Q/A del 1

Nu är den uppe! Videon bröts lite mitt i, men resten kommer upp snart. Glöm inte att följa min YT-kanal, heter OliviaHageus. Puss på er!

Enter a title

Uppdatering och några snabba svar

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hallå gänget!

Mår ni bra? Jag mår super. Sitter i skrivande stund och försöker gather my shit inför flygresan som skall påbörjas om cirka… två timmar? Det är så himla typiskt mig att inte ha respekt för flygningar. Bokar biljett dagen innan och strosar in på flygplatsen tio minuter innan boarding som om jag äger stället. Inte så trevligt, om jag får säga det själv. Haha.

Hur som, innan jag börjar få panik över att jag inte fixat klart allt som behöver fixas så tänkte jag ladda upp frågestunden, men det går verkligen inte. Inte nog med att klippet avslutas mitt i en fråga (sorry för det, har tyvärr ingen förklaring) utan mitt minne på datorn verkar vara obefintligt så den sparas inte. Eller, det tar hundra år att spara ner den. Vilket också är anledningen till att min dator är så varm att jag misstänker att den kommer att explodera snart. Livet, va?

Två skärmdumpningar från videon. Hehe. Fin tröja va? Den hittar ni HÄR.

Nåväl, livet är inte en dans på rosor. Jag tänkte svara på två frågor som jag fick i kommentarsfältet här om dagen, bara lite snabbt sådär:

Kan du visa hur de raka jeansen från Nelly sitter på i något inlägg, på Nellys hemsida ser en nämligen inte så bra. <33
Svar: HÄR hittar du ett outfitinlägg med jeansen! (För er som inte vet vilka jeans hon menar så tipsade jag om dessa som jag praktiskt taget bor i.)

Hej! Funderar på att köpa din bok i julklapp till min lillasyster, men skulle vilja veta hur många sidor den är på? Den informationen verkar inte gå att få tag på någonstans, så det vore jättegulligt om du kunde berätta.
Svar: Hej du, gud vad kul! Boken är cirka 140 sidor. Du kan beställa hem den HÄR. Puss!!

Fina Olivia! Vart har du köpt kappan du har på de första bilderna? Precis vad jag behöver i höstgarderoben
Svar: Hej du! Åh, den kappan är min mammas från SamsœSamsœ! Den finns tyvärr inte kvar, men hittar några liknande; kolla HÄR (dyrare), HÄR (har den hemma i svart och grå, seriöst mysigaste ever) och HÄR (har den också, älskar den)! Gjorde ett inlägg med bara kappor för ett tag sedan, HÄR hittar du det om du vill ha lite inspo. Puss och kram!

Hur länge ska du vara i Paris, bara i helgen? Kan du inte komma förbi skolan eller något, hade mer än gärna sagt hej till dig!
Svar: Hade sååå gärna velat komma förbi skolan men landar tyvärr sent ikväll och stannar bara till söndag 🙁

Nu måste jag bryta upp och börja fixa inför resan. Vi hörs snart!! Puss gänget

Readers Friday: ”Allt jag aldrig sa”

Vill du också skicka in din text? Maila [email protected] eller gå med i vår facebookgrupp.


Mina små nävar var knutna så hårt som en 5-årings nävar kan, mina naglar skar in i min mjuka handflata och jag visste att när jag öppnade handen skulle det finnas märken i huden, som skulle blekna bort några sekunder senare. Men grejen med saker som bleknar bort är att hur mycket man än glömmer dem, förtränger dem, och hur osynliga dem än blir, så har dem alltid funnits där, och det faktumet går inte att ändra på.

Jag koncentrerade mig mycket på hur det kändes i mina handflator just dem minuterna, så jag hörde inte mycket av vad som diskuterades. Men jag såg, jag såg det mesta som hände och även om ingen rörde sig speciellt mycket så såg jag hur min mamma andades och hur min lilla tvillingbror blundade för att inte låta tårarna falla, jag såg hur pappa kämpade med att tänka innan han pratade, men jag såg också hur otålig han var och hur onödigt han tyckte att det var att vi stod kvar här, att han behövde förklara sig, hans ögon visade att vi bara-borde-fatta-grejen.

