Jeans under 500 kr

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hur snygga är inte dessa?
En del kostar bara runt 200-300 också, hur nice som helst för den som vill köpa ett par go-to-jeans utan att bli ruinerad haha. Typ, jag. Levisjeansen är mina favvisar. Och såklart ‘the future equals female’. Klicka på länkarna för att komma direkt till plaggen!

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR

Gänget, dessa är vintage levisjeans!! In och kika. Så sjukt snygga?

HÄR // HÄR // HÄR

Har ni någon favorit? Let me know!!

Enter a title

Såhär ska jag inreda min lägenhet

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Nu har jag så mycket inspiration för min lägenhet! Ska bli så otroligt kul att sätta igång och se förvandlingen. Jag är egentligen svindålig på allting visuellt så har alltid svårt att veta exakt hur jag vill ha det, men tyckte att jag och Anna kom fram till en bra känsla.
home
Lampa // Pall // Kruka 
Jag vill ha det mysigt, varmt och grönt, typ. Om det låter rimligt haha? Nej men jag har alltid älskat att kura ihop mig i fåtöljer, under täcket eller i soffan, och jag vill gärna känna mig lite skyddad. Förstår ni den känslan? Typ om man sitter på restaurang så vill jag gärna ha ryggen mot väggen så att jag kan se resten av lokalen och människorna. Gillar när det känns sådär mörkt och mysigt och det doftar Earl Gray te. Haha, låter som om jag ska inreda en grotta… Men ni ser ju lite ovan.
 Varvat med det lite mer mörka vill jag gärna ha stilrena detaljer så att det inte blir för ‘murrigt’ (som Anna sa). Älskar den puderrosa fåtöljen, så himla himla fin. Förstår ni lite hur jag menar? Är säkert ganska dålig på att sätta ihop collage och förklara, men jag tror Anna fattade i alla fall.
Det viktigaste för mig är att jag har en bra skrivmiljö, faktiskt. Nu går jag ju hellre ut till ett mysigt cafe och sätter mig med datorn, men jag vill att det ska vara samma känsla här. Jag skriver och tänker som bäst när jag har sådär drömmigt, mysigt och öppet, så att mina tankar får plats. Det är verkligen det jag hoppas på nu när vi sätter igång. Åh, är så himla taggad.
Har ni någon speciell inredningsstil? Eller tips?? Hit me up!!

Hackad snap, inredning och söndagsplaner

Hej gänget!

Jag vaknade vid halv tio och låg kvar i sängen under mina varma täcken innan det var dags att gå upp. Jag har alltså två (2) fluffiga duntäcken som gör det omöjligt att gå upp på morgonen. Ibland när jag lägger mig ner i sängen kan jag på riktigt tänka att det inte finns en bättre känsla i hela världen. Alltså, ingen. Håller ni med?

Två bilder från imorse. Tröttis <3

Nu har jag precis haft möte med min styvfarbrors fru (jag vet, lite krångligt) Anna, som ska hjälpa mig med inredningen. Vi ska äntligen göra om lite i min lägga. Det har tagit lite tid men nu har vi börjat få till det och vi börjar redan om två veckor. Är så otroligt taggad på att sätta igång och få et mysigt här hemma!! Med det sagt är mitt största dilemma just nu vad jag ska göra av alla mina grejer. Har helt sinnessjukt mycket kläder och produkter som jag behöver rensa ut, så jag tänkte att vi kunde köra en liten bloppis snart, eller vad säger ni? Skulle vara väldigt skönt för mig att bli av med en del. Ska genast snacka med något företag som kan hit me up med hämtning och lämning, har sett att det finns massor av tjänster som funkar till det. Typ, schpock heter det va? Ska kolla in det.

Frukost imorse. Får inte nog av nektariner och persikor, kan äta hur många som helst…

Hur som! Idag har jag en hel del att ta tag i. På min ‘att göra lista’ har vi följande….

–  Välja ut läsare som ska följa med till eventet (ni kan anmäla intresse i gruppen!)
–  Förbereda och tidsinställa veckans inlägg, då jag inte kommer ha så mycket tid att blogga.
– Se till att alla sponsorer och all rekvisita är godkänd och klar inför eventet.
–  Maila företag angående utrensning / bloppis.
– Tvätta och städa i lägenheten.

