Readers Friday

Nu är det äntligen dags att avslöja min idé, som jag funderat över och grubblat på i flera månader. 

Allt började med en utgång på F12. Jag trängde mig ut till trappan och kippade efter luft samtidigt som jag rotade i väskan efter mina cigg. Det var oerhört varmt och oerhört mycket folk. Jag hade för länge sedan tappat bort mina vänner och planerade att leta upp dem om en stund. Efter en cigg.
Precis när jag tänd cigaretten fick jag ögonkontakt med en tjej i min egen ålder som stod framför mig.
”Hej?” sa jag undrande och lade ner tändaren i fickan.
”Hej, förlåt” sa hon lite generat, ”Jag ville bara säga att jag läser din blogg”
”Jaha!” ropade jag med ciggen i munnen. Jag drog undan håret från ansiktet och närmade mig henne. ”Förlåt själv, jag är lite full”
Hon skrattade. ”Jag tycker du skriver så otroligt bra” sa hon.
”Tack” svarade jag och log, som vanligt pirrig i magen över att höra det. (Det spelar faktiskt ingen roll hur många som kommer fram och berömmer mig, jag blir lika nervös, glad och tacksam varje gång.)
”Jag skriver själv” berättade hon och tände en egen cigg, ”Men jag har liksom aldrig riktigt velat publicera något, det känns så.. utlämnande, på något sätt. Eller jag har inte velat starta en hel blogg, utan … äh, jag vet inte”
Jag nickade förstående. ”Du kan skicka något till mig om du vill” sa jag.
”På riktigt? Det skulle va sååå nice…”
Vi stod en stund och pratade och skiljdes sedan åt. Sedan dess har det hänt allt oftare, att jag stött på läsare som uttryckt sina egna drömmar om just skrivande. Det gör mig rörd och lite generad att ni kommer fram till mig och ser just mig som förebild, jag tycker det är helt fantastiskt, men jag tror inte jag är så otroligt mycket bättre än någon annan utan att jag bara tagit steget och vågat publicera oavsett kritik eller särskilt mycket tanke på vad andra tycker. Hur som, där och då började idén att gro: varför inte använda min plattform åt att dela andras texter, också?

Gemensamt med alla som jag pratat med har varit att de själva inte vågar publicera av olika själ; de vill inte vara för privata, de är rädd för att det inte är tillräckligt bra, de är osäkra, de vill inte känna press, osv. Men tänk om ni kunde skicka era texter till mig, låta mig läsa dem och dessutom publicera dem? En dag i veckan, varje fredag, får ni chansen att publicera något som alla får läsa. Ni kan vara anonyma eller inte, få en länk till er egen blogg eller inte, och det ni skriver om kan vara precis vad som helst. En artikel, en krönika, en liten text, en dikt… Verkligen vad som helst. Jag har bara ett fåtal krav:

1. Det måste vara du som har skrivit det. Här sysslar vi inte med plagiat
2 Du måste själv välja bild till inlägget (eller ingen bild alls). Av den enkla anledningen att jag inte vill att det ska bli fel. Det är er text, er känsla, jag vill inte lägga mig i. Vilket leder till regel nummer tre…
3. Om ni ber mig om tips kommer jag självklart att bolla med er, men jag kommer aldrig under några omständigheter röra er text och lägga till/dra ifrån saker på eget initiativ. Jag vet själv hur viktig en text är för en. När jag lämnade in boken för korrekturläsning första gången vaknade jag nästan varje natt, kallsvettig, efter mardrömmar om att någon skrivit om den och gett ut den i mitt namn.
4. Alla ämnen är tillåtna, inom rimlighetens gränser. Jag tror ni själva förstår att jag aldrig kommer att publicera något rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt. Ganska självklart men tåls att upprepas.

Annars är det fritt spelrum. Jag hoppas verkligen att denna idé tilltalar er lika mycket som den tilltalar mig. Om jag inte får in några texter lägger jag ju såklart ner projektet, men vi kör en testvecka och så får jag se hur mycket material som kommer in. Texterna får vara hur korta eller långa ni vill, men också inom rimlighetens gränser (jag tänker liksom inte publicera en roman här). Om allt går som det ska publiceras första texten nästa fredag.
Vad tror ni om den här idén? Låter det kul? Läskigt? Ska vi skita i det eller låter det tungt? Berätta vad ni tycker!!!

