lite nya bilder

Dessa bilder tog jag förra helgen med Johan Strindberg! Helt utan smink och med mina vanliga kläder, det är nästan då som plåtsningarna blir bäst, när man bara inte anstränger sig. Vad tycker ni? 
 

Enter a title

blommor

Vi har infört en slags tradition jag och mamma. Vi köper blommor på lördagar vid hötorget och har i rummet. Förra veckan hade jag vitröda rosor, nu valde jag mjukt rosa, de är såå fina! Blommor är verkligen livs”kvalité”, asså sådant som är värt att spendera pengar på för att man blir så glad av att ha dem i rummet. Det lyfter väldigt mycket.
Nej men nog med medelålderssnack nuu. Kom precis hem och ska sova på en gång, är svintrött. Imorgon ska jag äta brunch med Chantal och Wilma! Det ska bli supermyysigt, en liten födelsedagsbrunch. Vi hörs då! Puss

 
 
 
 

17.16

Sitter och dricker Forest Fruit te och äter torkade tranbär, det är så sjuukt gott oh my lord, köpte dem på hötorget där all torkad frukt finns. Känner mig väldigt frusen :/ men men, vi hörs sen, puss

A small reminder

Hej på er. Hur mår ni? Jag ville bara säga en sak. Påminna lite. Så här kommer tre historier, baserade på sanning. Vi börjar med historia nummer ett då. 

För femtio år sedan går en ung kvinna med vackra ögon tillsammans med en grupp människor nedför ett dike. De är tysta, nakna och har sällskap av fem soldater med vapen. Några meter bort står en fotograf och ser på. I gruppen syns, barn, unga, vuxna, gamla. Mödrar och fadrar, farmördrar, barnbarn, man och hustru. Den yngste pojken är inte äldre än sex år gammal. Han gråter tyst, och hans pappa lyfter upp honom i famnen för att trösta. Som på ett givet kommando börjar gruppen ta farväl av varandra. Syskon håller varandra i handen. Barn klamrar sig fast. Man och hustru delar ett kyss. Precis innan vakterna höjer vapnen och skjuter kastar den unga kvinnan en blick på fotografen, pekar på sig själv och säger ”19 år”
 
Andra världkriget, som kanske många förstår. Men men. Vi lämnar det. Är ni fortfarande kvar? Bra. Nummer två: 
 
En tjej i vår ålder, inte äldre än sexton år, åker till skolan en morgon, kanske ett år sedan från idag. Hon får i skolan höra om oroligheter omkring hennes kvarter, men det ska inte vara allvarligt. När hon återvänder hem har kriget rasat i hennes eget hem, och lämnat tre döda kroppar efter sig. Pappa och lillebror skjutna som hundar, mamma med magen uppskjuren för att ta död på det liv som inte ens börjat. Hon är ensam kvar, och har ingen stans att ta vägen. Ingenstans att vända sig. Inga skrivna regler, orginisationer, tydliga riktiglinjer att luta sig mot. 
 
Still here? Historia nummer tre. 
 
För nio dagar sedan festade en pojke i vår ålder med sina vänner. Precis sådär som vi kan göra. Dricka lite för mycket, snubbla lite, skratta högt, göra bort sig. Dansa, dricka mer, ta en cigg, dansa. Efter någon timme började  killen bråka med sin flickvän. Skitbråk, egentligen. Ingenting viktigt. Ingenting man ens kommer ihåg. Han bestämmer sig för att dra hem, vad ska han göra här?, men hon ber honom stanna. Han säger att han ringer henne imorgon och så hoppar han upp på moppen, gasar och kör iväg. Någonstans påvägen hem kolliderar han med en lastbil som kör lite för fort. Han hamnar på sjukhus, och idag väcks han upp ur en medicinsk koma bara för att upptäcka att han har förlorat armar och ben. 
 
Ikväll vill jag att du som läst detta droppar allt plugg, alla möten, alla planer. Gå för guds skull hem och krama om din familj. Spendera tid med den du älskar, säg sådant du skjutit upp att säga. Vi har alla problem. Vi har alla våra sorger. Men innan du somnar, sänd en tacksam tanke till stjärnorna för att du lever i en tidsålder där du inte blir skjuten för din ögonfärg. För att du kan säga vad du vill, tycka vad du vill, göra vad du vill. För att du lever i ett land där du kan vända dig till hundratuseltals människor, och 99% kommer att hjälpa dig utan att tveka. För att du har mat på bordet, kläder på kroppen, och en skola att gå till. Jag hoppas att du tackar stjärnorna för att du kan springa, gå och dansa, för att du kan kan höja dig mot himlen, skriva en uppsats och hålla den du älskar i dina armar, för att du just i denna sekund är välbehållen och hundra procent levande. Thats all. A small remider. Pussar
 

Gymtime

Ny profilbild

av Johan Strindberg, supeerfiiin
 

måndag again

Känns som om jag skrev ”måndag” som rubrik för bara någon dag sedan.. Idag var jag i skolan i 45 minuter bara, vi hade inställd lektion på morgonen så hade sovmorgon till 2 underbaaart. Sedan gick jag till kontoret, castade för en agentur i Korea. Spääännande haha. Nu har jag precis kommit hem så jag ska fixa lite i mitt rum och sedan plugga lite. Vi hörs sen, puss
 
 
 
 

svar

Hej haha, först och främst jag är inte så cool, promise. Jag tror folk har en uppfattning om att jag kan vara rolig ibland, men det är mest för att folk tror att jag är oseriös när jag säger elaka saker. Men nu till frågan! Hur är man självsäker bland andra? Jag tror att du mest måste bara slappna av och se dig själv som om det är du som måste acppetera personen, inte tvärtom. Sträva aldrig efter acceptans, det är dömt att misslyckas. Prata om saker du tycker är intressant, jag kan ta upp precis vad som helst, typ ”jag började i min skola nyss och jag älskar den så sjukt mycket, men en sak suuuger och det är blablabla” du kan prata om precis vad som helst, till slut kommer ju någon nappa. Och glöm aldrig att vara dig själv! Att låtsas vara någon annan är som att fejka en orgasm, det kommer liksom avslöja sig själv förr eller senare hehe. Kram 

Söndagar

 
Min söndag har varit sådär jätte stereotypisk. Precis sådär som man vill att en höstdag ska vara. Vaknade vid tio, tittade lite på några serier, sedan tog jag en lång promenad med Rozzie i Liljansskogen, gick och tittade på hästarna vid ridskolan också. Red där när jag var liten, saknar det faktiskt! När jag kom hem bakade jag och mami bullar haha, sedan gick jag och åt middag med pappa och Andrea på favoritresturangen Capri.  Nu har jag druckit lite av det nya teet som jag och mamma köpte igår på TheHuset, grönt te som heter Citronella. Supergoottt faktiskt! Nej men nu känner jag att jag börjar bli för medelålders. Vi hörs imorgon, puss