Inte så himla mycket att göra ändå, men skönt att inte vara bakis på en söndag så att man får det gjort. Jag känner mig redo inför veckan!! Kanske för att jag, som sagt inte har röjt alltför mycket under helgen (med mina mått mätt i alla fall…).
Förresten så ville jag bara påminna er om att jag har en ny snapchat: HageusOlivia, heter den. Min andra blev hackad 🙂 Äsch, sånt som händer. Men lägg till mig där.

Well well well. Nu ska jag sätt igång, helt enkelt. Vi hörs snart! Puss

Höstens snyggaste kappor

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks.

Kappsäsong, gänget! Hur trevligt ändå? Jag älskar hur elegant man känner sig med en kappa. Får mig att känna mig lite parisisk, hehe. Min favorit bland mitt eget förråd är leopardjackan (se nedan) och en lång, svart sak som går ner till anklarna nästan. Hur som, har samlat lite favoriter här nedan. Klicka på länkarna för att komma direkt till plaggen!

HÄR // HÄR 

Silke, silke, silke. Jag hörde genast min mors huvud i rösten när jag såg den vita; glöm det, Olivia. Jag är tyvärr förbjuden att bära vitt. Funkar helt enkelt inte eftersom jag är så fruktansvärt klumpig. Men hur vacker är den inte? Båda kostar under tusenlappen.

HÄR // HÄR // HÄR

Dessa tre gillade jag eftersom alla är lite mer ”statement”, om ni förstår? Jag har typ en nästan likadan som den gröna i mitten, ni har sett den här. Från ett annat märke dock. Men jag gillar den supermycket, det är nice att ha plagg som liksom lyfter hela outfiten, eller vad tycker ni?

HÄR // HÄR

Leopardprint måste väl också vara en hösttrend, eller? Ser det överallt känns det som. Den till vänster har jag faktiskt hemma, beställde den för ett år sedan!! Ni har sett den så många gånger haha. Här till exempel.

HÄR (endast 299 kr!) // HÄR // HÄR

Och så vardagsjackorna!! Den i mitten är svindyr men om någon pallar investera såå. Min favvo är den till höger, har en likadan hemma. Båda svarta kapporna kan man verkligen ha till vad som helst, känns det som. Uppklätt eller nedklätt.

Vad tycker ni? Har ni någon favorit? Let me know!!

Readers Friday: ”Varför tar det aldrig slut på riktigt?”


Jag drogs till någon för att han var fel på så många sätt. Inte för att han skulle bli större för mig än distraktion, än ett par vackra ögon, en rak näsa, samma hårfärg som du. Jag såg en öppning tidigt, det var lätt att läsa av att han aldrig skulle skada mig, att han såg på mig med förväntan.

Flickvänsmaterial kallade han mig sömndrucket. Sedan hörde jag det igen och igen från andra håll. Madonnan och horan i sitt esse, hur vissa placerar oss kvinnor i ett fack eller i ett annat. Hur jag alltid hamnar i det ”finare” som om det vore en ynnest, som om man borde vara tacksam.

Jag är inte ens en lämplig jäkla partner. Jag får alltid den stämpeln, är typen man gifter sig med och visar sig sårbar inför. Fast efter dig är jag inte passande på något sätt. Jag är det sämsta valet man kan göra, likt sist du lämnade mig. Jag kommer alltid älska dig. Alla andra kommer måla väggarna med hopp och löften om kärlek och jag kommer lämnas samma rum om och om igen.

De varnar och varnar, mina vänner. Hennes hjärta är inte helt, inte helt på något vis, det ligger bitar i alla storlekar exakt överallt och vi har försökt plocka upp men det tar lång tid. De förstår vad du menar, om hur jag hade kunnat få dig att vilja mer, men de har sett mig gå sönder, hört om mina mardrömmar.

Ibland hade jag nog velat varna själv, dock. Eller fått vara någon annan än hon med det krossade hjärtat och tid hos psykologen varje vecka. Varför skulle jag inte kunna vara något annat? Varför fattar de inte att varenda kvinna kan vara alltihop och att vi äger oss själva? Alla relationer är inte likadana, alla känslor skilda världar. Sluta sätt vissa på en piedestal och knuffa ner andra i mörka hål av skam. Låt oss vara.

