Midsommar

Midsommar spenderades hos Oscar. Åkte först till Marc och hängde där, spelade lite kort typ, och sedan till Lidingö. Kände fan iiiinte många, men hade jättekul. Skaffade lite ny vänner, varav 0 var tjejer. En del slags brudar tål jag bara inte.

Stannade ett bra tag, alla var heeelt vid tiden jag drog, och sedan hängde jag hos Maja. JÄTTEKUL kväll

Enter a title

Påväg

Nu ska jag börja blogga som vanligt igen. För tillfället står jag på centralen och väntar på min kaffe och försöker ignorera det faktum att mitt tåg går om 5 minuter. Åker till fjällbacka för några dagar med familjen. Kommer hem den 27:e, då är det Linns artonårsdrink!

Nu börjar jag dock stressa lite. Vi hörs!

You know what

Mycket som händer. Har precis packat ihop mitt rum. Ska verkligen blogga ordentligt snart, men vill njuta av sista dagarna här. Studenmiddagen var sjuk. Underbar. Åh fina SSP. Puss

Sista dagarna

Hörni. Hörni! Nej detta är riktat till du som kommenterar massa bra feedback. Tack!! Jag ska absolut skriva ett inlägg om 15 saker jag skulle vilja säga till 15 åriga Olivia . Behöver inspiration.

Fick f i matte 2b vilket suger men nu ska jag inte tänka på det utan snart åka in till stan och möta de andra för studentmiddag. Tjoho! Ska ladda upp massa bilder sen. Pusd

hur går du ned i vikt?

Den första frågan jag brukar få när jag berättar att jag modellat är ”hur går du ner i vikt inför ett jobb/casting/plåtning/whatever”. Eftersom jag är rätt värdelös på den fronten, så brukar jag svara rätt flummigt, men för att ge seriösa tips till de som faktiskt tar detta på allvar, så tänkte jag berätta lite om hur det funkade när jag jobbade i Tyskland när jag var femton. Då bodde jag med två modeller som arbetade på heltid, dvs, de hade inget annat val än att se bra ut. SÅHÄR ser det ut.

Dagarna började med en powerwalk på 40 minuter. Alltid. Alltså, alltid. Varje morgon, innan frukost, ut och gå. Om man ska göra detta när man går i skolan, skulle jag typ rekommendera att gå till skolan om du brukar åka buss eller liknande, och köpa frukost på vägen. Frukosten bestod för övrigt av en smoothie eller en frukt. Sedan gick vi hela dagarna, alltså var vi än skulle, så promenerade vi. Vi rörde oss konstant, och jag som hatar att träna, var ganska nöjd över detta. Vi rörde oss liksom utan att tänka på det. Vi gick säkert flera timmar varje dag. Jag vet en tjej som sa att hon åt vad hon ville, men att hon brukade promenera runt i stan och lyssna på musik, och att hon sammanlagt gick kanske 6 timmar om dagen, så hon höll sig smal. Så att röra på sig är sjukt viktigt, speciellt eftersom (om du är som jag) man har en tendens att komma hem från skolan och däcks. UT och ta en fika, shoppa, möt en kompis, spring ärenden, osv. Göree.

Vad gäller styrketräning är det inget jag riktigt gillar, och eftersom mitt ideal är att se mindre ut, inte större, så brukar jag inte träna styrka. Ja, jag vet att man inte blir en bodybuilder över natten, men om man vill minska sina mått, är det ingen idée att lägga på muskler, eller hur?

Maten: Vi åt fan inte mycket haha. Allt som hette godis, kolhydrater, fett och socker var direkt uteslutet. Inget kött, inget ”tungt”. Vi brukade dricka smoothies, soppa, äta nötter, avocado, IBLAND sushi (vi festade loss på 6 bitar var). Middagen brukade bestå av en stor bunke (matlagningsbunke) med sallad. Jag skämtar inte. Ingen dressing, bara sallad, tomat, avocado och lite salt. Lite grönt te på detta. Popcorn till snacks, om vi kände för det, utan smör såklart haha.