OBS: allt material mailas till [email protected]

Puss på er

Enter a title

årets nyhet och uppdatering om boken

Sådär gänget, nu har jag uppdaterat med lite innehåll. Sitter fortfarande och funderar på hur jag ska fortsätta med alla inlägg. Sedan har jag ju också min nyhet som jag ska avslöja imorgon eller på lördag. Hehe. Som sagt, det är en grej som är bara för er. Är så taggad och tror ni kommer älska idén lika mycket, om inte mer, som jag.

Nu sitter jag uppe i bergen i alla fall. Landade i Nice igår och hade ett par väldigt jobbiga 24 timmar då jag kände hur jetlaggen tog över mer och mer för varje timme. Höll mig i alla fall uppe till elva innan jag däckade. Idag var jag uppe vid nio, sedan sova jag siesta och nu är jag pigg!
Har så svårt att skriva, vet inte varför. Tycker liksom inte att det blir så bra som jag vill att det ska bli. Håller ni med eller är det bara i mitt huvud…? Ska i alla fall läsa så mycket som möjligt denna vecka för att återfå lite inspiration. Men tills dess får ni läsa halvbra inlägg. Eller halvdåliga, beroende på hur man ser på det.

Fyra mysiga bilder från de senaste dagarna

Nu till spännande grejer. Min bok. Min bok?! Har varit väldigt tyst om allting just eftersom jag har varit så nervös att jag mått illa varje gång jag tänkt på det, men nu är jag mer lugn. Självklart pirrar det fortfarande i magen, men det känns mer och mer som om allting håller på att falla på plats. Omslaget är klart, korrekturläsningen håller på för fullt, införsäljningsperioden är igång och preliminärdatumet är satt. Hjälp? Det jag är mest orolig för just nu är två saker:
1. Inte en jävel kommer köpa den
2. Ingen kommer gilla den

Eftersom mitt skrivande mer eller mindre utvecklas varje dag kan ni tänka er hur annorlunda jag skriver idag om man jämför med ett år sedan, så när jag läser boken vill jag bara skriva om allting. Men det går ju inte. Arbetet är klart. Jag har suttit nästan varje dag hela våren och ändrat, flyttat meningar, skrivit om, lagt till och tagit bort, och någon gång måste det ju bli klart. Igår lämnade jag in sista, sista, sista versionen så nu finns det helt enkelt inget mer att göra. Jag har lämnat ifrån mig min bebis. Ja, det är precis så läskigt som det låter.

Men nu ska jag fokusera på att pusha för den. Preliminärdatum är 12 september, så det är inte långt kvar nu. Alltså, förstår ni? Förstår ni hur sjukt det är? Att ni snart kommer att kunna köpa min bok? Hålla den i handen? Vika hundöron? Bläddra igenom sidorna? Nä, fyfan vad läskigt va. Men fantastiskt. Helt jäkla fantastiskt.

Och nu kommer en rolig nyhet som jag hoppas att ni kommer uppskatta: jag planerar att ha en release-träff i samband med släppet. Bara för er. I någon bokhandel här i Stockholm. Det ska bli en kombinerad bokträff och signering, typ. Kommer bjuda på lite vin, tilltugg och alkoholfritt för er som inte är arton. Bara den delen är ju förresten skräckinjagande eftersom jag är rädd att ingen kommer komma, haha. När det närmar sig kommer jag gå ut med alla detaljer och om ni diggar mig så mycket som ni säger att ni gör hoppas jag fan att ni är där. Annars kommer jag att behöva hyra in statister för att inte skämmas ihjäl. Men, tänkte i alla fall fråga er vad ni tycker om idén? Vilken tid, vilken dag? Jag skulle bli väldigt glad om ni kunde samarbeta lite med mig och berätta när ni kan/vill/har lust att ses. Kommer förmodligen bli av någon vecka efter släppet. Berätta vad ni tycker och vad jag ska tänka på!

Från och med nu och fram till själva boksläppet kommer jag att uppdatera er oftare om processen. Snart är det dags att visa bokomslaget (!!!) och VÄLDIGT snart kommer ni, bara för mina bloggläsare såklart, att kunna förbeställa boken online. Ugh vad nervöst detta är.

Nu ska jag hjälpa till med middagen och fortsätta skriva om L.A. Puss på er!

boktips

Tänkte tipsa om lite böcker nu igen, det var rätt länge sedan! Brukar vara mer flitig på snapchat men här kan jag vara lite mer utförlig, så att säga.

