Frågor – ångest, vänner och inspiration till att skriva

Hade ju en frågestund för ett tag sedan och hann inte svara på några längre frågor, så här kommer några av dem!


Vad är dina tips för att bli vän med någon speciell? Finns en tjej jag vet som verkar fett skön och vet att vi delar samma musikstil o värderingar, så tror vi hade kunnat bli vänner. Jag är lite blyg och vet inte hur man närmar sig. Har du förslag? Kram!

Svar: Hej du! Sådana här frågor får jag verkligen hela tiden, känns som om ni tror att jag är något socialt geni? Det är jag tyvärr inte. Jag är väldigt öppen och oblyg, men också lite märklig av mig så jag märker snabbt vilka som fattar galoppen och vilka som blir helt förvirrade av att ha en konversation med mig. Men! Jag tycker att det bästa man kan göra är att lägga varandra på sociala medier lite smidigt. Antingen att man lägger till på Facebook eller bara frågar om man kan adda på typ snap. Sedan är det bara att slänga iväg ett meddelande, typ “ska vi ta en kaffe?” Eller “ska gå på en spelning på fredag, vill du hänga med?”. Tips är att fråga med lite framförhållning! Annars är det lätt att den andre har planer och så rinner det ut i sanden. Och kom ihåg – det värsta som kan hända är att du får ett nej. Hur farligt är egentligen det på en skala?

Hej Olivia! Roligt med frågestund. Jag undrar först och främst: hur mår du? Hur går det med din ångest och psykiska ohälsa nu för tiden? Sedan undrar jag om du någon gång har känt dig ensam under en period, och isåfall hur du hanterade det? Har du liksom känt någon gång att du inte alls passar in? Sist men inte minst undrar jag hur du får inspiration till att skriva saker? Självklart skriver du ju ur egna erfarenheter osv, det brukar jag också göra men skriver oftast samma berättelse om och om igen fast med olika stilar och detaljer, vilket blir lite tjatigt? Hoppas du mår bra och lycka till med boken (ska lätt köpa)!

Svar: Hej du! Många frågor, hehe. Vi kan börja med ångesten. Jag blev friskförklarad sommaren 2016, alltså förra året, men jag tar fortfarande mina antidepressiva. Ska dock sluta i April! Jag känner inte att jag behöver dem på samma sätt. Förklarar mer ingående varför jag vill sluta i detta poddavsnitt. Jag är stabil, men självklart lever någonting kvar i bakhuvudet. Skillnaden är att jag mår dåligt som “normala” människor gör, det vill säga jag har “rimlig” ångest. Förut var det som om jag mådde dåligt i regel och sedan mådde jag sämre, men nu mår jag bra och så mår jag kanske dålig ibland. Stabilt, helt enkelt! Det känns bra.

Vidare till ensamheten. Ja, gud. Jag tror att det är oundvikligt att känna sig ensam om man lider av ångest. Det är ju liksom bara du i det den där ångesten och det där mörkret som sätter sig som en dimma framför ögonen. En stor del till att bota ensamheten var ju såklart att jag fick hjälp, men det är också oerhört viktigt att lära dig att vara ensam, vilket jag gjorde när jag flyttade hemifrån. Det tar tid och kan vara lite jobbigt, men man måste bara försöka lära känna sig själv så bra som möjligt.

Angående inspirationen: tro mig när jag säger att jag kämpar med exakt samma sak. Det kommer perioder (är faktiskt inne i en just nu) då jag verkligen kan stirra på ett dokument i timmar utan att veta vad fan jag ska skriva om.

Men inspirationen behöver inte komma från allting som är sådär stort i livet (som kärlek och ångest). Det kan komma från det allra minsta. Det är nog det jag kämpar med, att plocka upp saker från vardagen. Ett leende, en konversation man hör på tunnelbanan, en tiggare utanför mataffären. Vad tänker du på? Vilka funderingar rusar genom hjärnan? Vi tänker ändå typ 60.000 tankar per dag, någon måste väl ändå vara värd att skriva ner. Lycka till!

