Enter a title

nya polaroider

Tog lite nya polaroider hos mikas nyss, första gången som jag faktiskt blir NÖJD med dem! Polaroider är bilder som är tagna när man är helt osminkad och naturlig, för att kunden ska få en chans att se hur man ser ut på riktigt. De är ofta tagna med en bra digitalkamera, i svarta/vita kläder så att man bara ser vad man har att jobba med typ. Oftast brukar jag se ut som ett riksmonga på mina polaroider men dessa blev faktiskt fiina. Ni hittar resten på MIKA’s Stockholm/New Faces/Olivia D
 

Alva

Typ två år sedan (!!!!) Tiden går så jävla fort. Tro mig när jag säger att den här bruden är störd. Men hon har typ fötterna på jorden fast hon svävar omkring som en idiot… Svårt att förklara, men hon är one of a kind. I like her. 
 

1 år sedan

För ett år sedan befann jag mig i Marocko. Alla mina vener har gått runt och påminnt mig om det hela tiden, sagt ”kan du fatta?!” och ”känns som typ igååår” och jag nickade och log och ba ” aa visst” men ska sanningen fram så fattar jag typ inte. Ett år sedan.  För ett år sedan var jag en helt annan person. På riktigt. Och hade jag haft en tidmaskin nu och fått använda den en enda gång, så skulle jag åkt tillbaka ett år i tiden och gett mig själv en rungande örfil rakt över ansiktet. 
 
Veckan i Marocko var fantastisk. Underbar. Ofattbar. Jag skulle kunna använda alla superlativ jag kan för att komma i närheten, och inte ens då skulle det räcka. Vi åkte dit med några i min årskurs, som ett utbyte med skolan, och på planet satt vi allihopa och klagade. ”Jag skulle hellre stannat hemma,” minns jag att jag muttrade. Jävlar vad fel vi hade. Hela resan satte igång från sekund 1. Vi fick ingen vila efter den långa resan. Vi bara kastade oss in i deras vardag. 
 
Marockanerna var.. åh, hur ska jag beskriva det? De var helt galna. De var fan inte kloka. De var höggljudda, de rörde ständigt på sig, de var överallt hela tiden, men framför allt så tyckte de saker. De hade sådana jävla starka åsikter som de krigade för på liv och död med varandra, för att sedan mitt i allt avbryta sig och börja kramas. Marockanerna var allt som vi inte kan vara. De tog plats, de sa vad de tyckte, de sjöng högt fast de sög, de dansade fast de inte visste hur, de var ständigt genuina. Jag saknar dem så mycket. 
 
En sak som direkt kommer till mig när jag tänker på marocko är när vi åkte fyrhjuling på stranden. Jag satt med Omar och han var helt sjuk i huvudet när det gällde att köra omkring på den där saken. Jag minns att jag satt bakom honom medan han svängde och välte omkring och ökade farten och slirade och jag tänkta att om vi välter nu, så dör vi. Helt seriöst, om han välter nu, så kommer den där saken att volta och hamna på oss och mosa oss under dess tygnd, (eller åtminstone ge några seriösa skrapsår,). Men det gjorde inget. Tanken förvånade mig så himla mycket. Jag tänkte helt seriöst att om jag dog nu, så gjorde det inget. För om jag dog nu, så dör jag fullkomligt lycklig. 
 
Marocko var en enda vecka med bara minut efter minut av lycka. Det var som koncentrerad saft. Aldrig någonsin har jag varit så lycklig som jag var där. Fullkomligt fri, fullkomligt lugn. Det var himlen på jorden. Jag kommer aldrig, aldrig glömma Marocko och vad det betydde för oss som åkte dit, och även om jag gjorde en del misstag där så var det fan värt. Den veckan var den bästa i mitt liv utan att överdriva. Skål för Marocko,!!
 

flygplatser

Vill bara börja med att säga att jag nyss fick en så HIMLA fin kommentar. Tack Greta, det betyder mycket för mig!