1. Den hemliga historien av Donna Tartt
Läser denna bok just nu och hittills älskar jag den. Hennes andra bok, Steglitsan, tyckte jag inte var lika fängslande, men har kompisar som svurit sitt liv till den så det är bara en fråga om smak. Jag älskar just denna för att det är så lätt att fångas med och leva sig in i berättelsen. Beskrivningarna och gestaltningarna är så genomtänka och levande och fantastiska.

Handling: 
När Richard Papen börjar college accepteras han snart av skolans innersta intellektuella krets. De är människorna han vill vara med, som han fascineras av, men han inser snabbt att de inte bara är kultiverade och spännande – något som han själv gärna velat vara – utan att de ägnar sig åt mycket mer än vanligt collegeliv. Dessa sex ungdomar testar målmedvetet och dekadent alkohol, droger och ritualer i sann dionysisk anda men deras lekar går snabbt för långt och någon måste ta skulden.

2. De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Som journalisten Jenny Nordbergs #1 fan älskade jag självklart hennes ”utredande” bok om fenomenet bacha posh. Hon skriver otroligt bra, men det är självklart påtagligt att hon är journalist. Man försvinner inte in i någon litterär värld direkt, men boken är sjukt intressant , genomarbetad och välskriven.

Handling: 
Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.

3. Pojkarna av Jessica Schiefauer
Den här boken läste jag när jag gick i högstadiet, och då minns jag att jag äcklades av den. Men mer ofta än inte tänker jag på den och går tillbaka till den eftersom den är fkn genialisk. Lättläst, djup och komplicerad.

Handling: 
På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar. Kim kan inte få nog av friheten i en annan kropp och blir som pojke också kär i Tony. Tillsammans upplever de både spänning och attraktion, men som tjej är inte Kim intressant för Tony.

L.A: det lyxiga utelivet med en smärtsam baksida

Hissen upp till takterassen sköts av en snygg ung kille i mörk kostym. Hans enda jobb är att trycka på knappen och forsla gäster från markplan till högsta våningen. Jag har på mig mina klackar från &other stories tillsammans med en av Megans svarta klänningar. Till slut stannar vi vid sista våningen, kliver ut och sveps omedelbart in i atmosfären.

Jag har varit i L.A i ett par dagar när det är dags för öppningen av Highlight Room, takbaren som breder ut sig ovanpå omtalade Dream Hotel. Hittills har jag ätit ostron ackompanjerade med iskalla Lemon DropsBeauty and Essex, dansat till Kendrick Lamar på Avenue och avnjutit en överflödig middag på berömda restaurangen Koi bestående av sushi med friterade jätteräkor, carpaccio på tonfisk samt rullar av hummer, toppade med (faktiska) flarn av äkta guld som glittrade i ljuset från de dimmade lamporna. Var vi än gick var allting överdådigt och nästan overkligt i sin absoluta lyx; från de dyraste flaskorna av champagne som lämnades orörda, till ”avslappnade” poolfester med inhyrda bartenders, DJ:s och (såklart) öppna barer med så mycket alkohol du kan dricka. I Los Angeles omges du av de vackraste av de vackraste människorna du kan tänka dig. Alla bär glimmande Yves Saint Laurent-väskor tillsammans med rödbottnade klackar, t-shirts från Balmain och läppglans från Chanel. Jag var, efter bara några dagar, snurrig av all rikedom som togs så lättvindigt.

Öppningen av Highlight Room var inte annorlunda. Vi gick ett varv runt poolen och hälsade på folk som Megan kände, vilket självklart visade sig vara varannan människa. Fotografer, kändisar, modeller och skådespelare trängdes runt den öppna baren eller borden som dignade av levande ljus och flaskor med dyr sprit.
”My feet hurts” klagade Megan och poserade sedan för en fotograf som med smattrande blixt tog fotade av oss. Hon rullade på axlarna och rörde sig vant mellan människorna. Jag mumsade oavbrutet på de fantastiska ”snacks” som serverades och sippade på min drink medan jag såg mig omkring och försökte ta in allting. När jag vände tillbaka blicken stod Megan och pratade allvarsamt med en ung tjej. De mumlade sinsemellan och tjejen såg stressad ut, tittade sig oavbrutet omkring och bet sig i läppen. Jag väntade tills de pratat klart innan jag frågade vad det där handlade om.
”Det är en gammal vän till mig” svarade Megan och såg efter henne när hon banade sin väg ut till hissarna. ”Hon mår inte så bra”
”Vad har hänt?”
Meg tvekade en sekund innan hon svarade; ”Hon var inlagd på sjukhus för några veckor sedan” berättade hon. ”Efter att ha hamnat i bråk med sin pojkvän. Han slog henne riktigt illa och hon bröt typ flera revben.”
”Herregud” Jag spärrade upp ögonen och tittade efter tjejen, men hon hade försvunnit. ”Har hon anmält?”
”Det är det som är problemet” suckade Megan. Hon berättade namnet på killen och jag förstod. Han är en känd skådespelare som ständigt är aktuell med nya filmer och serier för stora producenter.
”Hon kommer aldrig kunna vinna” sa Meg olyckligt och fingrade på drinken. ”Han är för mäktig. Det suger.”