Jag förstod inte grejen då, jag tror inte att någon 5-åring förstår varför en utav de största tryggheterna man har i livet ska flytta till andra sidan jorden och lämna en kvar, nästan helt själv. Jag tror inte att det finns någon förklaring som förklarar så pass bra att jag skulle ha fattat grejen just då.

Men pappa tyckte nog att jag borde förstått, och jag ville förstå. Jag ville förstå och jag ville tycka att det var okej att han inte ville bo här, jag ville inte behöva trycka naglarna i handflatan när han sa att han behövde åka till sin andra familj och jag ville inte att tårarna från mina bruna ögon skulle rinna ner och göra små mörkgula fläckar på min gula sommarklänning när jag frågade och påstod att vi var väl hans familj, jag ville inte ens att det skulle låta som en fråga, men det gjorde det, och pappa svarade att vi är det, men att vi var tvungna att förstå han har fler att ta hand om, och han klarar inte av att bo här.

Efter det hörde jag inte mycket mer, men jag såg ju, och jag kände. Jag såg hur mamma tittade på pappas bruna ögon och jag tänkte på första gången de träffades, jag mindes hur mamma hade beskrivit stranden som det finaste stället man kan tänka sig, himlen sägs ha varit så rosa och orange som den bara kan bli och havet var så klart att man kunde se botten ute på flera meters djup. Och pappa såg så glad ut när han presenterade sig för mamma, det var det första hon la märke till, hans leende, så pass charmigt att det kändes farligt, men inte lika farligt som ögonen, bruna stora ögon med ögonfransar som hade kunnat vara med i reklamfilmer. Mamma sa att varje gång hon såg pappas ögon så kom hon på hur kär hon var, hur dem hade blivit ljusbruna i solen på stranden och hur det kändes som att hon hade känt just pappas ögon hela livet.

Men pappas ögon såg trötta ut nu, och mamma verkade inte vilja titta på dem, jag tror inte hon ville se något alls. Men jag vet att jag har fått pappas ögon, alla säger det till mig, jag ville ta mammas hand och säga att när du är redo igen, när du vill minnas igen och när du vill älska någon igen så kan du älska mig, du får kolla på mina ögon när du vill och jag kommer aldrig lämna dig, men jag gjorde inte det, jag sa ingenting, ingen sa någonting.

Det enda som lät var min brors andetag, jag hörde hur hans lungor arbetade och jag såg hur han försökte att andas med munnen för att inte låta för mycket med näsan. Jag visste inte då att han skulle sluta spela fotboll, jag undrar om pappa visste det. Jag undrar om pappa hade någon aning om att enda gången min bror skulle vilja röra en fotboll igen var när pappa frågade eller för att göra pappa stolt. För jag hade ingen aning, hade jag vetat det hade jag frågat honom varje dag i flera månader, jag hade visat honom att även om jag inte var lika bra som pappa (ingen var lika bra som pappa) så vill jag spela, jag hade sagt att du får spela utan pappa, det kan bli kul igen. Men jag sa inte det heller, jag visste inte att det aldrig skulle vara kul igen.

Jag visste inte mycket då, men det är väl inte konstigt, en 5-åring ska inte veta så mycket mer än att det-är-fel-att-ljuga och att man-ska-behandla-andra-som-man-själv-vill-bli-behandlad, har man tur kanske man kan alfabetet och talen mellan 1-100 också. Men nu visste jag mer, jag visste hur det kändes att se sin mamma gråta, jag visste hur man inte grät när man inte ville och jag visste hur man överlevde i stunder då det kändes som att hela världen försvann under fötterna på en.