Kanske ville jag undermedvetet ha dramatiken ett agerande som detta skulle innebära. Alla kopplingar den här pojken hade till folk omkring mig gjorde honom fel och jag ville inte göra rätt längre. Jag ville få högre puls och utmana det här jävla good girl-komplexet jag präglats av.

Så när han klev ur bilen ifrågasatte jag mig själv, varför inte följa efter? Varför inte ta det jag ville ha i just den stunden, utan att tänka på hur det skulle påverka någon annan, knappt mig själv?
Det var kontroll i sin minst kontrollerade form.
Han väntade i sin port. Visade ett meddelande han just skickat, frågade om mitt nummer till en av dem som jag lämnade kvar i bilen. Log som om vi hade synkroniserade sinnen och jag nickade åt lögnen.
Och jag klädde av mig utan att bry mig, för så länge har min syn på närhet och sexualitet varit begränsad av tanken på att för evigt ha avtryck på mig om jag tillät någon. Jag ville göra något och äga min kropp och min framtid ändå, den tid det tilläts var stoft i rymden. Ingenting.

Jag somnade där. Vaknade utan ångest och han låg mot min hals och höll om, flätade ihop oss som om det vore det naturligaste han visste.
Det var det inte. Det kändes inte. Jag tillät det men var likgiltig. Jag hade önskat mig närhet, vilket är olikt mig, men det behovet är inte starkt eller speciellt långvarigt. Han tog fram mackor och te, jag åt och log och lät honom titta på mig med förundrade ögon, dra mjuka händer genom mitt hår, kyssa mig kort på hals och panna.

Ingen ångest. Jag ville bara låta det stanna där. Åkte och jobbade. Att inte tänka på dig hela tiden, att inte känna ett hårt grepp runt min strupe som viskade otrogen otrogen otrogen längre. För jag är inte det. Var inte det. Han var den första jag någonsin sovit med som inte hade stämpeln pojkvän. Jag kysste min väg nedför hans mage och chockade honom, ingen förväntade sig att jag ens skulle dela säng med honom, knappt han själv.
Jag ville äga situationen. Det gav mig makt, han rörde inte mig på samma sätt och jag tror aldrig han kommer få göra det. Makten var viktig för att inte ätas upp av ångest senare, för att påbörja en revolt mot det inre krig som alltid pågått i mig.

Självklart rörde det om när jag skulle berätta för hans bror. En av mina bästa vänner. En annan nära vän reagerade extremt starkt, jag visste inte att det hade påverkat henne, och jag avskydde att ha skadat och tanken på hur hans bror skulle reagera fick mig att hyperventilera.

Så jag åkte dit. Var tvungen att sätta ihop oss två, det var vår situation, fastän jag visste att vi såg på det olika. Han pratade om nästa gång och saker vi kunde göra ihop. Jag log svalt men ryggade tillbaka av orden, det fanns inget ’vi’.

De säger att jag måste sluta bry mig så mycket om vad alla andra ska tycka, det är mina beslut och mitt välmående.

Jag fastnade där, i hans lägenhet, med hans huvud mot min axel, i mitt knä, mot min panna. Och det kan mest beskrivas som främmande. Som en symbol för att ingenting är som jag vill att det ska vara men jag måste acceptera det. Att det inte är du längre.
Snälla sov här, bara några timmar. Så säger han när jag påpekar att han måste sova och jag tvekar, vilket gör att han ligger kvar i mitt knä, där i soffan. Jag vill inte stjäla hans sömn en vardag så till slut viskar jag okej. 

Det var så tydligt, där bredvid honom igen, att jag gjorde honom trygg. Han sa det själv.

Och så låg jag där igen, bredvid en trasig pojke med stormig barndom, med en sådan stark övertygelse om att kärlek kunde göra honom bättre. Jag var hans fragment av vad han kunde ha och känna.
Gång på gång slumrade han till, hans näsa mot min hals.
Jag var klarvaken. Varje gång jag rörde mig bort ifrån, för att gå, vaknade han till och bad mig stanna på olika vis. Drog mig till sig, bedjande ögin. Och jag insåg att han redan gett mig det jag behövde av just honom. Väl i samma säng igen, med samma vackra pojke som inte kunde fängsla mig i närheten så mycket som du med ord. Med fingrarna, som jag drog över hans armar och axlar, kände jag ingenting.
Fixerade jag blicken i hans hår medan hans ögon stirrade in i mina fick jag dra efter andan för det var för likt dig, det lilla, och det kändes overkligt att jag hade känt så mycket för någon som jag gjorde för dig.