Någonstans där slog det mig. På Los Angeles lyxiga fester betydde tjejerna ingenting. Vi var alla likadana, mer eller mindre; snygga, vältränade, unga…och framförallt knullbara. Jag kände mig mer anonym än någonsin när jag hälsade på diverse män som förmodligen glömde mitt namn lika snabbt som jag sa det. I världar som denna, där killar bokstavligen tjänar pengar på vår existens genom att vara s.k promoters, blir det nästan för lätt att råka illa ut. Tiotusentals unga tjejer flyttar hit varje år med en dröm om att lyckas, sticka ut, bli uppskattad och bekräftad, men all uppmärksamhet och bekräftelse är bara en rökridå som är omöjlig att bryta igenom. Här, mer än någon annan stans, blev det så tydligt hur vi kategoriseras; inte minst när vi diskuterades. Vid en middag, när jag kommenterade en tjejs utseende (jag tyckte hon var den vackraste jag sett), fnös min manliga bordsgranne föraktfullt och svarade: ”Nä, usch. Henne skulle jag aldrig vilja vakna upp med på morgonen”. Killarna, och tjejerna, runt bordet skattade medhållande och allt jag kunde tänka var att vem fan sa att hennes skönhet baserades på huruvida du ville knulla henne eller inte? Hur kan man se tjejer på det sättet? Som om hela vår existens bygger på att vara komplement till killar, som om allt vi är i utseende, personlighet, erfarenheter och åsikter inte kan vara autonoma, oberoende av männens uppskattning eller icke-uppskattning?

 

 

Jag sippade vidare på min drink och dansade tillsammans med min bästa vän, lycklig ovetande om att jag, nu när jag sett strukturen, skulle bli smärtsamt påmind om den under resten av resan.

Processed with VSCO with c1 preset

Hemma i Sverige

Goddag för helvete.

Vilken resa va. Fick tyvärr inte plats i business den här gången så fick åka ‘vanlig’ klass. Muttrade lite över det. Muttrar fortfarande lite över det. För er som inte vet så jobbar alltså min mamma med SAS vilket gör att vi i familjen köper flygbiljetter väldigt billigt, men vi åker i mån av plats. Borde egentligen vara väldigt glad över att jag ens kom med flyget som var proppfullt. Hur som, lyckades sova i ett par timmar och drömde extremt märkliga drömmar. Nästan så att drömmarna, eller känslan av drömmarna, följer med mig under dagen. Svårt att skaka av. Mweh.

Nu är jag hemma i Stockholm i varje fall. Känns otroligt skönt att ha landat, trots att jag bara är här tills imorgon bitti. Mitt plan till Nice går vid 8-tiden så blir inte mycket sömn denna natt heller tyvärr. Jaja, längtar efter min familj och kan knappt vänta tills jag sitter på balkongen i Cannes och gosar med min bebissyster.

Jag har fått tillbaka skrivlusten! Tror jag i alla fall. Satt på planet och skrev lite utkast och planerade veckans inlägg. Mer om det sen, nu måste jag faktiskt iväg till frisörsalongen för att köpa medel så att jag kan ta ut mitt löshår. Äntligen, säger jag bara. Det är inte meningen att jag ska ha löshår. Jag vet inte hur man gör. Det hamnar i vägen. Kan inte styla det. Längtar tillbaka till min korta och okomplicerade page.

Vi hörs lite senare, ville bara ge er en liten update. Puss gänget!

Paula och Maja förra året i Cannes. De kommer ner och hälsar på i år igen, är så taggad!! 