Kosten bestod alltså bara av grönsaker och nötter. Jag tror inte att vi åt någonting varmt och lagat (förutom soppa) en enda gång, haha. Det låter kanske sjukt, men man blev mätt och belåten och kände sig förvånansvärt pigg. På dagen minns jag att tjejerna stod vid köksbänken och tog sin dos piller – det var verkligen allt möjligt. Då var jag ”för liten” för att vara med i den vuxendiskussionen. Det var C-vitaminer, B-vitaminer för hår och naglar, sömntabletter om det var läggdags, adderall om det var morgon, veggo-tabletter, förbrännande tabletter, kosttillsättning, järn, allt. Svaldes med en klunk te eller vin. Och en cigarett på det, om de var hungriga.

Ja, nu blev inlägget lite rörigt. Men såhär ser det ut. Det är väl inget att rekommendera, men det funkar om man verkligen vill. Det kunde verkligen varit värre. Dessa modeller var sjukt nyttiga, väldigt healthy och tog hand om sina kroppar på ett sätt som inte är så vanligt i denna värld. De flesta jag känner går ned i vikt genom att byta ut all fast föda mot vatten, kaffe, cigg och adderall.

Fredag!

Tjoho! Eller, inte så mycket tjoho förresten.. Igår sov jag hos Filippa eftersom jag hade en intervju tidigt på morgonen, men senare på kvällen antar jag att veckan stress hann ikapp mig och jag fick superont i huvudet.. Åh, det var verkligen inte kul. Så intervjun blev inte av på morgonen tyvärr, mådde för dåligt, men tog mig in till kontoret senare och nu sitter jag här och skriver om liberalismen, i vanlig ordning haha. Ikväll vet jag inte riktigt vad som händer, det är i alla fall Scandinavian party på Matignon som verkar lockande, bästa är ju att det börjar klockan 11?? Då kanske man till och med kan vara hemma i tid!! Wow. Har i alla fall skrivit upp mig på listan med några andra och så får vi se vad som händer. Nu ska jag köpa lite kaffe. Vi hörs

Touche pas mon poste

Gårdagens goda lunch!

Wow hörni! Gårdagen var ju helt otrolig. Ska skriva en ordentlig utvärdering av denna vecka, men än så länge är det verkligen över förväntan. Jag hamnade så småningom på en direktsänd tv-inspelning för ett sort franskt TV-program. ?? Förstod ingenting. Ursäkta diverse stavfel förresten, är så trött och har pratat så mycket franska att jag inte riktigt hänger med i huvudet längre. Idag har jag rusat omkring lite överallt, har bl.a varit på Svenska ambassaden. Nu ska jag faktiskt sluta för dagen. Ciao!

Lite att läsa

Denna ”novell” började jag på lite smått i höstas, och eftersom många gillar när jag skriver lite längre texter kan ni väl läsa detta (om ni vill) medans jag springer omkring över hela Paris på intervjuer. Ciao

En gång, långt efter det som skeddehade skett, satt jag på en uteservering i Paris med några vänner.De pratade och skrattade och tävlade i vem som hade den mestsjukaste historian att berätta. Där, på uteserveringen i Paris,såg jag upp och öppnade munnen för första gången på länge.
Mina vänner blev förvånade. Vikände inte varandra så bra, vi hade träffats i kanske en månad,men jag hade alltid varit den tysta. De visste ingenting om vad somhade hänt. De hade ingen aning. Så när jag väl började prata,lyssnade de. Och min öppningsfras är densamma som är den egentligaöppningsfrasen i den här novellen. 

Låt mig berätta om en tjej.

Strunt i mig, strunt i vad någon annanhar att berätta. Det är oväsentligt. Låt mig istället berättaom en tjej, som kan beskrivas med varenda adjektiv som finns iordboken. Låt mig berätta en historia som varken har början, ellermitten, men som har ett abrupt slut. En historia som egentligen inteens har någon mening, men som innehåller allt. Nej, alltså nej,du.. lyssna på det här. Låt mig.

Låt mig berätta om en tjej.

Detta är inte meningen att bli läst.Jag är inte ens säker på om den borde berättas. Men om du kännerdig manad, som du känner att du klarar av det, fortsätt. Men jagråder dig att stänga igen boken och kasta den samma sekund som dutycker att den blir ointressant. Då har du helt missat poängen.
Okej. Låt oss börja.