Jag vill inte trösta gråtande pojkar som på pappret är vuxna längre. 
Framförallt inte dem jag inte älskar.
Bara dig isåfall.
Varför tror de att jag är deras lagning? Jag vet att jag inte är det. Jag är inte ens din sköld längre.

Du är inte skyldig mig någonting. Det här behöver inte vara någonting förrän, om, du vill det.
Men du då? Vad vill du?
Jag har ingenting att säga till om i frågan.
Och jag tänkte, varför är inte hans känslor viktiga? För att jag är den som ser min första kärlek som mitt livs största, fortfarande? För att jag drar mig undan, millimeter efter millimeter, när han kysser mig med läppar som inte är dina, med tunga som får mig att tveka.
Vi ska på samma fest snart. Hur ska det gå, när vi båda druckit? Ler han.
Jag svarar inte på frågorna han ställer, när han säger att det syns så tydligt på mig när jag är försjunken i tankar. Som om han vore något himla orakel. För man kan inte säga till en annan människa med så mycket sår att man bara ville hålla om någon. En enda gång förmodligen, när man plötsligt ligger där en andra gång och har insett att det var ett misstag.
Insikten är nästan självlysande. Det här fyller ingen funktion för mig. Möjligen, om inte om vore, hade vi kunnat kramas ibland. Jag biter mig i läppen när jag är nära på att säga det högt. Kanske ska vi hålla oss till att bara sova bredvid varandra om det någon gång behövs. Det vore hemskt att säga högt.

Jag känner inte något vakna av beröringen, jag önskar att jag ville, men det är inte där, han väcker mig inte till liv, jag ber om att få tända lampan för mörka minnen drar över mig. Jag måste få se den jag kysser, veta vem och varför.
Han höll handen om min kind och kurade ihop sig mot min bröstkorg, andades tyngre och ryckte skrämt till upprepade gånger av sömnen som började sluta sig om honom.
Ögonfransarna fladdrade. En pojke, det är ytterligare en pojke med potential för mardrömmar och försvarsmekanismer och historia som tror du är hans räddning.
Och mina murar är högst i landet men även utan dem hade han inte varit rätt, det var aldrig så jag såg på det.

Jag tar mig till slut ur hans omfamning och han säger att han förstår fast han önskar att jag skulle ligga kvar. Jag tar på mig min tröja och mina byxor, känner hans blick mot min rygg, undrar vad det är han tycker att han ser.
Min beröring är så fläckad av att älska att jag kan få vem som helst att tro på fenomenet. Fast det bara är reflex som gör att jag stryker håret ur pannan på dem och sakta för tummen fram och tillbaka över deras kind.

En gång var det nära att jag kysste hans ögonlock men jag hann aldrig nudda dem med läpparna för det var så fel, så enbart ditt och mitt att jag pressade samman dem hårt igen och la mig bredvid istället.

Jag pussar honom kort på munnen som hejdå men han tar tag i mig, försöker övertyga mig om att stanna där igen, och jag låter honom en liten stund, han börjar dra i min tröja och jag skrockar nästan roat medan han säger att han skojar.

Det tror jag inte du gjorde, säger jag. Nej, nej egentligen inte, ler han och ögonen glittrar. Men jag reser mig.
Han kommer efter för att låsa efter mig och väl i stående position är det hela ännu mer ologiskt, han försöker böja sig ned för att kyssa mig ännu en onödig gång men jag lägger armarna runt honom och kramar till, tittar ner i marken, säger hejdå hejdå vi ses jaja jag ska köra försiktigt tack sov gott.
Sedan kör jag hemåt och det känns överallt för så många gånger under tiden han slappnade av bredvid mig så tänkte jag på dig. Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig. Tänkte jag upp i hans tak och tanken på att ringa blev inte bara en idé utan ett måste.
Ditt nummer har jag inte längre och minnet av det är skuret i bitar så jag ringer via Facebook.
Klockan är tre och det är en måndagsnatt och du svarar inte.