Ja, jag lever

Wow, vad konstigt det känns att sätta sig framför datorn igen. Men bli inte överlyckliga ännu, min semester är inte slut. Jag planerar att ta flyget hem på måndag, men beroende på hur det ser ut med platser kanske det blir på tisdag eller onsdag istället.

Jag tror nog aldrig jag har varit borta från bloggen såhär länge. Det känns märkligt, men också ganska befriande. Jag kommer på mig själv med att inte använda mobilen på en hel kväll, vilket inte borde vara så sjukt som det känns egentligen. När jag går utanför dörren lämnar jag gärna telefon och hörlurar hemma och packar istället ner en bok eller ingenting alls. Sitter vid poolen uppe på taket när Megan är på jobbet och bara läser. Promenerar runt på de ändlösa gatorna och försöker ta in staden. Går på museum. Lyssnar på sommarprat. Det är skönt. Otroligt skönt. Men framförallt viktigt för mig.

Jag har liksom känt mig lite dränerad på sistone. Ni kanske har märkt det när ni läst mina senaste ”tankar kring…”, de är liksom inte lika vassa och genomarbetade som de brukar vara. Jag har, kort och gott, slut på kreativitet. Eller slut och slut, den tar nog aldrig slut, jag menar väl mer att den har stannat av lite. Men jag tror att dessa dagar utan att skriva något alls kommer att ge tillbaka min iver på något sätt. Jag menar, se på mig, jag kunde inte ens hålla mig från att uppdatera nu trots att jag lovat mig själv att inte skriva något på några dagar till. Men det är så himla viktigt för mig att skriva och att älska att skriva, och på senaste tiden har jag känt att jag måste tvinga fram meningar. Så ska det inte vara!! Då blir det liksom aldrig bra. Varken för mig eller för er.

Hur som, trots att ni fått lida lite av min icke-befintliga närvaro så kan jag lova er att den som väntar på något gott… Under tiden som jag fått tänka, och inte skriva, har jag så många idéer i huvudet och jag kan knappt vänta till att få publicera allt. Den största nyheten kommer nästa vecka, och jag tror ni kommer älska den. Jag har faktiskt berättat vad det är till några av er när ni kommit fram till mig på f12… Hehe. Jag tror verkligen att detta kan bli hur jävla bra som helst. Det är ett projekt som är till för bara er. Mitt lilla sätt att ge tillbaka för allt som ni har gett mig. Mina fina läsare.

Men! Här har ni en liten ”sneakpeak” på de inlägg jag filar på. Detta är alltså förslag till rubrikerna, idéerna i deras ”renaste” form. Det ger er en liten hint på vad inläggen kommer att handla om. Åh, är så taggad. Ni kommer att ha massor att läsa under sommaren.

Så, jag hoppas att ni kan vänta lite till. Jag kommer vara hemma i Stockholm i typ 24 timmar innan jag, så fort som möjligt, sätter mig på ett plan till Nice för att träffa min familj i Cannes. Saknar dem så otroligt mycket och trots att denna staden är allt och lite till, längtar jag efter huset i Mons, nybakad baguett, mina tokiga systrar och mina fina föräldrar. Samt medelhavet. Ugh, vad vore vi utan medelhavet? Bisous bisous <3

L.A : kontroller, poolfest och märkliga bokhyllor

När jag landar i Los Angeles har jag bara sovit tre timmar på planet. Jag är snurrig i huvudet av trötthet men ändå klarvaken. Solen skiner utanför. Kroppen ryser till av längtan efter D-vitamin.
Vi får sitta kvar en stund på planet innan bussarna har rullat fram. De tio minuterna passerar förbi smärtfritt, förutom att vi alla  fick lära oss vad en Amber-alert är den hårda vägen. Min mobil började tjuta först, sedan avlöstes fem larm till innan någon tog en för laget och stressat frågade en fl
ygvärdinna vad i helvete det var som pågick. Amber-alert. Larmen går av när någon har blivit kidnappad eller vid nödsituationer. I detta fall var det kidnappning. Flygvärdinnan log lugnande mot oss, men vi såg alla till att skynda oss ut ur planet så fort som möjligt när dörrarna öppnades. 