Fortfarande 5 år gammal vaknade jag morgonen efter och trodde jag att jag visste allt om allting och jag kände mig så tom men ändå så stark och duktig. Men vad visste jag, 5 år gammal vaknade jag och hade ingen aning om någonting, jag trodde att mitt hjärta var i 1000 bitar och att jag var ensammast i hela världen, men egentligen hade jag ingen aning om hur det känns att få hjärtat krossat och stampat på, jag visste ingenting om hur det skulle kännas att sitta i sin säng klockan 3 mitt i natten och känna paniken av att inte kunna andas in luft i lungorna, jag visste inte hur svart allt kunde bli när betygen kom hem, eller hur det skulle kännas att vara duktigast av alla men ändå ha något att bevisa, vad visste jag egentligen om att skämmas över att hur jag föddes och såg ut, föräldrar som kollar snett eller hur det känns att träna två timmar på ett äpple man åt till frukost 10 timmar innan.

Alla säger att man inte är ensam, men hur mycket betyder det när det känns helt tvärtemot. Hur mycket är orden värda när känslorna tar över? Hur mycket betyder ett ord om man mår lika dåligt efter som innan det sades? Varför säger man bara inte som det är? Jag vet inte, men det här är allt jag aldrig sa, allt jag aldrig kunde säga och allt jag aldrig visste hur jag skulle säga.


Skribent: Anonym
Ingen bild bifogades.

Varför gör det så ont att vara liten? Tack fina du för att du skickade in din text. Jag blev väldigt berörd.

En helg i Paris – 3 nyckelplagg

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

På fredag är det äntligen dags för mig att ta mitt pick och pack och dra iväg till Paris! Jag ska träffa min fina syster som numera bor där och går på SSP. Vet att det är några av er som går där med henne, visst? Om jag hinner kanske vi kan ses, vore inte det kul? Skicka iväg ett meddelande till mig eller prata med min syster Andrea så kanske vi kan ordna något!

Hur som! Jag skulle ju egentligen vilja ta det hundra procent lugnt i och med att det är min födelsedagshelg (fyller år på måndagen den 23:e), men blogglivet kräver ju något annat. Så jag planerar att spendera helgen med att ta massor av fina bilder, och framförallt outfitbilder! Miljöerna är ju oslagbara där så kan bli hur mycket fint material som helst. Nu är det ju också pressvecka, så jag har tänkt gå förbi några showroom och kika på saker som jag kan låna med mig.

Jag älskar den parisiska stilen; enligt mig finns det inget snyggare. Min vän Hanna Kempe är ju guru nummer 1 när det gäller att klä sig tidlöst och parisiskt, men jag lär mig! Ska ge en liten guide i 3 nyckelplagg som man bara måste ha. Ready? 

Raka jeans. Jag har alltid haft svårt för raka jeans, men förmodligen är det bara för att jag inte hittat rätt. Jag fick hem ett par från Nelly för en månad sedan som jag praktiskt taget bor i, så de får bli undantaget. Jag tycker det är så himla himla elegant och snyggt med ett par raka, tjocka jeans tillsammans med boots. Har kikat runt lite och hittat några jag gillar! Ett par ljusa, passar nog den som har lite färggladare kläder kan jag tänka mig? De hittar ni HÄR (fint med skorna till, eller vad tyckte ni?). Ett annat par lite mer annorlunda, med två olika färger av blå, som ni hittar HÄR (så sjukt snyggt de hade stylat dem, med tjocktröjan). Och sist men inte minst, mina absoluta favoriter – DESSA. Hur sjukt fina är de inte??

Boots. Om det finns något i klädväg som får mitt hjärta att på riktigt smälta så är det såklart skor. Jag älskar skor. Jag kör gärna en helt basic outfit med ett par snygga skor. Beställde ju både dessa och dessa från Nelly i augusti, de första har jag rätt ofta även om de är lite små i storleken..! Båda paren är på REA såg jag nu, vilken slump va?? Hur som, om man ska köra på ett par riktigt nice skor så ska de (enligt mig) synas. Rejält. Jag hittade ett par röda i lack som jag gillar, de hittar ni HÄR. Ett annat par som är lika de på blå på bilden hittar ni HÄR (samma par i lila var nästan ännu snyggare). Och två par jag får ont i magen av att kolla på är dessa och dessa, HUR fina? Eller tycker ni de var för mycket?