Hej Olivia!
Hur ser du på att förlora vänner?
Jag har en del kompisar som jag varit vän med i ganska många år numera. Jag känner dock att jag mer och mer börjar glida ifrån dem och en del av relationerna rinner ut i sanden (finns alltså ingen pågående konflikt) men jag känner att en del av orsaken är att jag inte längre känner att vi har något gemensamt. Det låter såklart logiskt att inte umgås mer då, men jag plågas av samvetet eftersom vi ändå varit vänner länge och det känns så ofattbart sorgligt att förlora vänner pga bristande intresse.. Vad tycker du?

Svar: Hej du! Åh, förstår att det känns sorgligt. Jag har kvar jättemånga av mina vänner som jag vuxit upp med, kanske mest för att vi också vet när vi bör låta varandra vara och skapa våra egna liv… Men med det sagt så är det ju helt naturligt att man glider ifrån varandra. Så måste det ju vara, annars är det ju en indikation på att man inte utvecklas och det skulle ju suga. Men det behöver ju inte ta slut helt och hållet. Jag har flera av minna vänner som jag inte träffat på månader men vi vet exakt var vi har varandra och när vi väl ses är allt som vanligt. Låt det gå lite tid, låt er sakna varandra, håll inte kvar en relation “bara för att”. Det verkar jättedumt. Hoppas det var svar nog!

Enter a title

Nya naglar

 

ANNONS: Inlägget i samarbete med Studio Levels

Här om veckan gick jag och fixade naglarna hos min nya nageltjej Engla. Vi gjorde långa, matta gelénaglar, men tyvärr är mina egna naglar så himla tunna och trasiga så de gick av ganska fort… Något som egentligen inte borde hända, men jag är ju en kronisk nagelbitare också. Hur som, gjorde ett återbesök och denna gång blev det korta naglar i en skogsgrön färg! Är så nöjd och glad, känns som det perfekta för just mig. Vill bara att naglarna ska vara fräscha och fina, och nu kan de dessutom växa i takt med mina egna så att vi kan bygga på dem. Ni ser resultatet i videon ovan! (klippte ihop ganska snabbt så förvänta er inte något i världsklass haha..)

Brukar ni göra era naglar? Jag har länge helt och hållet struntat i det, men numera är det livsviktigt för mig. Framförallt eftersom jag som sagt biter på dem. När jag går på möten eller när jag jobbar känner jag mig fruktansvärt ofräsch och nästan oseriös om jag inte har fixade naglar. Behöver inte vara något särskilt, så länge de är fina. Om ni vill prova på så måste ni boka in er hos Engla! Världens bästa, sötaste och härligaste tjej. Hon har dessutom precis börjat på en ny salong så hon behöver bygga upp en stark kundkrets. Om ni anger mitt namn får ni en bra rabatt, billigare än de flesta ställen skulle jag säga. Ni hittar hennes instagram HÄR!

Avsnitt 14: Det är så jävla slut

Klicka HÄR för att lyssna på senaste avsnittet. 

I veckans avsnitt pratar vi om breakups. Emelie läser upp en fin text (blev helt hypnotiserad typ?) och vi berättar om att göra slut respektive att bli dumpad. Råd vi velat ge oss själva, tankar kring hur man klarar sig genom ett uppbrott och allmänna funderingar över olycklig kärlek. Tror ni kommer gilla det här avsnittet. Det är väldigt öppet, ärligt och fint. Skriv gärna en kommentar och berätta vad ni tycker!

UPDATE: Nu funkar avsnittet! Var lite krångel med filen. 

On my mind: smittande karaktärer, färgglada kläder och att älska sitt jobb

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Karaktärer som smittar
Läser Isabelle Ståhls bok Just nu är jag här. Känner ett enormt vemod varje gång jag vänder blad, som om huvudkaraktärens deprimerande tankar bränner fast i mina egna. Meningslösheten och tomheten som hon känner blir så himla tung, kanske för att jag själv relaterar lite för mycket just nu. Ståhl är i alla fall duktig på att navigera och fläta samman den digitala och fysiska världen, nästan så att gränsen mellan dem suddas ut. Handlingen cirkulerar kring 28-årige Elise som lever i Stockholm. Hon tindrar, läser på universitet och dejtar helst äldre män eftersom deras stabilitet påminner som hästars. Hon är uppenbarligen deprimerad och lider av någon slags ätstörning. Hur som. Jag tänkte på boken eftersom jag till en början inte gillade den alls. Kände ett starkt obehag inför läsningen och kom sedan på att jag förmodligen kände så eftersom jag tyckte mig komma för nära karaktären. Försöker fokusera på positivitet nu och att läsa om knarkdimmiga kvällar på Under Bron hjälper inte alls.