Sedan var det dags för kö. Jag tog upp min bok ”Kaninjägaren” av Lars Kepler och läste medan vi förflyttade oss i vad som kände som noll kilometer i timmen i väntan på att bli insläppta in i landet. När det var min tur gick det mindre förhöret ganska snabbt, med undantag för ett litet misstag.
Mannen bakom disken granskade mitt pass och frågade vad jag skulle göra här. Han verkade godkänna mitt svar och gjorde sig redo med stämpeln. Medan han bläddrade bland sidorna frågade han, utan att titta upp, vad jag jobbade med.
”Åh,” sa jag, ”Jag är journalist”.
Han tittade upp, plötsligt intresserad.
”Jaha? För vaddå?”
”Eh.. Svenska Dagbladet. Det är en morgontidning.”
Hans ögon smalnade av och han lade ifrån sig stämpeln. ”Vad skriver du om?” ville han veta.
”Alltså, nej, jag är inte… det är inte så. Jag skriver mest fake news” skämtade jag.
”Fake news?” upprepade han och höjde på ögonbr
ynen.
Jag insåg genast mitt misstag och började stamma; ”Jag skojade bara. Det var ett skämt. Jag skriver bara om saker till webben.”
Han höll kvar min blick i några sekunder innan han mumlade något och skakade på huvudet. Han stämplade passet och viftade med handen. ”Välkommen” suckade han.
”Tack!” pep jag och sk
yndade iväg innan han skulle ångra sig.

Resten av resan till stan gick snabbt och smärtfritt. När jag äntligen fick träffa Megan senare på kvällen var det som om jag kommit hem efter flera månader. Vi kramades och pussades och satte oss nästan genast ner på balkongen för att prata igenom allt som hänt den senaste tiden. Vi satt där i flera timmar, innan det var dags att börja fixa oss inför utgången.

Jag var otroligt jetlaggad, kan jag ju säga. Är fortfarande väldigt snurrig. Men efter att ha pratat med både Chaya, hennes roomie och Megan kom vi alla överens om att det absolut bästa var att stanna uppe så länge som möjligt första natten för att genast ställa om tiden. Sagt och gjort så var vi uppe till sent, men gud vad snurrig jag var. Mina ögon stängdes konstant och när vi väl kom hem ville jag nästan gråta av lättnad när jag lade mig ner i sängen. Njöt av att sova den natten kan jag säga er. 

På lördagen var det dags för poolparty.

Vi tog en Uber uppför backarna till Hollywood Hills, där vi till sist stannade utanför en grind som vaktades av en uttråkad kille i röd tröja. Vi blev insläppta och kom in på en parkering. Ett tiotal bilar stod parkerade, var och en måste ha kostat flera miljoner kronor. Jag fnissade lite när vi gick förbi en krispigt vit Ferrari. Två tjejer turades om att posera framför bilen, sittandes på motorhuven eller lutandes mot passagerardörren. De vinkade åt oss när vi gick förbi och fortsatte sedan.
Vi kom in i en enorm hall och fortsatte ut mot poolen. Överallt trängdes slående vackra tjejer, med långt hår och dra väskor, samt killar med stenhårda muskler och gucci-solglasögon. Allt var färggrannt, dyrt och glittrande. I den provisoriska baren hällde en anställd upp drinkar med vodka och persika. Vi tog emot varsitt glas och gick ut på altanen. 

Det var som om alla filmer och TV-serier som utspelats i L.A spelats in just här. Folk gick omkring med enorma bitar pizza, röda plastmuggar, högklackade skor med röda sulor och tunna kimonos i det mjukaste siden.
”Vem bor här?” mumlade jag och försökte ta in allt på en gång.
”Han” sa Megan och viftade oklart mot en av killarna i tank-tops som flockades runt DJ-bordet.
Huset var verkligen enormt. Påkostat. Möblerna såg så dyra ut att det tog emot att sitta i dem, varje rum var inrett i vitt, glasväggarna sträckte sig från golv till tak och ett av vardagsrummen dominerades av den största öppna brasa jag någonsin sett. Jag gick fascinerat omkring och betraktade alla olika detaljer, men ju mer noggrant jag tittade desto mer förbryllad blev jag. Var jag än såg mig omkring verkade det inte finnas en enda personlig detalj. Ingen tandborste. Inga foton. Ingenting. Insikten slog igenom när jag stannade framför bokhyllan och ögnade igenom titlarna på jakt efter något jag själv hade läst. Böckerna var perfekt placerade. Nästan lite för perfekt. Och… där. Tre likadana titlar. Jag följde mönstret. Detta var böcker som ingen någonsin läst, insåg jag. De är bara där för att de ska vara vackra.
”They’re fake” sa jag till Megan utan att släppa blicken från bokhyllan. Hon stannade och ögnade igenom titlarna, hittade snabbt samma fel som jag.
”Oh” Hon flinade, ”It’s L.A” sa hon bara och drog med mig mot poolen. 