Jag har dock svårt för ankleboots när det känns som att det går för långt, haha.. Hittade dessa, dessa och dessa. Är inte det de fulast skorna i någonsin sett? Får rysningar. Kan inte bestämma mig för vilka som är fulast men tror typ första.

Skjortan. Okej, vet att jag precis skrivit om skjortor, men är tvungen att göra det igen. Jag älskar skjortor i alla dess former och färger, men favoriten är lite oversize, som denna i vitt och denna i svart (för bara 399 kr, också!). Tyckte det var fint hur de hade matchat med kjolen, så att skjortan är under och sticker ut. Men! Gillar även den blommiga variaten, har en skjorta hemma i beige med mörkt blommönster. Exempel på mina favoriter hittar ni HÄR, HÄR och HÄR. Gillar den sistnämnda bäst på grund av tyget, vilket tar oss vidare till nästa kategori: silkesskjortor. När jag skrev mitt förra inlägg om skjortor (som ni hittar här), så såg jag med förvåning att denna svarta skjorta hade fått flest klick. Tyckte den var rätt tråkig i jämförelse? Jag var mest sugen på denna i beige, eller denna i ljuslila, MEN jag har lite problem med ärmarna. Tyckte de såg så konstiga ut. Vad tycker ni? Jag gillar verkligen pyjamastrenden, som den här skjortan, men allmänt är jag bara svag för silke och sammet.

Så, där har vi det! Vad tycker ni? Kanske blev lite rörigt med alla länkar men jag har börjat tröttna på de typiska mode-inläggen, blev lite snyggare såhär, eller vad säger ni? Ge mig gärna feedback på vad ni vill se mer av! Vi hörs snart gänget <3

Pressvecka och kvällens planer

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget! 

Hoppas allt är bra med er. Denna vecka är det pressvecka, vilket är hur kul som helst förutom att jag inte kan gå på någonting, eftersom jag jobbar. Haha. Nej men hann springa iväg under lunchen igår och gå på Mildhs presslunch. Träffade mina fina vänner och hängde runt. Kollektionerna för våren är hur fina som helst, blev framförallt kär i ett par skor som jag visade upp på min Snapchat (heter HageusOlivia). De är lite lika dessa, hur fina? Jag har verkligen fastnat för silver, men till våren vill jag bära guld, lite som dessa (fatta att gå omkring med dem på stan. Hur cool man måste känna sig).

Provade ringar som jag ska få hemskickade. Hade samma i ljusa färger i somras, dags för lite höstmörker! Mina fina naglar är gjorda av Aida. Är fortfarande besatt, en vecka senare.


Okej, alltså. Detta var nog den godaste lunchen jag ätit på hur länge som helst. Från Escalier. Jag njöt verkligen. 

Fyllde en gigantisk tallrik och som vanligt åt jag upp allting på fem minuter. Var så stressad på grund av att jag inte hade så mycket tid, men alltså… Hade ont i magen hela dagen, haha. Brukar göra så ibland att jag bara trycker i mig helt hysteriskt, gör ni samma sak? Som om maten kommer försvinna? Helt knäppt beteende. 
Finaste Jasmin! Ni läser väl hennes blogg? Hon skriver om hållbarhet och om miljö på ett superbra sätt, och hon är verkligen duktig! Älskar min lilla Jasmin. In och läs hennes blogg HÄR

Och min vackra Emelie får vi ju inte glömma. Det är vi som ska starta podd tillsammans, om ni mot all förmodan missat det. Hennes blogg hittar ni HÄR.