Färger
Jag kanske har pratat om det förut. Färgglada kläder. Finns det en mer effektiv metod för att boosta humöret? Det tror jag inte. Jag jobbar aktivt för att motverka vinterdepressionen och färgglada kläder hjälper otroligt mycket. Jag gled omkring i min nya kappa (som är på rea!!) igår och kände mig så ljus, på något sätt. Skimrande. Nästa inköp är definitivt en pastellfärgad tjocktröja. Kanske denna. Eller denna! Fy fan vad fin den var.

Att gilla sitt jobb
Något jag är _evigt_tacksam över är att jag gillar mitt jobb. Det är så himla ovärdeligt. Förstå att jag kan gå upp på morgonen och promenera till Sturegallerian, ta hissen upp till våra fina lokaler, hälla up nybryggt kaffe och sätta mig vid skrivbordet för en arbetsdag med människor jag diggar? Samt jobba med någonting jag tycker är kul, något som tar mig framåt och något jag lär mig av? Hade jag varit troende hade jag tackat Gud för det, men nu är jag inte det så jag tackar mig själv i spegeln varje dag. Tack tack, Olivia. Grym du är som fixade detta. Kör hårt idag osv.

Det var allt för just nu. Förresten! Ni glömmer väl inte att delta i min lilla instagram-tävling där du kan vinna klippning och styling hos Pure Ambition? Ni hittar den HÄR. Kram!

Redo för våren

ANNONS: Inlägget innehåller reklam för bookatreat.se

Här om veckan tog jag äntligen tag i något jag länge skjutit upp och ignorerat — nämligen min hårsituation. Senast jag klippte mig var alltså i mars, så ni fattar hur akut det var. Jag snackade ihop mig med bookatreat och fick boka ett besök hos bästa Andrei på Pure Ambition för att ta tag i problemet.

Slog mig ner i frisörstolen och hörde honom mumla bakom mig. Jag kunde förstå varför; mitt hår var bokstavligen i katastrofläge. Topparna var slitna, utväxten två decimeter och håret var allmänt så torrt att det kändes som sandpapper. Det var helt enkelt väldigt olyckligt.

Jag hade inte tänkt göra någon drastisk förändring utan ville mest fräscha upp så att håret kunde växa sig lite starkare och tjockare. Det slutade med att vi körde naturliga slingor med en ny teknik som gör att håret ser lite solblekt ut. Precis vad jag ville ha, den där looken man får efter en sommar på stranden när håret skimrar och slingorna smälter in i den naturliga färgen.  

Vi klippte också kortare samt drog till med lite lugg, eller gardinlugg som det så fint kallas. Resultatet blev detta som ni ser ovan! Fräscht, tjockt och naturligt. Det bästa är som sagt att slingorna verkligen smälter in i min naturliga färg, så det blir ingen jobbig utväxt efter några veckor. Jag är så himla nöjd med Andrei, kände mig trygg i hans händer. Tycker det är viktigt med en frisör som faktiskt förstår vad man vill ha och lyssnar på ens önskemål, vilket jag verkligen kände att han gjorde.

Åh, jag skuttade verkligen därifrån. Kändes så himla, himla skönt. Är redo för våren!! Jag bokade min tid genom bookatreat.se, där ni nu får 25% rabatt om ni anger koden OLIVIA25. Hur fett? De har, förutom frisörssalonger, massor av olika behandlingar att välja mellan. Ladda ner appen och kika igenom!

PS! Klockan 18.30 kommer jag köra en liten tävling på min instagram! In och kolla där sen!

En fin morgon

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

God morgon gänget!