På något sätt blev de orörda böckerna en brytpunkt för min syn på drömmarnas stad. Allting här är så polerat och glittrande på alla sätt. Var du än vänder dig ser du rika, vackra, kända människor som rör sig i en bubbla av perfektion och det är lätt att känna sig menlöst grå om du är utanför den bubblan. Men synen av böckerna, uppenbart inköpta för att skapa en balans i det förmodligen hyrda (inte ägda) hemmet, blev ett slags bevis på det ansträngda och overkliga. För när någonting verkar vara för bra för att vara sant… så är det förmodligen inte det. 

Helsingfors dag 2

Alla bilder är lånade av Fredrika Persson <3 

När jag vaknade på söndagsmorgonen tog det lång tid innan jag förstod var jag var. Jag satte mig upp i sängen och kisade omkring mig. Sedan kastade jag mig upp och rusade mot resväskan för att börja packa. Jag var sen, som vanligt. Vi skulle träffas i lobbyn klockan tio, men jag brukar kunna vara rätt snabb om jag anstränger mig. Tio minuter senare var jag ute ur dörren och mötte Andreas påvägen, så jag slappnade av.
”HEJ!” ropade han, trots att han stod mindre än 30 centimeter ifrån mig.
”Hej” mumlade jag och försökte koncentrera mig på att inte tappa balansen när jag släpade resväskan efter mig.
Gänget satt i sofforna i lobb
yn när vi kom ut. Första stoppet den dagen var en gammal saluhall, där vi fick frossa i pannkakor med sirap, bär och apelsinmousse samt iskalla mimosas. Jag drack taktiskt upp min drink för att piggna till innan vi satte oss på båten som skulle ta oss till ylö

När vi satt i det lilla utrymmet med en kapten som verkade ta väldigt lätt på sin uppgift blev det än en gång tydligt hur förvirrade vi var. Ni vet när man brukar säga ”ja, vi är extremt olika, men vi passar ändå på något sätt”? Så var det inte. Vi passade inte alls. Vi förstod knappt vad den andre sa och alla hade grava kommunikationsproblem. Men det var väl det som gjorde resan så himla fin, att vi bara efter första dygnet kapitulerade inför och accepterade det faktum att vi, för varandra, var helt främmande men att det var okej. Någon sade ett skämt och alla skrattade av helt olika anledningar. Det var fint. Jag gillade det. 

På Löylö fick vi basta, bada i havet och dricka champagne. Jag ska vara banal och säga att jag kände mig som en ny människa efter den behandling. Särskilt när man är bakis. Kände mig renad.  

Tillbaka i båten, som satte av mot en annan ö, där vi skulle äta en sen lunch. Andreas hade sedan dag 1 fastnat på låten Wild Thoughts, vilket retade gallfeber på alla. Efter att, i början, ha påmint snällt om att han skulle sluta sjunga lät det mer och mer frustrerat allteftersom dagen gick. Var och varannan minut hörde man ett försynt nynnande med den direkta påföljden av någons ”ANDREAS FÖR HELVETE” som fick honom att tystna (i max tio sekunder). 

Vi åt en fantastisk lunch med fisk och tartar. Vid bordet rök vi ihop i en lång och ineffektiv diskussion om spöken. Jacques påvisade ännu en gång sin icke-befintliga taktkänsla och jag bondade ännu mer med Gisela. Fredrika visade, till allas förtjusning, en pessimistisk sida som var väldigt roande. Kort och gott så tyckte jag att den lunchen var en av mina favoritmoments; diskussionen vi hade var fin och intressant. Framförallt civiliserad. 

När jag promenerade till båten, omgiven av en sällsynt tystnad, njöt jag verkligen av miljön. Allt var grönt, skimrande, solljuset som glittrade genom lövverken och knarrande trädörrar, ett lugn över hela ön som liksom smittade av sig till min rännstenssjäl. Vi klev på båten, tog några gruppfoton och sedan var det dags att säga farväl. I samlad trupp begav vi oss till flygplatsen, njöt av ett sista glas cava och sade farväl till Helsinki. 

Det var en fantastisk resa och jag kommer absolut åka tillbaka. I ett annat inlägg tänkte jag sammanfatta mina favorit-ställen samt hur man tar sig dit om man inte vill bli traumatiserad. TACK Figge och VisitFinland för en otrolig resa!