Jag kör fram och tillbaka på motorvägen, genom små villaområden och träffar på två älgar och ett rådjur medan jag kör genom mörka skogar.
Skriksjunger till låt efter låt och det är så nära att jag brister, där i bilen. Jag kan inte åka hem, inte än, jag måste vara i rörelse, bort från vad som är och vad som blivit.
Jag kliver innanför dörren hemma fem på morgonen. Skakig. Det ljusnar medan jag lägger huvudet mot kudden och drömmer febrigt om massa saker som min psykolog säkert kommer tycka är väldigt intressanta att analysera.
Du skriver på morgonen. Undrar varför jag ringt.
För att du på lördagsnatten skrev till en vän att du alltid tänker på mig när du är full. Och ler. Tänker på massa saker och ler. Ler?
Jag önskar du kunde hålla käften helt eller våga komma hem igen.
En dag blir allt kanske bra. Mellan oss, eller på något annat vis. Det är snart sex månader sedan du gjorde slut.
Varför tar det aldrig slut på riktigt?


Författare: Alva
Ingen bild bifogades

Sögs verkligen in den här texten. Virrvarret av känslor, funderingar och tankar som inte makes sense men ändå gör det. Tack fina Alva för din text.

Mina planer och en outfit

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Kjol (liknande) // Jacka Esprit 

Hej gänget! 

Hur mår ni? Jag sitter nu hemma i min lägenhet med Jasmin och bloggar. Har varit runt stan och sprungit ärenden, fotat, mailat osv… En vanlig dag helt enkelt.

Nu är det inte långt kvar tills boksläppet. Fem dagar, närmare bestämt. Snart får jag hålla boken i mina egna händer. Hur knäppt är inte det? Jätteknäppt. Verkligen. Men men. Jag känner mig lite ambivalent; ena sekunden är jag hur glad som helst, andra så känner jag mig stressad. Men det går ibland hand i hand för mig; när jag har mycket att göra så blir jag ofta glad på något märkligt sätt. Inte lika mycket tid till att tänka på dumheter, som killar.
Ikväll ska jag på ett event med Triwa på Trädgården. Känns inte superlockande att gå dit i och med att det regnar, men det lär väl ändå bli lite kul. Det blir det alltid.

Okej, nu ska jag sluta skriva på detta extremt tråkiga blogginlägg. Verkligen under all kritik haha. Vi hörs lite senare!!!

Fråga: ”Vad gör man om ens vän är sexistisk?”

”Vad gör man om ens vänner är sexister / rasister / homofober?”

Denna fråga har jag fått ganska många gånger, faktiskt, men har aldrig tagit mig tid att faktiskt sätta mig ner och besvara den.

Jag tycker såhär. För mig tog det lång tid innan jag insåg vad feminism egentligen var. Då hade jag gått runt och kallat mig själv feminist i flera år, men det var först långt senare som jag började se strukturerna och när man väl börjar se strukturerna… ja, så kan man liksom inte blunda för dem. Det var som om en hel värld öppnade sig och från och med då känner man liksom i sitt hjärta att man är feminist istället för att man måste “lära sig” nya “regler” och liknande. Förstår ni hur jag menar? Det är först när man verkligen ser strukturerna som man kan göra något åt dem.

Med det sagt så brukar jag vara försiktig med att trasha andra som inte tror exakt som jag gör – till en viss gräns, såklart. Att börja se strukturer, lära sig, förstå, analysera och diskutera är det enda som betyder något, så om jag träffar någon som inte ännu förstått, så är jag väldigt noga med att inte klanka ner på människan / bli sur / utesluta / avfärda som idiot. Det tar tid att lära sig. Det är svårt att lära sig, speciellt om man inte är utsatt. Jag ställer jämt och ständigt frågor till Chloé när jag inte förstår något som gäller rasism, till exempel. Jag har ju ingen aning. Och det är ju självklart inte alla rasifierades ansvar att förklara för mig, men det underlättar att ha någon som gör att du förstår strukturerna och inte bara “lär dig” att se dem. Någon som vänligt men bestämt säger till en när man slänger ur sig något dumt. Någon som motiverar varför det var dumt.