Igår bestämde jag mig för att verkligen göra allt för att starta veckan rätt, så jag ställde klockan på halv sju och drog mig i sängen en halvtimme innan jag gick upp. Det känns som att jag blir alltmer desperat vad gäller mitt egna välmående. Anstränger mig till max för att få till den där känslan av “vardagslyx”. Det är så enkelt, i alla fall för mig, att man totalt tappar det under denna tiden på året, då allting bara känns skit och våren känns ännu längre bort än vad den gjorde i november. Som om man lever i motvind. Då måste man flaxa extra mycket med armarna för att hålla sig över ytan så att man inte sjunker och bara väntar ut livet.
Så. Jag gick upp tidigare än vad jag brukar, sköljde ansiktet och gjorde, hör och häpna, yoga. En fem minuters – youtubevideo guidade mig igenom olika positioner som ämnade väcka kroppen från mini-koman den varit i senaste åtta timmarna (eller, sex timmarna, om vi ska vara helt ärliga mot oss själva). Det var faktiskt väldigt skönt. Jag älskar att påminnas om att jag har en kropp, om att den är stark och senig och lång. Älskar att föreställa mig hur blodet börjar cirkulera fortare och hur musklerna tänjs ut. Älskar helt enkelt att ha en kropp. Fick mig genast att tänka på min vidriga vana att röka vilket nästan dödade det stillsamma lyckoruset, men motade bort tanken och fokuserade på andningen istället tills videon var klar. För er som undrar så körde jag Yoga with Adriene, känns som om alla gör det och jag gillar att följa strömmen.

Efter min kroppsliga väckning satte jag igång morgonradion i lurarna och började laga frukost. Bananpannkakor med frysta björnbär, kokosflingor och sirap (helt klanderfritt nyttig är jag inte ännu). Åt frukost framför dagens SvD, drack Earl Gray te och njöt av att jag hade en hel timme kvar innan jag behövde gå från hemmet. Klädde mig med omsorg; en blus från Saint Tropez, svarta jeans och Acne-skor (som visserligen håller på att falla samman, men de är fortfarande funktionella). Drog på mig min nya kappa från Nelly (denna) som drog många, förvånade blickar till sig; förmodligen på grund av färgen. Gick hemifrån med en bra känsla i kroppen, redo för dagen, skuttade nästan ut ur dörren och möttes av… snöstorm.

När jag promenerade längst Kungsgatan i min hysteriskt våriga kappa började jag plötsligt gapskratta. Här gick jag, i motvind, med den snövinden piskandes i ansiktet, huttrandes i mina alldeles för tunna kläder. Huden runt ögonen sved av kylan; den tenderar att utveckla en reptilliknande yta när den blir för torr, vilket inte bara gör sinnessjukt ont utan också ser helt bisarrt ut.
Men där gick jag, i min kappa, med en blommig väska hängandes runt armen. Kände mig som den där hunden som sitter i ett brinnande rum och ba; this is fine. Man gör vad man kan för att leva, visst?
Det var min morgon. Den gjorde mig glad. Jag ska försöka starta varje dag sådär, så att man känner att man har kontroll någonting i alla fall. En liten ljusglimt i februarimörkret, en liten ritual för att stå ut med den hopplösa ledan. Rekommenderar er att göra något liknande, det kan förändra ditt liv! Om vi måste leva igenom den här djävulska vintern så kan vi åtminstone göra det med värdighet.

Det var allt för mig just nu. Vi hörs snart!

Readers Friday: ”Osminkad, rödvin och orättvisor”

Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected] Glöm inte att skriva om du vill vara anonym!


Ställer ner vinglaset på bordet. Slickar mig om munnen. Känner den beska smaken på tungan. Billigt rödvin. Köpt för 5 dollar kvällen innan. Avnjuter de sista solstrålarna på lägenhetens stora terrass, sluter ögonen. Andas in, ett stort andetag, en hårslinga som suger dig fast vid näsborrarna. Känner doften av salt, varm havsdoft och diskreta avgaser från trafiken en bit bort.

”Alla krig, alla konflikter och alla människor som far illa”

Det känns i huvudet. Snurrar till. Egentligen borde jag vara lycklig, tänka på hur fantastiskt livet är. Jag menar, solblekt hår, brun hy, osminkad och alldeles kysst av denna stad. Vem hade inte? Försöker, men tankarna slukar mig. Kommer att tänka på allt,- allt som händer i denna värld, alla krig, alla konflikter, alla människor som far illa. Den människa som hade kunnat få mat, en filt att ha över sig under nattens kyliga timmar, en tandborste att bespara en tandvärk med. Får skuldkänslor, över att jag köpt vin, över att jag sitter på en takterrass med havet framför mig en måndagskväll i december. Ingen kofta, otvättat hår och sand mellan tårna. För att jag kan.

