. Att hon har flera mörkhyade syskon, mörkhyade barn, att hon redan i tidig ålder ritade porträtt av sig själv som mörkhyad istället för ljushyad. Hon kallar sig själv ”trans-racial”, som trans-gender, fast med hudfärg alltså.

Jag finner hela debatten så himla paradoxal!! Gör inte ni det? För, okej, båda sidor menar från grund och botten att hudfärg är oviktigt, att människor är lika värda hurusom. Självklart är det skillnad mellan olika kulturer, men kulturer i sig ställer inte krav på utseende, även om det i praktiken är svårt för mig som vit kvinna att adoptera en afrikans kultur, eftersom att jag inte skulle bli lika accepterad. Men det är en annan diskussion.

Det paradoxala är att samtidigt som båda proklamerar hudfärgens icke-betydande roll, så rasar ena sidan över att Rachel tog sig friheten att utge sig som svart. Alltså, om man vill nå ett fritt samhälle, utan diskriminering och utan trakasserier, utan att utseende ska spela roll, är det då legitimt att förkasta denna kvinnas vilja att se ut på ett speciellt sätt? Om hudfärg är oviktigt, vad är då problemet?

”Hon har aldrig upplevt hur det är att växa upp som mörkhyad,” Nej, det har hon inte. Hon har inte behövt stå ut med diskriminering och hon har aldrig behövt hävda sig. Men jag menar att det är viktigare att låta henne i så fall vara svart och acceptera det, eftersom motsatsen till detta är att förkasta henne och därmed inte låta henne leva det liv hon anser är passande för henne. Förstår ni vad jag menar? Man kan inte kämpa och kämpa och kämpa för att hudfärg ska tappa betydelse, och sedan inte tillåta Rachel att se ut som hon vill.

Bruce Jenner föddes som man och blev sedan kvinna, och han blev hyllad. Jag säger inte att det är samma sak, men jag förstår inte folks totala ovilja att förstå. Han har också levt hela sitt liv och utnyttjat male-privilage och sedan sällat sig till världens största minoritet. Jag kan använda samma argument som folk gör mot rachel mot Bruce: Du har inte upplevt hur det är att vara kvinna. Du har inte behövt gå igenom trakasserier. Du har inte blivit diskriminerad.

Paradox nr. 2 är ju såklart Rachels tankar bakom det – hennes reflekterande är ju lika skenheligt som oppositionens. Vad menas egentligen med att ”identifiera sig som svart”? För hon menar ju också att svarta och vita inte bör skiljas åt. Så.. varför .. varför är det då så viktigt för denna kvinna att vara svart? För att hon upplever samhället på ett annat sätt? För att hon känner sig annorlunda? Jag skulle bli mer nöjd om hon bara hade sagt ”ey y’all jag är så mycket fucking snyggare som svart deal with it”. Det var lite det min syster brukade säga när hon var yngre. Hon önskade innerligt att hon var mörkhyad för att hon tyckte det var snyggare. Oskyldigt, fåfängt, lätthanterligt. Men att säga att man identifierar sig som svart är att säga att man faktiskt blir behandlad olika……… och då missar man ju hela problemet.

Jag säger inte att det INTE är skillnad mellan hudfärger. Det är det. Grov skillnad. Vårt samhälle är format på det sättet att jag är privilegierad, och min mörkhyade kompis är diskriminerad. Jag menar aldrig att underminera svartas kamp, för den har jag ingenting att säga till om, jag ska bara sätta mig ner och hålla käften och lyssna så mycket jag kan när det kommer till mörkhyades kamp för att rättvist samhälle. MEN jag vill heller inte bli underminerad om jag faktiskt hjälper till. Jag vill inte höra att jag inte är kapabel att utföra samma jobb som en svart kvinna kan göra för ett rättvist samhälle, eftersom jag inte förstår. Jag vill inte höra att jag inte kan göra lika mycket pga att jag aldrig blivit diskriminerad, för uppenbarligen har Rachel visat att detta inte är sant.

Men det blir så konstigt! En svart kvinna kämpar för svartas rättigheter – är älskad – visar sig vara vit – blir hatad. Det indikerar ju också att en vit kvinna aldrig skulle blivit accepterad i kampen från början, trots att Rachel visat på motsatsen. GAH.

Det är sannerligen ett intressant ämne just för att det är så komplext. Vad tycker ni?