Men det finns självklart en gräns. Vägrar vännen att fatta, är det faktiskt bara att dumpa. Börja med att förklara; “jag tycker inte det där var snällt” eller “fan, måste du alltid dra sådana där kommentarer, det gör mig obekväm”. En annan grej är ju också att besvara osköna kommentarer direkt med något som visar att du inte game (typ om någon drar ett rasistiskt skämt : “wow det där var ju fräsch sagt” eller “shit, att det fortfarande finns folk som tycker att rasistiska skämt är roliga lol” eller “…asså var det någon som tyckte det där var kul, på riktigt?”). Få personen att skämmas när hen slänger ur sig osköna kommentarer så kan jag garantera att de slutar.

Sist men inte minst: det är din vän och du vet bäst. Om hen inte respekterar att du känner dig obekväm eller om hen struntar i att hen gör andra obekväma eller ledsna, är det verkligen en bra vän då?

”Tankar kring…” att vilja mer

Ibland känns det som om jag vaknar med lite ångest varje dag.

Det är konstigt, egentligen. I normala fall brukar jag ha massa ångest och sedan går det över, men numera är det som om varje morgon börjar med att jag måste vifta bort små moln av oro som svävar över mig. Sedan går jag upp. Går till jobbet. Jobbar efter jobbet. Går på ett event. Somnar. Och vaknar igen, med regnmolnen hängandes sådär olycksbådande över huvudet.

Vad är det jag saknar? 

För några veckor sedan promenerade jag på Östermalm med en vän. Jag berättade om boken, hur nervös jag för inför releasen, och sedan muttrade jag dystert;
”Dessutom är den jättedålig. Förmodligen det sämsta jag skrivit i hela mitt liv.”
Han stannade mitt på gatan.
”Men Olivia” utbrast han, alldeles förskräckt, och stirrade på mig med uppspärrade ögon; ”Sådär kan du ju inte säga!”
”Men det är så” försvarade jag mig och vågade in se in i hans ögon, rädd för att han skulle bli helt skärrad igen, ”Jag har utvecklats så himla mycket på ett år, och jag fattar att jag aldrig kommer bli nöjd och så, men jag…”
”Men herregud” sa han och började gå igen, om än fortfarande stirrandes på mig. Han skakade på huvudet. ”Sådär får man faktiskt inte säga. Inte när man är nitton. Inte någonsin.”
Jag dolde min förvåning över hans utspel och följde efter honom tillbaka mot torget.

Och så grubblade jag. Och grubblade. Ni vet hur mycket jag kan grubbla, mina kära vänner. Jag har vridit och vänt mig i sängen och försökt lista ut varför molnen inte försvinner.
Som i ett trollslag mindes jag konversationen.

Jag är en sådan som aldrig, någonsin, blir nöjd.
Jag jagar och jagar och jagar tills benen inte bär och då jagar jag lite till. Jag tycker inte att min bok är bra för jag vet att den kunde ha varit bättre. Jag tycker inte att det är en merit att publicera något när man är nitton, för jag kunde gjort det innan jag fyllt arton. Jag tycker inte att det duger att ha mitt drömjobb. Eller att ha en framgångsrik blogg. Jag tror inte ens jag skulle bli överlycklig om min bok så blev översatt till hundra språk eller räknad som en modern klassiker.

Ingenting duger.

Ingenting är bra nog.

Jo, jag vet. Jag fick också en existentiell kris av den insikten. Men jag har sakta men säkert börjat förlika mig med tanken om att vara ett konstant, svart hål. För även om jag inte själv tycker det så har jag ju kommit ganska långt, och anledningen till att jag har det är för att jag tycker mig ha rätt till saker. Jag vet att jag ska bli världsberömd författare. Jag vet att jag ska ge ut böcker och kunna leva på att skriva. Jag vet det. Det är faktiskt inte mitt problem att ingen annan vet det ännu.

Poängen är att det inte är något fel med att hungra, att leta, att jaga. Jag vet mycket väl att denna egenskap kanske kommer att göra mig till en ensam, och till och med olycklig, människa i framtiden, men inte just nu.