”En dag ska den botas”

Sitter där. I mina blekta jeansshorts och en lös T-shirt. Men får ingen ro. Känslan lägger sig som en tung hand över bröstet. Kramar den lilla själ jag har och släpper mig inte. Sitter där med ångesten i bröstet. Även fast jag vet att jag inte kan göra något för att bota den försöker jag tänka så klart jag kan. Lösa upp den knut som krampar hårt, som håller hårt i problemen. En dag ska den rivas upp, lösas. En dag ska den botas. Lika mycket som ångesten i bröstet.


Skribent: Felicia Lindvall
Blogg: Feliciachristina
Ingen bild bifogades

Tack fina du för din text <3

Party-set för utgången + rabattkod

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Fått en grej för set. Jag får alltid känslan av att folk med set har koll på livet och samma sak med matchande kostym. Förstår ni hur jag menar? Det känns liksom som en genomtänkt grej att köpa – ett set, som man kan ha ute eller på kontoret eller liknande. Snyggt, trendigt och jävligt bekvämt med tanke på att man slipper den där hysteriska timmen innan utgång då man pendlar mellan att vilja kasta sig ut från fönstret och sätta sig gråtande och naken på golvet för att man inte har någonting i garderoben. Hm, jag kanske pratar för mig själv nu, men så ser mina fredagskvällar ut i alla fall.

Har listat mina favorit-set för utgång här under! Klicka på länkarna för att komma direkt till produkten.

// Svart glitterset //

Lila set, polo // Silverglittrigt set // Lila set, halter 

Silvrigt set kjol (REA) // Silvrigt set byxor 

Svart set // Ljusblått set // Grått set 

Och ja juste, har ju en rabattkod till er…! Fram till imorgon (torsdag) kl 00.00 får ni 25% på allt utom rean om ni uppger ilu-se . Bara att gå loss! Vi hörs sen gänget, puss och glad alla hjärtans!

”Tankar kring…” drivet

Fick höra att jag var driven här om veckan och jag har tänkt på det sedan dess. Kanske för att jag inte alls ser mig själv som driven, jämför mig ofta med andra som har ”kommit längre”. (Skolboksexempel av prestationsångest? Jo). Jag har smakat på ordet och försökt ta till mig det. Att vara en person som någon annan ser som driven känns bra. Tänker att jag måste försöka tro på det själv också, men det lär väl ta tid. Nästa tanke var att jag kanske borde boka in en session med min psykolog för att tala vidare om denna mentala grej som för mig är ett icke-problem, eftersom jag inte lider av det (kanske lever i självförnekelse). För även om det inte är ett problem för mig tror jag att det alltjämnt är ett problem för andra. Mitt “driv” orsakar en oerhörd irritation hos mig då jag förväntar mig att folk ska bete sig likadant. Jag blir tokig på människor som låter omständigheter styra sina liv, som bara är ett offer för livets nycker. Jag förstår inte. Jag kan inte relatera. Men sådan har jag nog alltid varit; jag minns när min syster för hundrade gången bad om hjälp för att lära sig photoshop när vi var yngre och jag totalt lackade ur — jag hade ju lärt mig själv, varför kunde inte hon? “Googla!”, vrålade jag åt henne och klampade iväg.

Vad är det som gör mig så neurotisk? Jag har faktiskt ingen aning, men jag är övertygad om att det inte kommer bli bättre med tiden. Numera klarar jag knappt av att svara på sms — när Emelie, helt oskyldigt, smsade och frågade var K25 låg här om veckan blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig mobilen och andas djupt genom näsan. Insåg att jag höll på att tappa det helt och försökte skriva ner hur jag kände för att sedan analysera problemet, för analyseras måste det göras. Jag låg och grubblade på det igår men kom ändå inte fram till något, annat än att det kanske beror på detta så kallade driv.

Driv är ett positivt laddat ord, men det behöver inte vara det. Driv levereras i ett paket innehållandes en cocktail av komplicerade känslor som man måste ta itu med. Prestationsångest är en av dem. Stress är en annan. En ständig känsla av att inte räcka till? Check. Sömnbrist för att man vaknar mitt i natten med hjärtklappning? Check. Försummande av vänner, familj och relationer i största allmänhet? Check.