Imorgon åker jag iväg till Monaco! Vet knappt när planet lyfter. Jag är så himla bortskämd när det gäller att resa. Min mamma jobbar på sas så jag är van att flyga omkring lite hit och dit och jag har verkligen utvecklat en enorm kärlek för flygplatset. De är så anonyma, så hemma, så trygga. Alla har sin egen lilla stil, alla har sina egna små hörn typ. Okej här är mina topp 5 flygplatser i världen…
 
1. Köpenhamn. Dansken är en jävel på design. Köpenhamns flygplats är stilren, snygg, lätttillgänglig, och nice att vara i. Det finns en stoor HM butik som en rund cirkel, två Victorias Secret, Joe&the jucie, olika små cafeer… Och om ni är där måste ni se till att kolla in transit/transfer ”rummet” (där man byter flyg). Det är en stor sal med fönster överallt, känns som man klivit in i himlen. 
 
2. Frankfurt. Inte för att en flygplatsen är särskilt nice, och dessutom är den stor som FAN, men det är någonting med den som gör att jag älskar den. Kanske för att jag alltid mellanlandat där när jag flygit överallt. Där har jag hängt sedan jag var bebis liksom. Det finns en backe där vid ena flygeln, intill en resturang som brukade sälja tapas men nu säljer nudlar, och den sluttar ner mot några av gaterna. Där brukade alltid jag och min syster rulla ner som idioter på bagagevagnar hahaha. Fan vad livsfarligt egentligen. 
 
3. Warzawa. än igen, den här flygplatsen är inte särskilt snygg. Men jag har varit där så många gånger, känner till varenda liten kvadratmeter. Har spenderat mååånga timmar ensam där, så jag har en liten rutin varje gång jag åker förbi. Först äter jag på resturangen där som serverar polsk mat, verkligen alla typiska rätter, och då brukar jag oftast inte ätit polskt på jättelänge så det älskar jag. Sedan går jag förbi cafeet som ligger vid bokhandeln, där jag köper en chokladlatte som är sjuukt god, och så sätter jag mig vid internetbubblan och kollar på serier ett tag. Sedan en sväng förbi sörummet, parfymavdelning, ny kaffe, internet, och så börjar det om haha. 
 
4. Singapore (changai). Den här flygplatsen är sjuk. Ni får googla upp själva så förstår ni haha. Men anledningen till att den inte hamnar på min topp lista är att jag inte varit där så många gånger. Flygplatser för mig måste vara trygga på ett sätt så att det känns som hemma. 
 
5. Abu Dhabis flygplats är nice haha, just för att vi mellanlandar där efter att ha varit i Indien typ, och då blir man så JÄVLA tacksam när personalen är effektiv, trevlig, kan engelska, förstår vad man säger, inte slösa tid på att snacka skit osv osv. Dessutom har de mysiga cafeer och det är lätt att ta sig fram. 
 
 

Måndag

Hej på er. Jag mår skit. Men sånt händer. 
 
Som ni märkte är inlägget under väldigt, väldigt personligt. Jag skulle egentligen inte ens publicera det, men sen så ba what the hell. Varför gömma sig. Alla mår skit ibland. Alla saknar någon. Det är ingen hemlighet att man mår dåligt ibland.
 
Jag vet att ni förstår, alla ni 100 trogna läsare. Ni förstår säkert till tusen. En del nätter tar tårarna helt enkelt inte slut bara. Det blir så, av någon anledning. Alla man förlorat finns plötsligt där och gör en så himla, himla ledsen. Jag vet att ni förstår, och på ett sätt ville jag publicera inlägget för att en gång för alla göra det klart att man får vara ledsen. Man får gråta som en idiot. Man får må skit utan att folk tror att man vill ha uppmärksamhet. Man får vara svag. Man behöver inte alltid ge hundra procent, men behöver inte alltid vara på topp. Ibland behöver vi bara dom där ensamma kvällarna, där vi bara ligger och gråter över att vi växte upp för snabbt, eller över förlorad kärlek, eller över skolan, eller vad som helst för den delen. Ibland behöver vi dom där stunderna då vi bara lutar oss mot mammas axel eller kramar om våra småsyskon, trots att de suger. Vi behöver de där små, flyktiga stunderna av sårbarhet i en värld där alla lever bakom masker. 
 