För nu vill jag vidare. Till nästa grej. Till nästa trappsteg. Jag vill komma så långt det bara går och sedan vill jag gå ännu längre, och längre efter det, kanske tills jag kan blicka ut över stjärnhimlen med månen som min enda granne.

Jag skulle inte vilja stå i min väg.

Stressig vecka, eventplanering och mina nya jeans

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Skinnjacka // Skjorta // Jeans // Boots  // Matt läppstift

Foto: Jasmin Ella

Hej gänget!
Sorry för dålig uppdatering. Denna vecka har, hittills, varit väldigt stressig. Och den har knappt börjat, haha. Jag har framförallt jobbat och fixat en hel del med eventet som ska hållas nästa vecka. Och så kommer min bok ut på tisdag! Känns helt sjukt, men jag ska verkligen inte gå in på det nu för jag känner mig redan stressad som det är och varje gång någon frågar om den så vill jag bara gråta.

Vi struntar i att prata om det helt enkelt. Nu till  min outfit! Jag fick hem ett par svinsnygga jeans från Nelly.com för ett litet tag sedan. Har nästan bott i dem sedan dess. Precis sådana jeans som jag ville ha; raka, höga i midjan (inte bara halvhöga) och bekväma. Älskar dem! Kostar endast 499:- också, hallelujah för det va.

Just nu sitter jag och skriver morgondagens ”tankar kring…” lite, får se hur den blir… Det känns som om jag är helt uttömd på inspiration nu för tiden. Vill bara komma hem och gå och lägga mig, varje dag. I söndags sov jag i hela femton timmar. Det kan ju inte vara bra, va? Hm. Men jag hoppas att det ska gå över i och med att boken snart släpps och att eventet börjar närma sig. Håll förresten utkik i gruppen efter nyheter, jag postar alltid allting först där när det kommer till boken och sådant!! Alla får vara med.

Nu ska jag fortsätta skriva lite. Vi hörs snart gänget <3 Puss!

Event, boken och bröst

Två bilder från iDeal of Swedens event i fredags!

Hej gänget! 

Hur är det med er? Jag mår bra. Sitter på Joe and the Juice och jobbar med bloggen och mitt uppkommande event. Alltså, jag tror inte ni fattar hur mycket jobb det ligger bakom event. Jag vet seriöst inte vad jag skulle gjort utan Chloé och mina vänner? Verkligen helt sinnessjukt allting. Sedan tror jag ju också på Murphys lag – allt som kan gå fel, kommer gå fel. Ja. Så är det.
Men allting löser sig förmodligen i slutändan. Vad är det värsta som kan hända, liksom? Det är ju bara ett event. Det är inte på liv och död. Ska försöka komma ihåg det. :).

Nu börjar det närma sig, mina vänner. Om en vecka och en dag släpps min bok. Jag vet att jag lovat att ni ska kunna förhandsbeställa den, sorry för att det blivit så sent..! Det ska fixas omgående. Helst idag. Jag jobbar på det, hehe.

Förutom det sitter jag och funderar lite på mina bröst. De har nämligen blivit väldigt stora. Okej, nu kanske jag överdriver lite haha, men vuxit har de gjort. Jag är ju inte gravid (tack och lov) så förmodligen är det väl bara hormoner eller att jag gått upp i vikt. Men medan jag stod där och fundersamt vägde brösten i händerna insåg jag att jag aldrig varit och kollat mig. Har ni det? Alltså ord som ‘mammografi’ (för övrigt så himla märkligt ord, tänker på mammutar) och ‘bröstcancer’ känns ju rätt långt borta när man är nitton-snart-20, men det borde ju vara en självklarhet.
Risifrutti har för övrigt en kampanj just nu, där de försöker lyfta frågan om bröstcancer och påminna kvinnor om att kolla en extra gång. Två miljoner av deras förpackningar döps om till ”Risitutti, hur fint? Jag gillar deras kampanj, känns som en självklarhet att sprida den. HÄR kan ni läsa mer om det. Och kolla en extra gång!! Kom ihåg det!! Kan faktiskt rädda liv.

Nu ska jag börja röra mig tillbaka till kontoret snart. Har en stressig dag, mycket att försöka spika. Vi hörs lite senare! Puss!