17 Juni 2013
Jag träffade henne i humlegården. Detvar sen kväll, eller tidig morgon, beroende på vad du är förslags människa. Själv var jag påväg hem, fruktansvärt packad omjag ska vara ärlig. Det var ljust ute, som det brukar vara sådärpå sommaren, och luften osade av ångesten som kom med solljuset ochfågelsången. Jag stapplade genom alleén i min korta, vitaklänning, med huvudet tomt på tankar och håret dränkt i öl.Gruset knastrade under mig med ett nästan klagande ljud. Ugh.
Jag höll nästan på att missahenne, om jag ska vara ärlig, men i samma sekund råkade jag snubblatill och ramlade omkull. Hon satt på en bänk mitt i alléen ochrörde sig inte ur fläcken.
I mitt berusade tillstånd var jag såtrött på allt att jag bara accepterade situationen och låg kvar påmarken med armarna och benen utsträcktra som en fjäril.

”Jaha,” sluddrade jag, villigatt fylle-bonda med någon. ”Ska du inte hjälpa mig upp?”

”Du ser ju ut att ligga bra där,”svarade hon nyktert.

Jag vände på mig så att jag låg påsidan och kunde kisa upp på henne, men jag såg inte mycket förutomblondt hår.

”Vad ska du göra?” mumlade jag.

”Ta livet av mig,” svarade hon.

Jag tog mig upp på benenförvånandsvärt snabbt, om än svajigt.
”Aeej,” sa jag och hötte medpekfingret. ”Om du ska ta livet av dig måste du ju för fan levaförst, eller hur, flicka lilla” (PAUS. Flicka lilla?! Hon var jufan i min egen ålder? Jag blir så jävla skum när jag är full)forts: ”Du ska ba.. asså..” (här tappar jag tråden lite menåterkommer snabbt efter att jag rotat fram mitt ciggpaket). ”Asså!”Lyckas tända en cigarett. ”Du ska ba göra allt. Om du ändå skadö, då blir ju ingenting farligt. Lev gränslöst till det dödardig.” Jag flinade, ett nöjt leende, och såg fram emot min framtida karriär som poet. Hovpoet! 
Sedan vänder jag på klacken och gårdärifrån.

Jag vaknade upp dagen efter och mindesALLT. Varenda förödmjukande detalj av samtalet. Jag brukar kunnahantera Östermlams-sarkasm men jag måste ha förlorat minfingertoppskänsla. Regel nummer 1 med unga stockholmare: Ta dem intepå allvar.

Vem är jag? Det är relativtoväsentligt.

Nästa gång jag träffar henne är påGrodan två veckor senare. Jag och några vänner sitter påuteserveringen och kedjeröker och försöker bli fulla med enbudget, och jag går in till baren för att beställa en till flaskavin. Hon sitter ensam, som i filmer, med ett glas whiskey framförsig.
Jag känner igen henne direkt. Jagvet inte varför, för jag hade inte riktigt memoriserat hennesansikte förut, men något med håret får det att plinga till ihuvudet. Innan jag vet vad jag håller på med står jag vid henne.
Hon tittar upp och jag vill nästankräkas för att hon är så vacker. Hennes hår är långt ochrufsigt och hon har färgat det kritvitt, så vitt att det nästan ärgrått, med en centimeters mörk utväxt. Läpparna är bleka ochfylliga, ögonen klarblå och med tunga ögonlock, som om hon varsömnig.

”Hej,” säger jag.

”Hej,” säger hon.

”Minns du mig?”

Hon nickar.

”Jag ville bara be om ursäkt,”säger jag, ”Jag betedde mig lite konstigt..”

”Du verkade inte fatta mitt skämt,nej,” svarade hon och log.

”Förlåt,” Jag kan inte slutatitta på henne.

”Vad heter du?” frågar hon.

Jag presenterar mig. Hon sträcker framhanden och säger: ”Alexandra.”

Men hon kallas för Alex.

”Varför sitter du ensam?” sägerjag medan jag vinkar åt bartendern för att beställa flaskan.

”Jag har gjort slut med minakompisar,” säger hon. ”Och jag känner inte så många här,”

Jag funderar på vad jag ska svara.

”Någon måste du känna,” sägerjag. ”Hänger du här ofta?”

”Ja,” säger hon, ”Men intelagligt,”

Jag rynkar pannan.

Hon snurrar lungt på armbanden. ”Jagär sjutton,”

”Hur..kom du in?” Jag stirrar påhenne. Hur fan kan hon vara sjutton? Mina 20 år känns plötsligttunga.

Hon nickar åt mannen som står och blandar en drink. ”Jag knullar bartendern,” säger hon ochrycker på axlarna.