Ikväll ska jag börja planera lite inför resan till Paris som blir av på fredag och sedan blir det event med Daniel Wellington. Ska bli jättekul. Vi hörs lite senare! Pussss

”Tankar kring…” #ihave

Jag var med om några grejer när jag var yngre. Det formade mig på ett sätt som jag inte förstod förrän senare; min syn på sex är och kommer kanske alltid vara skev. Som ett slags raffinerat sätt att skada mig själv såg jag det som att jag “lånade ut” (har till och med skrivit det i min dagbok) min kropp till män. Jag hade ju ingen nytta av den, så varför inte vara snäll och dela med sig?
Jag har upplevt hur det känns att gå hem från en man som sett mig på det där sjuka viset, som om jag var ett stycke kött. Något man bara kunde slänga runt tills man var klar. Jag vet hur det känns att träffa någon som tvingat mig till saker. Jag vet hur det känns att vara så äcklad av sin egen kropp att man bara vill klättra ur den, dra av den som ett skal.
Det formar en, såklart. Till och med idag händer det att jag stänger av när jag har sex med någon. Låter mig själv vandra bort tills den andra är klar. Inte för att jag inte vill ha sex med den jag ligger med, det vill jag, men ibland blir det nästan för mycket. När jag ser vad jag gör. Då kommer skammen tillbaka.

Nyckelordet; skam. Jag skämdes så fruktansvärt länge för vad andra gjort mot mig. Jag skäms fortfarande när jag tänker på hur jag flippade ur när jag såg en kille som utnyttjat mig. Hur mina vänner tvingade bort honom och hur jag satt i hörnet och blev tröstat; jag skäms. Jag skulle bara ha låtit det vara. Jag skulle inte ha överreagerat. Jag skulle inte ha låtit det hända.

Som ett svar på nätkampanjen #metoo har män börjat dela sina berättelser under #ihave. De går ut på sina sociala medier och erkänner att de har utnyttjat, tjatat, tafsar och trakasserat. De berättar att de är ledsna och att de förstår att de gjort fel och sedan får de 300 delningar och 1000 kommentarer. “Modigt, Johan”. “Förebild”. “Vi behöver fler som du”.

Var ligger problematiken i det här?
I grund och botten är idén bra. Bakom varje offer finns en förövare och det glöms nästan alltid bort. Bakom varje #metoo finns en man. När vi lyfter detta pratar vi också om det, vi ser till att ingen kommer undan. Vi uppmanar männen att se till sig själva, att granska varandra, att erkänna. Vi hyllar deras mod. Ändå känns något konstigt med inlägget, med alla likes och kommentarer och hjärtan. Varför?

Såhär är det. Skammen lever kvar i mig som en liten punktering i hjärtat. Jag tänker på detta när jag läser Johans Facebookinlägg, och plötsligt vet jag bara att det är fel. Nej, män ska inte skriva “ihave” som en motreaktion. Nej, män ska inte hyllas för sitt mod, när de i själva verket varit grunden till all skam. Nej, män ska inte få be om förlåtelse när fokus ska vara på kvinnorna.

Tanken är bra i grund och botten, men jag vill inte se min förövare få tiotusen likes på facebook. Jag vill inte att folk ska kalla honom “modig”. Jag vill inte att folk ska förlåta honom; jag är den enda som har rätt att göra det. Jag vill inte att han ska hyllas för det han gjorde mot mig, jag vill inte att han ska få uppskattning för något han gjort medan jag fortfarande sitter bedövad av skam hemma och undrar om jag någonsin kommer komma över det som hände. Jag vill inte det. Jag vill inte att ni ska ge honom bekräftelse. Jag vill att han överlämnar sig till polisen. Jag vill att han gör något.

Nej, kära män. Jag förlåter er inte. Jag kunde inte bry mig mindre om er ånger. Jag har fullt upp med min egen.