L.A I’m here!

Hej gänget!

Landade i L.A igår och tog mig, med viss möda, ut från flygplatsen. Fick äntligen träffa Megan som jag saknat så himla, himla mycket. Var helt otroligt trött men bestämde mig för att vara uppe så länge som möjligt för att ställa om tidsmässigt så fort som möjligt. Var ute med Megan och Chaya (!!!) som jag längtat efter att träffa. Mina fina tjejer. Blev en lite rörig kväll med missförstånd vilket sög, men jag tror det löste sig till slut. Hur som, ska berätta allt om utekvällen och sådant, men nu ska vi ut och sola. Ville bara säga hej så att ni vet att jag lever. Vi hörs snart gänget!

KRÖNIKA: jag känner, alltså finns jag

Jag vaknar av att jag gråter.
Förvirrat sätter jag mig upp. Det är ljust i rummet, sådär som det är mitt i natten på sommaren och man har svårt att avgöra om solen är påväg ner eller upp. Mobilen visar 03.14. Jag drar upp täcket över huvudet och försöker torka bort tårarna som blött ner hela kudden.
Kvar svävar en känsla av förlust. Som om jag blivit av med något jag inte kan leva utan. Typ mina lungor. Eller hjärtat. Eller lilltån som är ganska avgörande för balanssinnet.
I mina drömmar hade jag ännu en gång återupplevt dig på andra sidan köksbordet.
Det funkar inte. Jag vill inte längre.
Ditt ansikte hade varit suddigt men jag visste att det var du. Inte för att jag kände igen din röst, utan för att känslan som orden förde med sig var alldeles för rivande bekant för att det skulle ha varit någon annan än du som orsakat den. Min smärta. Jag trodde tårarna hade tagit slut vid det här laget. Tydligen inte.

Det är något som inte stämmer, för att citera Martina Haag. Hon har rätt. Det är något som är fel. Ska det vara såhär? Ska man vara nitton år och törstande efter kärlek, efter någon som knorrar över att man drar upp hunden i sängen, efter någon som skäller på en för att man spiller choklad i soffan? Varför är jag inte tillräckligt? Varför är ingenting tillräckligt? Varför känns det som om jag skulle ge upp hela mitt liv bara för att få fem minuter av en låtsas verklighet, spenderandes på en parkbänk med dig?

Jag satte mig och skrev för att jag trodde att jag skulle läka men allt jag gjorde var att förflytta paniken från fingertopparna till dokumentet. Nu ryser jag varje gång jag ser på boken. Mitt livsverk gör mig livrädd.

Och allteftersom jag skriver detta inlägg inser jag att rädslan, saknaden och konsten att älska tills jag brinner upp gör mig till den mest levande jag vet. Mellan mjuka pussar från en främling och lånade solglasögon från en annan ser jag dig, eller det som du var. Det jag gjorde dig till. Hela livet inkapslat i en människa med förkärlek till knäckebröd. Vilken sjuk grej det är, att man letar efter en mening och plötsligt bara hittar på en i brist på annat.

Jag brukar tänka att jag saknar dig, men det är meningen jag förlorat. Som den hopplösa romantikern jag är vill jag brinna igen bara för att få känna den där värmen en gång till. Jag har en kärlekstörstande själ; en som längtar efter att hitta på en mening, en vars egna mening går ut på att förbruka och förbrukas så att alla ord jag skriver kan fyllas med rader och åter rader gömda bakom, ivrigt väntande på att få tolkas av någon som brunnit som jag. Åh, jag längtar efter att få älska någon trots vetskapen att ingen någonsin kommer att älska som jag gör.

Jag är okej med det. Banalt vore det väl att säga att jag definierar mig som konstnärlig, men konsten att känna har gjort mig till den hysteriska, intensiva, knappt hanterbara människan jag inte bara accepterat utan också älskat att vara. Jag strävar efter berg-och-dalbanor som får kroppen att ställa in sig på dödsläge för hellre det än ingenting. KOM IGEN, vill jag skrika, TA MIG MED STORM FÖR HELVETE. Finns det verkligen ingen här i världen som kan mäta sig med min orkan? Seriöst, finns det ingen?

Jag vaknar av att jag gråter. Det råder väpnad konflikt mellan saknaden och sorgen i mitt hjärta men känslan som dominerar är ändå lättnad. Jag känner, alltså finns jag.

Jag rullar över på sidan och somnar om.