Allmänt

självkänsla

Det är ett så välbekant ämne et där med självkänsla. Att tycka om sig själv precis som man är. För inte så länge sedan hade jag inget tålamod för dessa jobbiga människor, som jag tyckte gnällde om utseende. Jag var redan övertygad om att jag var bäst och vackrast, även fast jag visste att jag inte var det teknist sätt haha. Jag trodde att alla såg sig själv som det bästa som fanns. 
 
Jag har aldrig haft dåligt självförtoende. Men jag har mått dåligt på andra sätt. Och jag vet att när jag mår sådär dåligt, då börjar plötsligt självförtroendet svikta. Det har inte hänt förut. Men det börjar långsamt att finnas där, en slags insikt om att jag inte är störst och bäst och vackrast. Jag kanske inte betyder så mycket som jag trodde. 
 
Varenda gång jag närmat mig en sådan tanke, varenda gång jag dragit med fingrarna över den del av kroppen man bestämt sig för är ful, varenda gång det händer, så förstår jag plötsligt, hur jävla vidrigt det måste vara att inte tycka om sig själv. För det räcker med bara en enda tanke om att något på min kropp är fel.. jag stoppar mig själv innan jag ens tänkt klart tanken för att jag är livrädd för att fastna vid den. Till slut kanske jag tror att det är ett faktum? Jag kanske inser att små bröst är jättefult och opererar mig, och det är något jag aldrig vill göra. Jag blir liksom rädd för mig själv, rädd för att jag ska ta beslut som är drivna av någon annan än min egen hjärna, beslut som kanske är drivna av en slags inbillning av att jag inte duger. 
 
När man ser sig själv i spegeln och tänker fan, det här går ju inte, vad gör man då? Du stannar upp där och då. Du ska inte säga till dig själv att du duger, att du är vacker som du är, att du kommer bli accepterad någon gång osv osv, för det är inte sant, och det är inget man ska sträva efter. Sedan när kämpar man för ett ”du duger?” Sedan när är målet att bli accepterad? Sedan när låter man någon annan definera ordet skönhet åt en? Jag vet, jag är helt övertygad om att du kommer stå där efter några år av att ha kämpad för att uppnå den du vill vara, och inse att det aldrig fanns någon mållinje. Det finns aldrig något ideal. Perfektion är en sak som inte existerar. Du har slösat år av ditt liv med att sträva efter en illusion. Det, måste jag säga, kommer förmodligen kännas mer jävligt än åren av osäkerhet. 
 
Dålig självkänsla. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte har tid för sådant. Mitt liv är det mest värdefulla jag har. Jag tänker inte vara så dum att jag ägnar en minut åt att vara otacksam för hur jag ser ut när jag borde vara tacksam för varenda steg jag tar. Jag vet inte var jag vill komma med det här inlägget men jag antar att jag bara ville ge er lite pepp, på mitt eget känslokalla vis. Alla är olika. Alla är unika. Det finns ingenting som är fel med hur du ser ut, det är andra som har bestämt det åt dig. dont tell me what to do.  Embrace it. Godnatt
 
 
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.