Krönika: Snälla låt oss vara

Det var i kommentarsfältet under frågestunden som frågan ställdes;

Vad är din största rädsla?
Svaret ekade i huvudet innan jag ens hunnit reflektera: Mina systrar. Att något ska hända dem. Jag stannade upp och funderade kring detta och insåg att jag inte var rädd på samma sätt som man kan vara allmänt när man älskar någon. Jag menar, allt kan hända. Världen är farlig. En slirande bil, ett steg i fel riktning. Ibland blir jag förvånad över att jag ens klarat mig så här länge med tanke på vad som händer överallt.
Men jag är inte rädd för att något okänt och oberäkneligt ska hända mina systrar. Jag är inte lika rädd för rusande bilar eller hala trottoarer som jag är för halva jordens befolkning.

Ingenting har, de senaste åren, fått min rädsla för män att mjukna. Inte sedan jag lärde mig att en av tre tjejer kommer att, någon gång i sitt liv, bli utsatta för sexuella övergrepp.
En av tre.
Olivia, 19.
Andrea, 16.
Stella, 4.

Vem blir det? Vem av oss? Vi vet att någon av oss kommer att bli utsatta. Vi vet att det kommer. Vi kan inte undvika det. Någon av oss kommer att bli utsatt för mäns hat och ignorans mot kvinnor, någon av oss kommer att få veta hur det känns när oönskade händer rör sig över huden, gräver sig in, sliter, trycker, river och drar. Någon av oss kommer att bli lämnade ensamma med skammen, någon av oss kommer att få sitt psyke nedbrutet till bristningsgräns.
Någon av oss kanske anmäler. Någon av oss kanske har modet att berätta vad som hänt. Men chansen för att någon av oss ska få se att våra våldtäktsmän blir dömda är en av ….
Gissa?
Hundra. 
En av hundra.

Det känns så jävla meningslöst att sitta här igen, framför mitt dokument på datorn, och ännu en gång skriva om män. Att ännu en gång banka in bokstäver som verbalt hötter med nävarna och slår män på näsan, varpå de undslipper sig ett “oops”. Att ännu en gång sitta här och desperat försöka göra den här texten så bra som möjligt, så genomarbetad som möjligt, så slagkraftig som möjligt, för att folk ska dela den, prata om den, visa sina sönder, tänka till, fundera över sitt eget beteende.
Det är tröttsamt. Jobbigt. Men i och med hashtagen #MeToo kände jag att jag måste skriva det här igen. För att tacka alla tjejer som haft modet att säga något, för att sända min kärlek till er som förblir tysta av olika anledningar. För att ni lever. För att ni är starka. För att ni sprider budskapet utan rädsla. För er ville jag skriva något, men jag har ingen lust att vara slagkraftig just nu. Jag vill bara, ännu en gång, med trötthet i kroppen och värkande hjärta, med desperation och bävan, för mina systrar skull, för Andrea 16 och för Stella 4, be er män om en sak. En liten tjänst.

Snälla män, låt mina systrar vara. Snälla snälla ni, lämna mina systrar ifred. Jag ber er av hela mitt hjärta att inte lägga era händer på dem, jag ber er att säga till om ni ser att någon annan gör det, jag ber er att skona dem från vad jag fick uppleva när jag var sexton, vad alla 17,7 miljoner kvinnor sedan 1998 fått uppleva, vad alla 321 500 kvinnor varje år får uppleva, vad alla kvinnor före mig och tjejer som gått i min klass och flickor jag mött på bussen får uppleva just denna dag, just denna sekund. Snälla, låt mina systrar vara. Snälla, låt oss alla vara. Jag kan inte skydda dem från er alla, så snälla hjälp, låt dem inte bli våldtagna, låt dem inte bli utnyttjade, de förtjänar det inte, ingen förtjänar det. Allteftersom mina flöden fylls med hashtagen #MeToo byts min kämpaglöd ut mot desperation, och jag bönfaller er att sluta. Snälla sluta nu. Vi vill inte lida mer, varje sekund av varje minut av varje dag, vi blir alkoholister, vi blir missbrukare, vi slutar prata, vi blir skadade, vi begår självmord, vi dör, på grund av er män. På grund av er. Varje dag. Varje sekund.