Nu ska jag gå och lägga mig. Vi hörs imorgon, kära läsare. Puss. 
 

?

Älskade farmor. Hur svårt det är att släppa dig. Trots att åren går och jag borde ha vant mig vid det här laget, hugger det alltid till i mitt hjärta när jag tänker på kistan i kyrkan, som skulle representera dig. Den var kritvit och vacker, men kall som is. Ingen borde någonsin få bli ihågkommen som en kista. Ingen borde få ta farväl av sin älskade genom att stryka över träplankorna. 
 
Jag minns.. Ja, vad minns jag? Jag kan aldrig välja ett minne att skriva om. Kan inte ens välja ut topp tio. Jag minns en barndom med dig, jag minns ett helt liv med dig. Jag minns utflykter och hemlagad mat, din hysteri över att odla blommor på balkongen så att de sprakade av färger, jag minns hur ditt kylskåp var överfullt för att du alltid bunkrade upp för ett tredje världskrig. Jag minns polska godnattsånger, mjuka toner innan jag somnade, jag minns försiktiga smekningar över kinden, jag minns pussar på pannan, jag minns klassisk musik och lektioner i hur man målar med akvarell, jag minns kanelbullar och sockerkakor och tårtor och allt vi brukade baka när vi hade tråkkigt. 
 
Jag minns att mina vänner älskade dig, för att du alltid brukade ha godis med dig när du hämtade upp mig. Jag minns att när min mamma och pappa misslyckades, så var du alltid där. Du var där på varenda föreställning. Varenda avslutning. Vartenda upprop. Du var där på lucia, på advent, på påsk, på höstlovet. Jag minns en ständig närvaro, en trygg pelare, nej en orubblig pelare, envis som satan.
 
Du var mitt ankare. Min trygga punkt.  Du älskade mig så mycket att du inte visste vad du skulle göra med dig själv. När Andrea skulle födas tog du mamma åt sidan och sa; jag vet inte vad jag ska göra. Jag tror inte att jag kommer att kunna älska en till. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna älska någon mer än Olivia. 
Men du gjorde du. Du älskade oss med en kärlek som var så ofattbar att jag ibland kvävdes. 
 
Jag önskar att du fått träffa Stella. Hon är underbar. Hon har stora, ljusblå ögon och hy så mjuk att den känns som sammet. Hon skrattar inte ofta, tittar mest på en, men jag är säker på att hon skulle varit glad med dig. Du skulle fått henne att skratta. Och du skulle älskat henne med den kärlek som bara du kan ge. 
Jag önskar att du hade träffat Philip. Du skulle ha älskat honom också, även fast du hade varit lite misstänksam i början. Jag önskar att du hade fått träffa Adiam. Henne hade du gillat. Hon är lika färgglad som du är. 
Jag önskar att du fått vara med när jag gick ut nian. Eller när jag vann min första novelltävling. Jag önskar att du fått vara med när jag skrev klart min bok. 
 
Jag saknar dig, farmor, och jag tror att jag inte riktigt förstått ännu. Trots alla år som gått har jag inte ens kunnat besöka din grav. Hur kan jag, när du fortfarande finns där för mig? När jag fortfarande ser mot ditt fönster när jag åker förbi Ektorp på väg mot Philip? När jag snubblar på orden så fort jag pratar om dig? 
 