Att ständigt vilja mer, att pusha framåt och aldrig nöja sig, är egenskaper som andra ser som beundransvärd. Det är de inte. Inte för den som har egenskaperna, i alla fall. De är konsumerande, ångestframkallande och ibland inte ens prestationshöjande utan bara sinkande; istället för att vara glad över det man gjort börjar man genast stressa över nästa grej, vilket i sin tur gör att man oundvikligen kommer köra slut på sig själv i förtid. Det är en ond cirkel som gör en till en dålig vän, flickvän, syster eller whatever. Det är som ett drogmissbruk som inte bara drabbar en själv utan också alla andra, i högsta grad.

Ändå vet jag inte vad jag skulle göra utan det som vissa kallar ”driv”. Den livnär mig, ger mig trygghet, ger mig hopp och ger mig vilja att gå upp på morgonen. Kanske är de mest framgångsrika människor de som har lärt sig att balansera egenskaperna med andra saker och veta när det är dags att bara… backa.

Ja, ja. Kanske dags att boka den där yogakursen snart?

On my mind: Vinter, filtar och mini-depression

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar. 

Hej gänget!
Tisdag, redan. Haha? Vaddå redan? Känns exakt som en tisdag, vem försöker jag lura. Nytt avsnitt av podden och en allmänt grå eftermiddag har denna dag levererat hittills.
Ikväll ska jag bara hem efter jobbet, blir inte att träffa pappa så tänkte däcka i soffan och inte röra mig. Har svårt att tänka när det är såhär grått ute men har ändå lyckats jobba ordentligt och skriva en ”tankar kring…” och varit ganska produktiv, om jag får säga det själv. Klapp på axeln. Har inte så mycket att säga om dagen så här får ni lite ”on my mind”.

Vintern
Jag har ju en tendens att förneka den. Gick omkring i skinnjacka fram tills förra torsdagen, typ. Det är oerhört barnsligt. Jag vet. Men jag står inte ut. Jag hatar vintern något innerligt, mår sämst när det är mörkt och är iskall precis hela tiden. Det är inte kul!! Förra veckan satt jag som en dåre och googlade desperat olika saker som kunde dämpa min ångest; “solarium stockholm”, “när blir det varmt”, “30-dagars väderprognos”. Ni fattar. Måste verkligen ha väckt medlidande hos FBI-agenten som är tilldelad mig. Hur som, anledningen till att jag började tänka på min knäppa tendens att förneka vintern är att jag precis beställde hem… Vårkläder. Som en jävla dåre. Vem gör något sådant, när allt man har i garderoben redan är vårkläder? Har inga tjocka jackor eller vintergrejer, har inte ens en mössa, och my stupis ass klickar hem kläder som utan tvekan kommer ge mig lunginflammation. Som typ detta set. När ska jag ha på mig det? Om fyra månader? Idiotiskt. Men ändå lite kul.

Halsdukar
Min favoritsak i hela världen. Jag bär halsduk även inomhus, har nog tagit efter min mamma på den punkten. Hasar omkring i tofflor, mjukiskläder och en filtliknande sak runt axlarna — fattas bara att det springer massa katter runt benen på mig. Hur nice är det inte, med halsdukar? Då menar jag inte små futtiga sjalar utan riktigt TJOCKA och STORA halsdukar som man kan gömma sig i på jobbet eller på bussen. Typ som den här. VARM och HÄRLIG. Okej, tror ni fattat grejen.

Mini-depression
Ni vet när man väger på stolen och håller på att falla tillbaka men återfår balansen det i sista sekund? Ibland känns det så för mig hela tiden — ett kontant ryck i kroppen och sug i magen.  Särskilt om jag kommer på mig själv med att vara stilla för länge, då vaknar jag upp ur min mini-dvala med ett ryck och så är hjärtklappningen där igen, och jag är övertygad om att jag missat något viktigt — en intervju, ett telefonsamtal, ett möte. När jag lägger mig i sängen på kvällen drabbas jag av en sådan otrolig trötthet över att leva. Drabbas av en liten mini-depression (som sedan går över) och tänker att fy fan vad jag inte orkar. Är helt matt. Men så somnar jag, vaknar sex timmar senare och sätter igång med dagen som om ingenting har hänt. Jag antar att det beror på stress, så ska försöka varva ner. Snart åker jag till Cannes och hälsar på familjen, då ska jag bara ta det launa.

Det var allt för just nu. Vi hörs senare gänget!