”Åfan,” säger jag och vet interiktigt hur jag ska fortsätta.

Hon tittar sådär nyktert på migigen. ”Vad ska du göra nu?”

Jag kastar en blick på mina kompisarpå uteserveringen. ”Jag sitter med mina kompisar, men..Jag tar endrink här,” Utan att jag inte riktigt vet varför sätter jag migpå barstolen bredvid henne och beställer en drink. Jag kan intelåta bli att studera henne.
Hon är påtagligt sensuell i sinalångsamma, uttråkade rörelser, sättet hon tankspritt biter sig iunderläppen och försvinner med blicken, eller när hon drar i sittlånga, toviga hår och rufsar om det ännu mer. Hela hon utstrålarlikgiltighet, men såfort hon får en fråka fokuserar hon på migmed en intensitet som är skrämmande.
Vi pratar. Om ingenting. Hon frågarmig frågor, vill veta allt om mitt liv, vill veta var jag föddes,hur mina föräldrar är, vad jag ska göra i sommar. När jag svararatt jag inte har några planer ler hon ett snabbt leende.
Till slut kommer Linda in och frågarvar fan jag har tagit vägen. Jag inser att jag varit borta i nästanfyrtio minuter. Alex granskar Linda uppifrån och ned och höjerhakan lite samtidigt som ett leende leker i mungipan. Jag får lustatt peta till henne på benet, säga åt henne att sluta se få nedvärderande ut. 
”Jag måste gå,” säger jag. Alexnickar och vänder blicken ner till sitt urdruckna glas.
”Vi hörs imorgon,” säger honinnan jag går, så svagt att jag knappt hör det.

Wow

Jag gick tillbaka till min gamla blogg och läste mina inlägg från i början av september, alltså när jag flyttade hit. What the fuck? Jag är verkligen en helt annan person, känns det som. Jag skrattar till för mig själv efter varje inlägg jag läst, skakar på huvudet och vill bara möta mitt 16-åriga jag och säga ”vännen, håll i dig hårt”. Vilket knäppt år jag har haft. Vilken galen, oförutsägbar resa detta har varit. Vilka konstiga saker jag gått igenom. Jag var en fjortis!!! En innerstadsbrud!! En tjejig tjej med vs parfym i väskan. ABSOLUT inget fel med det, men det känns så långt ifrån mig. Så långt ifrån mitt jag just nu, sittandes vid ett skrivbord, suktandes efter en kaffe, utmattad med 150% inställd på att sortera klart visitkorten innan jag går hem, inställd på att göra någonting bra, lilla jag som numera skjuter på att tvätta håret så länge det bara går, som aldrig skulle komma på tanken att sminka sig i skolan. Åh, jag har lärt mig ett nytt språk, och jag menar inte franskan. Jag har blivit analyserande. Jag har märkt att jag inte är smartast i världen, accepterat det och lärt mig massor. Jag har lärt mig att tröttna ur. Det är sant! Jag har lärt mig att vissa människor tröttar ut en och dessa människor ska man lämna. På ett moget sätt, men lämna fortfarande. Jag har lärt mig att titta efter intelligens i första hand.

Äsch, jag vet inte vad jag pratar om. Jag menar väl mest att jag numera är på den nivån att jag utan problem kan hantera dryga stockholmsmänniskor för att BITCH IDGAF jag har sett världen, eller i alla fall en liten bit av den. Förr kunde jag lätt känna mig malplacé i sthlm, folk spelar ett jävla spel, men nu !! GUD, hur kunde jag någonsin ägna en tanke åt det där? Wtf? Haha.

Nu ska jag jobba klart och sedan ska jag och en tjej från jobbet åka iväg och kolla på inspelningen av ett tv-program. Ciaoo

jag för ett år sedan. söt!!

Vad tror ni?

Nu ska ni svara på en fråga: Hur ser ni på fransmän? Vad har ni för olika förutfattade meningar? Vad är klyschan? Nu menar jag inte att ni tror att fransmän bara lever på baguette och ost (vilket är 100% sant) utan vad tror ni om deras mentalitet, hur de är som personer osv? Rasism? Feminism? Åsikter i allmänhet ? Hur ställer de sig till diverse samhällsproblem ?

Försöker själv svara på frågan men har lite problem men att vara opartisk. Vad tror ni?