Jag saknar dig så mycket. Du skulle ha haft svaren på alla frågor. Du skulle ha varit min pelare när allt går rakt åt helvete. Du skulle gjort te och lyssnat på mig när jag pratade, och du skulle inte förstått någonting om vad jag babblade om men du skulle nicka och le lite och sedan babbla om något annat, och påminna mig om att världen inte tar slut vid mina fötter.  Jag saknar dig så mycket. Du skulle ju vara den som höll ihop vår familj. Det är så svårt att klistra ihop oss nu när du är borta. 
 
Jag saknar dig så mycket, och jag har insett nu att jag inte är över din bortgång ännu. Jag har tryckt undan det så länge, men det är dags att ta tag i nu. Jag älskar dig så mycket och jag vet att du är kvar vid mig nu, men det är så svårt. Jag vet att de flesta mor och farföräldrarna betyder mycket för många, men inte lika mycket som du betyder för mig. Jag vet att du inte skulle vilja se mig såhär, helt förstörd, med tårarna rinnandes nerför kinderna, men jag kan inte hjälpa det. 
 
Jag har svårt att föreställa mig att du är borta, och jag tror att du är här med mig hela tiden. Det känns bra, trots att du får se de misstag jag gör. Trots att du får se mig göra fel om och om igen.
 
Jag är så tacksam för vad du lärde mig, eller oss – att älska med en kärlek som är villkorslös. Jag kommer aldrig glömma dig, älskade farmor. Vila i frid. ?

 
 
 

Godmorgon

Hey. Vaknade precis och ligger fortfarande i sängen. Samlar mig lite för att gå upp, äta en lätt frukost, och ta mig direkt till gymmet. Har inte tränat nu på tre dagar, så jag borde släpa mig dit haha. Igår jobbade jag heela dagen, kom hem vid halv tolv och gick direkt och la mig. Idag ska jag bara ha en få-saker-gjort-dag. Typ plugga, gymma, fixa i ordning lite saker, planera inför nästa resa.. Åker ju till Monaco på onsdag! Ska bli sviiinkul. Vi hörs sen, puss

3

Mitt rum har inte varit ostädat på mer än ett halvår. I början var det bara för att jag ville ha ordning men nu är jag rädd att det börjat utvecklas till en tvångsgrej. Går ALDRIG och lägger mig med stökigt rum. 

När jag var liten sprang jag alltid runt på alla fyra. Tills jag var typ tolv haha. En gång hade mamma burit ut tandpetare till matsalsbordet och tappat några så att en hamnade i ryamattan, uppstickande. Jag råkade trampa på den med handen, och taggen bröts av så att en den satt fast långt in i handflatan. Jag struntade i det i några dagar men sedan fick jag blodförgiftning av detta och fick gå till läkaren för att försöka skära ut den. Fick inget bedövningsmedel, utan de satt och karvade i handen med endast lokalbedövning. Det gjorde så jävla ont. 

 
Jag har faktiskt aldrig haft särskilt dåligt självförtroende haha. Typ snarare tvärtom. I trettonårsåldern var jag så övertygad att jag var ”the shit” att elaka ord inte rörde mig ryggen. Jag lockade till mig rätt grova förolämpningar som de flesta verkligen skulle tagit åt sig när man var så ”liten”, typ att jag inte hade några bröst, att jag var äcklig, att jag var en slampa, polsk hora, ful, vidrig, konstig OSV OSV av folk jag knappt kände haha. Jag kom på detta bara för någon dag sedan, att jag var ganska hatad.. Men jag brydde mig verkligen inte! Jag minns på riktigt att allt jag tänkte om dem som inte gillade mig var att de var lågintelligenta hahaha. Jag var av uppfattningen att alla som faktiskt visste något och alla som hade något annat än papper i hjärnan, avgudade mig. Det var bara det att somliga inte hade insett min brillians ännu. Förstår ni vilken tur jag hade att jag växte upp och trodde att jag var världens mittpunkt? Ingenting som någon sade berörde mig överhuvudtaget,  det var därför jag också hade så jävla svårt för gnälliga bitches som inte hade något självförtoende. Jag visste liksom inte vad som menades. 
gammal bild