Min största rädsla? De 3,5 miljarder män som vandrar på vår jord. Ni kommer alltid vara läskigare än alla rusande bilar, spindlar, spöken och lejon tillsammans. Ni kommer alltid att vara det största hotet mot mina älskade systrar, mot mina vänner, mot min mamma och mot min kollega och mot mig och mot varje flicka som föds varje sekund i varje del av världen. Ni är hotet. Ni är faran.

Snälla, sluta våldta oss. Låt det inte vara en av tre flickor. Låt det inte vara någon flicka alls.

Notes

Jag kan för allt i världen inte förstå vad det är som får mig att längta till onsdagen. Är det den korta, sprakande njutningen av ett tomtebloss, att sitta mitt emot honom, som jag äcklats av och ändå dras till, eller är det bristen på elektricitet och därmed, oundvikligen, de elstötar som får mig att bli hög på den destruktiva njutningen som rasar genom kroppen? Jag vill förstöra och bli förstörd, tänker jag, samtidigt som magen vrider sig inför tanken.

Måste man hitta någon som är både och, eller är jag dömd till att för alltid pendla mellan gråskala och kompromisslöshet?

Gud bevare mig väl, tänker jag när jag stiger in på krogen. Det här slutar aldrig bra.


 17/03/14

Två bilder från helgens plåtning

ANNONS: Inlägget innehåller reklam för bookatreat. 

 

Foto av: Lukas Meijer

Vad tycker ni om dessa bilder? Var och plåtade en snabbis i lördags, vi klickade superbra och bilderna blev fantastiska! Vi kommer nog att göra mer saker i framtiden. Klicka in på hans Instagram för att se fler bilder. Ni kanske kan komma med lite förslag? Vad skulle ni vilja se för material? 

På andra bilden ser ni mina fantastiska naglar gjorda av bästa Aida. Är så sjukt glad över att jag hittat henne. Stirrar fortfarande nu på mina naglar, en vecka senare, helt förundrad över hur fina de är. Jag dör. Och när de glittrar i ljuset också, lord in heaven. Ni vet väl att ni får rabatt på valfri behandling hos bookatreat? Bara att ange koden OLIVIA25 så får ni också fina, glänsande naglar.

Förresten, angående frågestunden. Jag har verkligen haft oerhörda problem med att klippa skiten men den kommer upp i veckan. Lovar! Puss

Skirts for days

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Ingen kan ju ha missat hur mycket jag älskar min röda lackkjol haha. Tror jag haft på mig den i 9/10 outfitbilder. Den säljs i alla fall inte mer och det är ju supertråkigt men jag tänkte tipsa om andra kjolar som jag är intresserad av just nu. Alla är från NA-KD och som jag sagt så håller jag på att jobba på en rabattkod till er. Hallelujah!

HÄR // HÄR // HÄR

OBS de två från Filippa K är ganska dyra, men hur fina? Är kär i den bruna. 

HÄR // HÄR

Två varianter av min röda kjol! Gillar den svarta, kommer behöva köpa den snart.

HÄR // HÄR // HÄR

Har ni märkt att jag alltid tipsar om något gult i alla mina sådana här inlägg? Haha. Oundvikligt. Gillar den i mitten i alla fall. 

HÄR // HÄR

 Är silver en höstig färg? Det känns nästan som att det inte är det men jag har ju ingen koll. Jag gillar verkligen den till höger. Har ni någon favorit?

Tycker ni det är kul att jag tipsar om kläder? Jag hoppas verkligen det! Blir mer och mer intresserad av mode (helt oundvikligt när man är bloggare) och tänker att det kan vara kul för er att se vad jag tänker på  just nu. Dessutom måste jag tjäna pengar på något eftersom jag inte får in några samarbeten (som inte betalar i monopolpengar eller läsk). Men kom gärna med tips om vad ni vill se för kläder! Puss <3